Mamma, le lite
När jag var liten ogillade jag att grannkvinnorna kom hem till oss och bad mamma sjunga.
Kom igen, Anita, sjung något! Du har ju en så fin röst, och dansa kan du också! brukade de säga, och mamma började sjunga. Snart stämde grannarna in och någon tog upp dragspelsmusiken, så dansade de allihop ute på gårdsplanen.
På den tiden bodde vi i en liten by i Småland, i vårt egna hus. Jag, min lillebror Anton och våra föräldrar. Mamma var alltid glad och välkomnande. När grannarna gick hem sa hon:
Tack för att ni kom, kom gärna tillbaka nästa gång! Det var så trevligt.
Jag, Elin, hade svårt för mammas sång och dans, det kändes pinsamt även om jag inte riktigt visste varför. Jag gick i femte klass och en dag sa jag:
Mamma, kan du sluta sjunga och dansa inför folk jag tycker det är jobbigt, snälla.
Jag kunde inte förklara det ens för mig själv då och förstår det knappt idag som vuxen och mamma själv. Men mamma, Anita, log bara:
Elin, du ska inte skämmas när jag sjunger. Gläd dig istället, jag är inte ung för evigt. Det här är min tid att sjunga och dansa, snart orkar jag inte längre
Så tänkte jag inte då, men idag förstår jag att livet inte alltid är glatt.
När jag började sjätte klass och Anton gick i andra, flyttade pappa Tomas ifrån oss. Han packade ihop sina saker och drog. Jag visste inte varför. När jag var några år äldre frågade jag mamma:
Varför flyttade pappa?
Det får vi ta när du blir äldre, svarade hon bara.
Mamma ville inte berätta att hon kommit hem från jobbet, glömt plånboken, och hittat pappa i sängen med en annan kvinna, Vera, som bodde några hus bort. Jag och Anton var i skolan; bara en slump att mamma gått hem vid elvatiden.
Dörren var olåst, vilket var konstigt, men när hon kom innanför möttes hon av bilden av pappa och Vera, som satt där helt utan skam. Mamma sa ingenting då, men när pappa kom hem på kvällen bröt ett bråk ut. Vi barn var ute och hörde inget.
Dina saker är packade i sovrummet. Gå nu, jag kan aldrig förlåta dig, sa hon.
Pappa visste att det var kört, men försökte ändå prata.
Anita, allvarligt, ska vi inte försöka glömma? Vi har ju barn.
Nej. Försvinn, blev det sista hon sa innan hon gick ut på gården.
Pappa tog sina saker och gick. Mamma stod gömd bakom knuten och ville aldrig se honom igen. Så sårande var det för henne.
Det får gå, vi klarar oss, tänkte hon tyst och grät. Aldrig förlåta otrohet.
Och det gjorde hon inte. Vi blev ensamma kvar med mamma. Hon förstod att det skulle bli svårt, men kanske inte hur svårt. Hon tog två jobb. På dagarna städade hon i skolan och på nätterna arbetade hon på det lilla bageriet i byn. Hon sov knappt och hennes leende försvann helt.
Även om pappa flyttat så bodde han bara några hus bort hos Vera. Hon hade en son som var lika gammal som Anton; de gick i samma klass. Mamma förbjöd oss aldrig att träffa pappa, vi gick ibland dit och lekte. Vera lät oss leka, men aldrig äta. Vi gick alltid hem för att äta hos mamma, och ibland följde Veras son med oss hem. Grannarna tittade ofta nyfiket på oss. Mamma bjöd alla barn, även Veras son, på mat. Hon gjorde ingen skillnad. Men jag såg aldrig mamma le efter det. Hon var snäll, noggrann och varm men tyst.
Ibland när jag kom hem från skolan försökte jag prata med mamma, berättade om allt som hänt på lektionerna.
Mamma, du skulle hört vad som hände! Genka, du vet, kom med en kattunge i väskan. På lektionen började den jama, och läraren fattade inte först vad det var. Till slut blev Genka utkastad med katten och rektorn ringdes in.
Jaså, mm svarade mamma bara.
Hon verkade aldrig bli glad längre. På nätterna hörde jag ibland hur hon grät. Hon stod ofta länge vid köksfönstret och stirrade ut i mörkret. Som vuxen förstår jag att hon var utmattad av dubbla jobb, ständiga sysslor, och att hon nog hade brist på både pengar och vitaminer. Ändå såg vi barn alltid hela och rena ut, våra kläder var snygga och rakade.
Men då, när jag var barn, brukade jag be henne:
Mamma, snälla, le lite Det var så länge sedan jag såg dig le.
Hon älskade oss mycket, men på sitt eget återhållna sätt. Hade sällan tid att krama eller visa ömhet men berömde oss om vi skötte oss i skolan. Hennes mat var alltid god, huset välstädat, och i hennes händer fanns trygghet när hon flätade mitt hår trots att hon var sorgsen.
Efter att mamma börjat tappa tänder och inte orkat sätta in nya, blev hennes leende ännu mer sällsynt. När jag slutade nian tänkte jag aldrig på att fortsätta studera, ville inte lämna mamma ensam. Det kostade pengar, och vi hade inte mycket. Jag tog jobb som butiksbiträde i byns lilla ICA-butik. Anton växte snabbt; han behövde nya kläder och skor hela tiden.
En dag kom Mikael in i butiken. Han var från en by åtta kilometer bort, mycket äldre än mig men väldigt trevlig.
Vad heter du, vackra? frågade han leende. Har inte sett dig här förut, är du ny i byn?
Elin, svarade jag. Jag känner inte igen dig heller.
Jag är Mikael, från Långsjö, berättade han.
Det blev början på vår vänskap. Han började dyka upp allt oftare, skjutsade hem mig efter jobbet, bjöd ut mig. Jag följde med hem till hans gård där han bodde med sin gamla och sjuka mor; hans exfru hade lämnat gården och tagit dottern med sig till Växjö. Mikael hade gott om både kött, ost, och hembakt, och bjöd gärna.
En dag frågade han, rakt på sak:
Elin, vill du gifta dig med mig? Jag tycker så mycket om dig. Men du ska veta att min mamma behöver hjälp, men jag lovar att stötta dig.
Jag blev glad, även om jag spelade tuff. Att hjälpa en sjuk mamma var ingenting mot de tider vi redan hade haft. Jag sa ja och Mikael blev överlycklig.
Vi gifte oss och jag flyttade till hans gård. Hemma behövde jag inte längre vara: Anton hade flyttat till Växjö för att gå på fordonsgymnasiet och kom hem bara på helger.
Livet med Mikael blev lyckligt. Vi fick två söner med bara några års mellanrum. Jag arbetade inte utanför hemmet, det fanns gott om sysslor. Svärmor dog efter ett par år, men gården behövde fortfarande mycket skötsel. Mikael var omtänksam:
Du ska inte bära tunga hinkar, Elin. Jag fixar det mesta. Ta hand om barnen, mjölka kon, mata höns och ankor, så sköter jag grisarna.
Mikael var generös.
Elin, vi borde ta med kött och mjölk till din mamma. Hon har inget eget nu, vi har så det räcker.
Mamma tog emot allt med tacksamhet, men log fortfarande aldrig. Hon var alltid allvarlig, även med barnbarnen. Vi hälsade ofta på, och mitt i all lycka saknade jag henne som hon varit förr.
Ska du inte prata med prästen? föreslog Mikael en dag. Kanske finns råd.
Prästen lovade be för mamma och bad mig be att hon skulle möta en god människa. Jag bad tyst för min mammas skull.
En dag frågade mamma:
Kan du låna mig lite pengar? Jag vill sätta in nya tänder.
Såklart, mamma! Jag betalar allt, utbrast jag. Men hon vägrade ta emot som en gåva och bad att få låna.
Tiden gick. Vi pratades vid mest på telefon för Mikael hjälpte sin farbror Karl med pappersarbete Karl hade skilt sig och köpt en fin gård i närheten. Några gånger var vi där och fikade.
En dag kom Mikael hem och sa:
Vet du vad, jag tror Karl har träffat någon. Jag hörde honom prata glatt i telefon
Bra! sa jag. Han är ju inte gammal. Han ska inte vara ensam.
Snart kom Karl själv över:
Jag tänkte bjuda er på middag. Har träffat min första kärlek från skolan, hon flyttar hit i morgon. Kom över om ett par dagar!
När vi kom in i huset två dagar senare tappade jag nästan hakan. I dörren stod mamma ny, stolt, med leendet tillbaka. Hon rodnade och föll mig i famnen. Mamma såg så annorlunda ut, mycket gladare.
Mamma! Jag visste inte Varför har du inte sagt något?
Ville vänta och se hur det blev, om det fungerade mellan oss, viskade hon.
Och du då, Karl, varför var du så tyst?
Jag vågade knappt tro att Anna skulle vilja. Men nu är vi lyckliga!
Jag och Mikael var överlyckliga för mammas och Karls skull. Mamma log, skrattade och levde upp och plötsligt var hela hennes liv tillbaka.
Tack för att ni har läst och stöttat mig. All lycka till er i livet!
