Ett rörigt skåp, högar av ostrukna kläder, sur soppa i kylen det är vårt hem. Jag bestämde mig för att försiktigt prata med min fru om detta, men på något sätt slutade det med att jag blev anklagad själv.
Jag föll pladask för Linnéa första gången jag såg henne. Hennes skönhet och charm var oemotståndliga. Jag tänkte att jag hade en otrolig tur som fick vara med en så klok, attraktiv och ordningsam kvinna, så jag tvekade inte att fria.
Vi flyttade ihop och Linnéa berättade tidigt att hon inte tyckte om hushållsarbete. Hon ville hellre fokusera på sin karriär och tyckte att vi borde dela sysslorna lika. För mig verkade det helt rimligt, så vi bestämde oss för att göra så. Vid det laget anade jag inte vad framtiden skulle innebära.
Vi delade upp hushållet mellan oss. Linnéa var övertygad om att hon kunde klara både arbete och hem utan problem. Jag litade på henne och lät bli att säga emot.
Sex månader senare märkte jag att saker inte riktigt blev som vi tänkt. Linnéas yrkesliv tog inte fart som hon hade hoppats. Hon arbetade deltid på en liten, okänd firma, med ojämna inkomster och ett rörigt schema. Samtidigt gick de pengar hon tjänade till egna intressen. Själv jobbade jag långa dagar och gjorde mitt bästa för att allt skulle fungera. Men Linnéa höll sig till vår uppdelning när det passade henne, och ibland blundade hon för sina egna uppgifter.
I början tog hon ansvar för sina sysslor, men allt eftersom tiden gick tappade hon engagemanget. Lägenheten fylldes av ostrukna klädhögar och det blev allt stökigare. Till min förvåning lade hon skulden på mig och menade att jag borde hjälpa henne mer. Det gjorde mig ledsen. Det är otroligt svårt att hinna med både jobbet och hela hushållet själv när vi från början kommit överens om att dela allt jämt.
Jag hoppades att det skulle bli bättre när vårt barn föddes och Linnéa gick på föräldraledighet. Men det blev tvärtom. Ibland tänker jag att det kanske vore lättare utan min fru. Utöver våra problem blev det mer gräl och dålig stämning hemma.
Trots att jag försöker förstå hennes perspektiv och sätta mig in i hennes vardag så känner jag mig ständigt åsidosatt. Jag arbetar både på kontoret och hemma, kämpar med olika sysslor och drömmer bara om att någon gång kunna vila.
Jag förstår inte riktigt vad Linnéa ägnar sig åt hemma under dagarna på föräldraledigheten, vad som stoppar henne från att laga middag eller städa lite ibland. Vårt spädbarn är bara två månader och sover större delen av dagen. Själv tror jag att jag hade hunnit göra en del hushållsarbete då. Tanken slår mig ofta: hur skulle vi klara oss om vi får ett barn till? Jag tror på jämlikhet och samarbete i familjen, men det känns som om Linnéa har svårt att se det så.
Jag vill inte att vår familj ska splittras, för jag älskar vår lilla dotter över allt annat. Men jag känner att jag är vid bristningsgränsen och vet inte hur jag ska orka fortsätta så här. Jag vet inte vems sida man egentligen borde stå på min eller Linnéas.
Men kanske är det inte så enkelt som att välja sida. I Sverige pratar vi ofta om vikten av att kommunicera och lyssna på varandra, och insikten har börjat sjunka in att den verkliga lösningen kanske inte ligger i att räkna sysslor eller fördela hushållspengar, utan i förståelse och vilja att mötas på riktigt. För i slutändan bygger ett jämlikt förhållande inte på matematik, utan på respekt, dialog och omtanke.
