De naiva barnen bestämde sig för att leka självständiga och till slut stod de med skulder upp över öronen och utan lägenhet.
När våra barn gifte sig, bestämde vi oss båda sidor att hjälpa dem med ett boende. Jag och min man hade sparat ihop lite pengar, likaså svärföräldrarna. Vi lade våra besparingar i en gemensam pott; det räckte precis till en liten lägenhet i Uppsala. Vår plan var att köpa lägenheten till dem direkt, men de slog ner förslaget. De skulle vara självständiga, sa de, och ville fixa det själva.
Någon månad senare fick vi veta att de faktiskt köpt en lägenhet en trea men hur hade de fått ihop pengarna? Jo, de tog lån från banken för att finansiera köpet. Och vem skulle betala av lånen? Klart, de försäkrade oss: Vi har råd, vi löser det!
Något senare började de prata om att skaffa bil. Lägenheten låg ju långt ifrån jobben och SL var visst för bökigt. De köpte en splitterny Volvo på avbetalning trots att vi sa att det var smartare att köpa begagnat. Men nej då, de ville inte lyssna. Vi kan det här själva, vi är vuxna nu!
Efter det ville de ha barn och helst föda utomlands. På så sätt, resonerade de, skulle barnet få dubbelt medborgarskap. Lån på nytt, så att vår dotter kunde föda på en privat klinik i Köpenhamn där en läkare kunde vaka över henne dygnet runt.
Barnet kom till världen. Därefter drömde de vidare: barnrummet skulle renoveras upp från golv till tak. Återigen tog de ett lån. Vi frågade försiktigt: Hur tänkte ni betala för allt? Svaret kom som på automatik: Vi klarar oss själva. Vi är självständiga.
Men så vände allt. Svärsonen förlorade jobbet när företaget skar ner, och vår dotter var fortfarande föräldraledig. Pengarna tog slut, räntorna steg. Hur skulle de betala alla lånen? Plötsligt kom samtalet: om vi inte kunde tänka oss att sälja sommarstugan på landet för att rädda dem. Hjärtskärande men vi sålde, för att de inte skulle hamna hos Kronofogden. Tyvärr räckte det bara till några amorteringar.
Till slut var de tvungna att sälja lägenheten och, efter en tid, även bilen. Nu bor de hos hans föräldrar i ett radhus utanför Västerås. De klagar över att de inte har något eget och säger att livet är orättvist. Men självklart de hade ju valt att inte lyssna på oss. Lånen är ännu inte betalda, flera år återstår. Allt som är kvar är sorg och tårar.
