Min fru låg och sov bredvid mig och plötsligt plingade det till från Facebook: en kvinna ville bli vän. Klart man blev lite nyfiken mitt i natten i radhuset. Så jag accepterade.
Efter ett tag skrev jag till henne: Känner vi varandra? sådär precis lagom artigt som man gör när man inte riktigt minns folk.
Och hon svarade: Jag hörde att du gift dig, men jag älskar dig fortfarande.
Det visade sig vara en gammal vän från skoltiden. Hennes profilbild såg sådär lagom retuscherad och tjusig ut, som folk gör när de vill imponera.
Jag stängde chatten och vände mig om. Där låg Ebba, min fru, och snarkade världens tryggaste snark mitt i natten, trött efter ännu en lång dag på kontoret.
Jag började fundera. Här låg hon, långt från sin gamla uppväxtort i Dalarna, långt från sitt barndomsrum fullt med bråte och barndomsminnen. När hon var ledsen fanns alltid mamma där med varm choklad och en filt. Hennes syskon drog gamla Göteborgsskämt tills hon kiknade av skratt. Pappa dök alltid upp lagom till fredagsmyset med kanelbullar från bageriet. Och nu ligger hon här och litar faktiskt på mig hela sitt liv har hon packat in i vårt gemensamma vardagsrum i villaområdet utanför Uppsala.
Alla dessa tankar for igenom huvudet på mig, så jag tryckte på Blockera. Och så la jag undan mobilen, snurrade in mig i täcket och somnade bredvid henne igen.
Jag är ingen liten pojke längre. Jag har lovat Ebba trohet och det är löften man håller fast vid. Jag tänker kriga till sista kanelbullen för att vara en sån man som inte förstör det vi byggt tillsammans.
För trohet och fredagsmys det är ändå själva grundbulten i hela den svenska själen.
