Vill du ha min man? Varsågod, han är din, sade Frida med ett kallt leende riktat mot den främmande kvinnan som plötsligt dykt upp vid hennes dörr.
Vänta lite, Linnea! Det ringer på dörren. Jag ringer upp dig så fort jag ser vem det är, sa Frida motvilligt och avbröt samtalet med sin barndomsvän. Linnea hade precis berättat om sin svärmors födelsedagsfest detaljer så dråpliga att Frida kiknade av skratt, som om hon lyssnade på en standup-föreställning.
Frida reste sig från soffan och tittade försiktigt i titthålet. Hon väntade sig att se en granne, för obehöriga kom sällan in i deras säkra bostadshus. Men utanför stod en ung kvinna, främmande och lätt bisarrt klädd, någon Frida aldrig sett förut.
Hon bestämde sig snabbt för att inte öppna. Det var för osäkert särskilt nu när olika bedrägerier blev allt vanligare. En enkel regel styrde: Aldrig prata med okända.
Med telefonen i handen tänkte hon fortsätta sitt samtal när det ringde igen, den här gången mycket bestämt. Den unga kvinnan gav sig inte; hon hade förstått att någon var hemma och tänkte inte ge sig förrän hon fick ett svar.
Frida var ensam hemma. Hennes man, Olof, hade åkt till sin vän för att hjälpa till i trädgården. Efter en stunds tvekan gick Frida tillbaka till dörren och kikade igenom titthålet, nu med mer vaksamhet.
Det var något sorgligt över främlingen, men inget som direkt kändes hotfullt.
Vad är det värsta som kan hända om jag öppnar, säger åt henne att gå och sen får fortsätta min helg i lugn och ro? tänkte Frida. Hon har säkert gått fel eller försöker sälja någon meningslös pryl.
Beslutsamt öppnade Frida dörren. Kvinnan i trapphuset rätade genast på sig, drog nervöst en hand genom håret innan hon talade.
Hej! Är det du som är Frida? frågade hon och fingrade på sin halsduk. Jamen, klart det är varför frågar jag ens?
Frida höjde på ögonbrynet. Bedragare idag de vet till och med ens namn nu. De blir skickligare hann hon tänka innan hon sa: Vem är du, och vad vill du? Du har stått här i fem minuter. Jag har inte bjudit in dig, så säg det du ska eller gå.
Är Olof hemma? Främlingen såg Frida rakt i ögonen och ställde frågan på ett sätt som oväntat nog triggade en gnista oro hos Frida.
Oj, nu blir det intressant tänkte hon. Hon vet vad min man heter också. Hon är förberedd.
Är det Olof du är här för? frågade Frida, fast hon var beredd att säga något helt annat.
Nej, jag har kommit för att prata med dig. Men om Olof är hemma blir det besvärliga för mig, svarade kvinnan, oväntat uppriktig.
Varför skulle det bli besvärligt för dig? undrade Frida, nu både misstänksam och fascinerad.
Han är inte hemma. Vad gäller saken? sa Frida till slut.
Det är nog bättre vi går in, föreslog kvinnan och tog ett modigt steg mot dörren. Det känns fel att prata om sådant här ute på trappan.
Glöm det! Jag bjuder inte in okända. Säg det du har att säga snabbt, kontrade Frida bestämt.
Vill du verkligen prata om mitt och Olofs förhållande här ute bara inför grannarna? sa kvinnan och log snett.
Va?” utbrast Frida, rösten högre än hon tänkt.
I samma stund stack fru Svensson, deras nyfikna granne, ut huvudet från hissen.
Frida, allt väl? Varför ropar du? frågade hon.
Frida log forcerat. Självklart, fru Svensson. Hur är vädret ute? försökte hon avleda.
Det ser ut att bli regn, konstaterade grannen, men dröjde sig kvar och sneglade nyfiket in mot Fridas dörr.
Kom väl in då, muttrade Frida, ofrivilligt för att slippa undrande blickar från hela våningen.
Kvinnan klev in, granskade intresserat rummet och lät blicken svepa över hallen.
Du har fem minuter. Prata, sa Frida och ställde sig i vägen så att kvinnan inte skulle komma längre in i lägenheten. Det här är inget museum.
Jag heter Maja, presenterade hon sig kort, satte av sig halsduken och jackan. Olof och jag är kära.
Vilket kliché! Kunde du inte ha hittat på något mer kreativt? svarade Frida och log sarkastiskt.
Det händer. Folk blir kära. Du är knappast den första frun vars man lämnar, svarade Maja, självsäkert och försökte ta sig längre in.
Och du är säker på att han älskar dig och inte mig? log Frida, utan att låta sig rubbas.
Absolut! Annars vore jag ju inte här, sa Maja, självsäkert.
Nja, sanningen är att Olof inte älskar någon. Han vet inte hur. Så du misstar dig, vännen, svarade Frida kallt.
Maja skulle just säga något när ytterdörren plötsligt öppnades Olof hade kommit hem.
Han frös till i steget när han såg den främmande kvinnan i hallen.
Maja? Vad gör du här en lördag? undrade han och såg uppriktigt förvånad ut. Har det hänt något på jobbet?
Nej, hon är här för din skull, svarade Frida med en liten triumf i rösten.
För mig? Vad menar du? Har det hänt något? frågade Olof, alltmer förvirrad.
Frida slog ut med armarna och sa: Nej, hon vill ha dig helt och hållet! Jag har inget emot att lämna över dig, faktiskt.
Maja blev generad, tog snabbt på sig jackan och backade mot dörren.
Går det redan? Men vad händer med Olof då? Det var ju honom du kom för. På riktigt, du får honom gärna! skojade Frida, men Maja hann ut genom dörren utan ett ord.
Olof stod mitt i hallen och stirrade frågande på Frida. Vad i hela friden handlade det där om?
Det kan du berätta för mig! Varför dök hon här upp, pratade om separation och hävdade att du skulle flytta till henne? frågade Frida och korsade armarna.
Olof såg uppriktigt chockad ut. Men herregud, Frida jag har inte en aning om vad hon sysslar med. Hon har betett sig märkligt på jobbet ett tag, men jag har aldrig gett henne några signaler. Jag är så trött på sånt här. Och jag lovade ju dig du minns väl?
Och du känner mig, Olof. Jag tolererar verkligen inte sådant här. Men ärligt talat vissa kvinnor verkar bli beredda att göra vad som helst för att skapa ordning i sina egna kaotiska liv, sa Frida och skakade på huvudet.
Olof sparkade av sig skorna och gick mot köket medan Frida stod kvar i hallen och funderade. Hon bestämde sig där och då för att aldrig låta andra rubba balansen hemma hos dem. Med ett leende tänkte hon på hur taffligt Majas lilla plan hade varit.
Det var tydligt: trots att vissa försökte komma emellan dem, var deras förhållande starkare än någon kunde ana.
