Jag bor tillsammans med min mamma. Mamma är 86 år gammal.
Det där med familj blev liksom aldrig av för mig. Inte gift, inga barn livet tog en annan väg, så kan det gå. Nu har jag fyllt 57 och firade min födelsedag häromveckan. Det blev ingen stor fest, bara jag och mamma, som två gamla polare. Jag har ingen att bjuda vänner är en bristvara och släkten lyser med sin frånvaro, som man säger.
Vi bor ihop och stöttar varandra i vått och torrt. Mamma är alltså 86, men hon vägrar låta åldern stoppa henne. Ja, hon är lite skröpligare för varje vinter men tappar ändå aldrig modet. Faktum är att hon knatar ut på promenader helt själv, verkar trivas med lugnet i Vasastan.
Jag själv är väl pensionär på pappret, fast jobbar lite extra här och där man klarar sig liksom inte på bara pensionen, även om man håller igen på småkakorna och handlar på Willys. Men jag klagar inte. Jag är tacksam för mamma, min kära gamla morsa, som alltid finns där. Tänk, det finns folk som har det så mycket sämre ingen lägenhet, inga släktingar, inte ens en katt att prata med.
Vi har det rätt lugnt och skönt, mamma och jag. På kvällarna kokar vi te, stickar lite strumpor, och lyssnar på gamla Hasse & Tage-sketcher på radion. Ibland blir det någon deckare på SVT också. På helgerna bakar jag kanelbullar och bjuder in grannarna på fika. De har alltid något att berätta om sina syskonbarn, och man blir ju nästan glad av att höra om deras upptåg och lyckliga stunder.
Detta är så jag och mamma lever. Jag önskar bara att tiden kunde stå stilla, så att vi fick fortsätta så här länge, länge till.
