Du, du kan inte ana hur min svärfar reagerade när han såg hur vi faktiskt bodde.
Jag och Robert träffades via gemensamma vänner på ett bröllop ute i Uppsala. När jag flyttade till Stockholm kände jag mig som på moln äntligen långt borta från lilla byn där jag växt upp. Jag lyckades ordna ett jobb och livet kändes äntligen på väg någonstans. Allt gick fort mellan mig och Robert redan efter ett år föddes vår dotter.
Sen vände liksom allt.
Hur kan det komma sig att vår dotter är så blond och har blå ögon när både du och jag är mörkhåriga?, frågade Robert mig.
Men älskling, hon är ju uppenbart lik din pappa. Jag menar, titta bara hur lika de är, försökte jag.
Kom igen nu Man brukar väl likna sina föräldrar, inte farfar. Mamma tror inte ens att hon är min dotter, muttrade han.
Monica, Roberts mamma, hade alltid haft det svårt för mig. Hon trodde nog aldrig att jag älskade hennes son på riktigt, och var övertygad om att jag bara ville bort från den lilla orten. Men min svärfar, Leif, var motsatsen alltid varm, även om han hade skilt sig från Monica för många år sen och hade ny familj.
Sen blev det ändå värre. Robert kom hem med en annan kvinna en dag och mer eller mindre slängde ut mig och dottern. Packa ihop dina saker och stick, sa han bara. Jag hade verkligen ingenstans att ta vägen. Mina egna föräldrar ville inte ha hem mig med barn. Det slutade med att jag ringde en väninna och fick bo där några nätter, tills jag lyckades hitta ett litet rum i andra hand. Men ärligt jag hade knappt en krona kvar.
En dag när jag och Elna, min dotter, var och handlade på Coop hörde jag plötsligt någon ropa.
Men tjejer, var har ni tagit vägen? Jag har till och med letat efter er ute i byn, sa min svärfar Leif.
Jag blev nästan tårögd när jag såg honom. Hej, kul att se dig, fick jag viskat fram.
Jag vet precis vad Robert har gjort, och det finns inga ursäkter. Han och hans mamma är likadana Var bor ni nu? undrade han.
Vi hyr ett rum, sa jag.
Okej, jag har bråttom men vi hörs snart. Förresten, ta det här. Det borde räcka till mat och mjölk ett tag, sa han och gav mig ett kuvert det måste ha varit minst två tusen kronor där.
Jag blev verkligen lättad. Tack vare honom kunde vi i alla fall få något i magen.
Leif hälsade på redan veckan därpå. Han blev alldeles ställd när han såg hur vi bodde, men hans nya fru var inte sugen på att ta in oss. Istället kom han på en annan lösning. Han använde alla sina sparpengar och köpte en liten lägenhet åt Elna alltså sin barnbarn. Jag försökte säga nej, men han var bara bestämd. Det är för Elna, inte för dig, sa han.
Bara en månad senare kunde vi äntligen flytta in i vår egen lilla lägenhet. Leif dök upp med möbler och köksprylar så att vi skulle slippa börja från noll.
Du behöver inte stressa med förskolan Elna behöver sin mamma nu. Jag finns här om du behöver hjälp. Och vet du, min fru har mjuknat och vill också träffa sitt barnbarn, sa han.
Jag kramade om honom och tackade. Gråt inte nu, vännen. Du kan alltid komma till mig, jag finns här och det kommer bli bättre, jag lovar, log han.
Jag är verkligen tacksam att Elna fått en så fantastisk morfar, även om hon inte hade någon vidare tur med sin pappa. Leif har gett oss allt han kunnat för att vi ska ha det bra.
Åren har gått, och även om jag har gift om mig så kommer jag aldrig glömma vad Leif gjort för oss. Han är alltid välkommen hos oss, och vi åker ofta och hälsar på honom också.
