Ett Nyfött Lyckorus “Mannen, kan du sluta följa mig överallt! Jag har sagt att jag sörjer min man. Sluta förfölja mig! Jag börjar faktiskt bli rädd för dig!” skrek jag. “Jag minns det … Men jag får känslan att det är dig själv du sörjer. Förlåt,” gav sig min envisa beundrare inte. Jag behövde tystnad och fågelkvitter, inte en påstridig man – min man hade nyligen hastigt gått bort och kroppen kändes tom. Renoveringen av lägenheten vi påbörjat var oavslutad, pengarna undanstoppade och nu satt jag kvar med två tonårssöner och ett sönderslaget hjärta. På jobbet fick jag en rabatt till ett kurhotell och kollegorna insisterade: “Du är inte den första änkan och blir knappast den sista. Du har barn – du måste leva vidare, Marina.” Motvilligt åkte jag iväg. Det ständiga mörkret efter Oleg ville inte försvinna, trots att det gått fyrtio dagar sedan begravningen. Kurhotellet parade ihop mig med Vicka – alltid glad, nästan irriterande glad. Hon började snart dejta en av aktivitetsledarna och jag varnade henne: “Akta dig nu, med såna där…” Själv höll jag mig för mig själv – tills jag en dag mötte den där kortvuxne och elegant klädde främlingen som jag lagt märke till i matsalen. Han satte sig vid mitt bord och började, lite för närgånget, prata med mig. Det blev Valentin och Marinas kvällspromenader, buketter av blåklockor, dans, och slutligen det dukade bordet sista kvällen – och ett snabbt blossande kärlek, just när väskorna skulle packas. Han skulle åka åt ett håll, jag åt ett annat – och sedan kom det där brevet… från Valetins fru. Ett halvår senare stod han vid min dörr, skild och med dottern Alenka i tankarna. Plötsligt skulle våra familjer formas om, med bråk, tårar och anklagelser. Men vi höll i varandra, trots allt. Tillslut gifte sig min son Andreas och Alenka. Livet gick sin gång. År passerade, såren läktes långsamt, och barnen – nu vuxna – bjöd oss hem och lät oss se vårt gemensamma lille barnbarn. Han fick namnet Miroslav – för att det skulle vara fred och kärlek i familjen. Så, mitt i sorgens Sverige, fann vi vårt nyfödda lyckorus – tillsammans, mot alla odds.

Herrn, kan ni sluta följa efter mig! Jag har redan sagt att jag sörjer min man. Lämna mig ifred! Jag börjar bli rädd för er! Min röst steg och darrade.

Jag minns, jag minns Men det känns nästan som om det är dig själv du sörjer. Förlåt, envisades min friare.

Jag var på rehabilitering i Dalarna, i närheten av en stor tyst barrskog. Jag ville bara ha ro och höra fågelsång, inte närgångna män. För inte så länge sen hade min man Erik hastigt gått bort. Jag behövde hitta fotfästet, bearbeta sorgen.

Vi hade nyligen börjat renovera lägenheten i Sundsvall. Varje krona hade sparats vi unnade oss aldrig något, drömmen var en bättre framtid. Plötsligt blev Erik dålig, ambulansen hann inte hjälpa. En andra infarkt. Jag begravde min man, blev stående ensam mitt i allt utan min andra hälft, utan färdigt hem men med två tonårssöner, Linus och Johan. Hur skulle jag orka?

På jobbet insisterade kollegorna att jag skulle ta emot en plats på en hälsoanläggning.
Du är varken den första eller sista änkan. Du har barn, du måste leva. Åk, Ulrika, samla ihop dig.

Motvilligt satte jag mig på tåget.

Fyrtio dagar hade gått sedan Eriks död. Själen värkte. Jag delade rum med en omåttligt glad tjej, Tove. Hennes närvaro irriterade mig. Jag ville inte prata sorg. Vad skulle hon förstå? Till henne klängde sig aktivitetsledaren. Som ofta på sådana anläggningar: singlar, frånskilda eller sörjande män. Mig lurade ingen. Jag varnade Tove:
Akta dig för honom, säkert är han gift både en och två gånger.

Tove bara skrattade sitt klingande skratt.
Lugn, Ulrika. Jag är ingen duvunge.

Hon försvann varje kväll på dejter. Jag satt kvar på rummet i en vecka, läste en bok som jag ändå inte tog in, tittade på tv utan att se.

En morgon vaknade jag underligt lätt. Himlen utanför var ljust blå det doftade skog. Jag beslöt mig för att gå ut och lyssna på talgoxarna, andas frisk luft. Där mötte jag honomfrämlingen.

Jag hade redan sett honom i matsalen: kortväxt, fräck blick, ett huvud kortare än jag obehaglig. Men prydlig, välrakad och alltid elegant klädd. Varje middag bockade han sig artigt, jag nickade av plikt. En kväll satte han sig bredvid mig.

Saknar du någon, fröken? hans röst var sammetslen.

Nej, svarade jag stelt.

Ljug inte. Sorg står skrivet i ditt ansikte. Kanske kan jag hjälpa?

Ja, du har rätt. Sorg efter min döde make. Fler frågor?

Jag torkade händerna på servetten, reste mig och visade klart att samtalet var slut.

Förlåt, jag visste inte Beklagar. Men ändå, ska vi bekanta oss? Henrik, slängde han ur sig.

Det syntes att Henrik var livrädd att förlora mig.

Ulrika, mumlade jag och gick därifrån.

Men nu satte sig Henrik alltid vid mitt bord, räckte över små buketter av liljekonvalj de växte överallt i backarna. Det var ändå trevligt. Förhållande hade jag inte tänkt mig. Inte nu.

Fast Henrik gav inte upp. Han anslöt till mina kvällspromenader. Jag tog alltid skor utan klack för att dölja längdskillnaden. Henriks skalliga hjässa glänste han brydde sig inte. Jag förstod: han fängslade kvinnor med rösten. Jag hade aldrig hört en sådan mansstämma. Utan att märka det själv började jag dras in i hans nät.

Henrik och jag gick på dans, for till närmaste stad Mora för att köpa jordgubbar Flera gånger försökte han bjuda in mig till sitt rum. Jag stod emot.

En kväll påminde han:

Ulle, du reser imorgon. Kanske kommer du in till mig i kväll på en kopp te?

Jag ska fundera på det, svarade jag vagt.

Sista kvällen. Jag ville inte såra Henrik, så jag gick till hans rum, fullt medveten om vad som väntade.

Bordet var vackert dukat med små godsaker. Han har nog lånat porslinet från matsalen, flinade jag. Henrik bjöd mig sitta. En flaska svenskt bubbel dök upp.

Ska vi? Ulle, hur ska vi klara att skiljas imorgon? Skriv din adress. Jag kommer, jag lovar.

Du glömmer mig direkt. Jag känner er, karlar. Vad skålar vi för, Henrik?

För kärleken, Ulle, för kärleken! sa Henrik och höjde glaset.

Nästa morgon vaknade vi ihopkrupna. Gud, varför var jag så motsträvig? Varför dröjde jag med att gå in till honom? Så mycket tid slösad. Jag var kär, som en skolflicka. Och nu skulle jag resa hem.

Jag sa farväl till Tove. Hon satt kvar och grät.
Vad har hänt, Tovan? frågade jag.

Jag är gravid, Ulrika. Men jag vet inte med vem.

Var det aktivitetsledaren? Ville försäkra mig.

Vet inte. Träffade en annan här också, från granngården. Gift, mumlade den forna duvungen.

Ojdå, ring hem, låt dina föräldrar komma och reda ut detta. Jag följer med till chefen på anläggningen, så får vi se vad vi kan göra.

Tove rann iväg i tårar. Stackars flicka. Bara problem med sådana karlar.

Jag packade ihop. Ville inte lämna. På tjugofyra dagar hade allting blivit mitt, särskilt Henrik.

Bussen kom. Henrik följde mig med en bukett liljekonvalj. Jag grät, kramade honom varmt. Så var den kärlekshistorien slut. Hjärtat drog ihop sig. Hade Henrik bara bett mig stanna hade jag släppt allt.

Vi bodde i olika städer jag i Sundsvall, han i Örebro. Enda kontaktvägen var brev. Och så… ett brev från Henriks fru. Hon visste allt. Men, skrev hon, jag hade ändå inget att hämta, hon var bara trettio, jag var över fyrtio. Jag svarade inte. Varför skulle jag?

Nästan ett halvår senare ringde min dörrklocka. Där stod Henrik.

Mina pojkar blev förstummade men förblev tysta och artiga.

Henrik? Resan förbi, eller vad? (Jag ville höra: Jag stannar för gott.)

Tja Ber du mig gå, Ulle? tvekade han i hallen.

Sönerna gled in på sitt rum.

Kom in. Vad har fört dig hit? Tog du med brev från din fru?

Förlåt, Ulle. Jag skrev ett brev till dig. Hon fann det Det är mitt fel. Men vi har skilt oss, medgav Henrik.

Jag visste inte att du var gift. Hade jag vetat, ingen chans Vad vill du nu?

Låt oss gifta oss, Ulrika, sa han plötsligt.

Jag vet inte. Jag har söner. Hur ska dom ta det? Jag kan inte bara kasta mig in i något, även om jag är glad för förslaget.

Barn är härligt. Jag har en dotter, Matilda, tio år.

Va? Har du lämnat din dotter?

Nej, Ulle, självklart inte. Jag tar med Matilda, hennes mamma super. Vi kan bli en riktig familj.

Vänta Henrik. Jag har aldrig träffat din dotter, och du har redan gjort mig till mamma. Saker får ta sin tid. Jag ska prata med pojkarna. Så får vi se. Kom, hungrig brudgum med svansen mellan benen, så fixar jag något att äta.

Drömmen om en harmonisk familj förblev just en dröm. Gräl, utflykter ur hemmet, allt möjligt. Olika viljor, ingen ville vika sig.

Tiden rann iväg.

Min äldste son Linus och Matilda Henriks dotter gifte sig själva till sist. De vände sig mot oss, gnällde om gamla oförrätter. Vi hade inte behövt slå isär två familjer Henrik skulle ha stannat hos sin drickande hustru, jag skulle, som änka, nöjt mig. De flyttade ihop i Göteborg.

Henrik och jag såg på varandra och fortsatte älska, ännu uppriktigare.

Ett år gick. Barnen återvände inte. Matilda ringde Henrik bara på hans födelsedag.

Tre år senare bjöd Linus och Matilda oss på middag i sin lilla hyreslägenhet. Vi åkte dit, med blandade känslor.

Det visade sig att de hade fått en son. Vår gemensamma lilla pojke, vårt barnbarn! Glädjen var bubblande. Vid bordet bad Linus och Matilda oss om förlåtelse. Livet kan slita och lappa, men man får förlåta. Föräldrar ska man ära. De kallade pojken Fred, för att det ska bli fred i familjen.

Så föddes vårt nyvunna, svenska lycka, Henrik och jag och livet fann sin oväntade ro.