– Åh, flicka, det är ingen idé att hoppas på honom – han gifter sig inte. Vera var knappt sexton när hennes mamma gick bort. Pappa stack till Stockholm för jobbet för sju år sedan och kom aldrig tillbaka – varken ett brev eller pengar har kommit från honom. Nästan hela byn hjälpte till under begravningen, alla bidrog med vad de kunde. Moster Maria, Veras gudmor, kom ofta förbi och påminde om vad som behövde göras hemma. När Vera slutade grundskolan ordnade de jobb åt henne på posten i grannbyn. Vera var en stark och livfull tjej, om henne sa man att hon var “röd om kinderna och frisk som en nypotatis”. Rundt ansikte, rosig hy, kort näsa, men ögonen grå och gnistrande, med det tjocka blonda flätan ned till midjan. Den snyggaste killen i byn var Niklas. Han hade varit hemma i två år efter lumpen och tjejerna stod i kö – även sommarflickorna från stan gick inte honom förbi. I stället för att köra lastbil på landet skulle han passa bättre som skådis i Hollywood. Niklas var inte klar med livet ännu och hade ingen brådska att välja sig någon att gifta sig med. Då kom moster Maria till honom och bad om hjälp att laga Veras staket, det var på väg att rasa. Utan manlig handkraft är det svårt att klara sig på landet. Trädgården klarade Vera själv, men huset var för tungt att sköta ensam. Niklas tvekade inte. Han kom, kikade och började bestämma: skicka hit, hämta dit, ge mig det, håll det där. Vera lydde tyst alla hans instruktioner. Kindenerna blev ännu rödare och flätan svängde från axel till axel. När han blev trött bjöd hon på en soppa så mustig och te så stark att han blev mätt. Hon betraktade honom, när han med sina vita starka tänder tuggade på svart bröd. Staketet tog tre dagar för honom att laga, på den fjärde kom han över bara för att hälsa. Vera bjöd middag, och han blev kvar över natten. Sedan började han komma oftare. Gick innan gryningen så ingen skulle se – men inget går att dölja i en by. – Hör du, flicka, det är ingen idé att hoppas – han gifter sig inte. Och även om han gör det så får du slita med honom. När sommaren kommer och stadens vackra flickor dyker upp, vad gör du då? Du kommer förtäras av svartsjuka. En sån kille behöver du inte, sa moster Maria ofta. Men vilken förälskad ungdom lyssnar på den gamla visdomen? Sen förstod Vera att hon var med barn. Först trodde hon att hon blivit sjuk eller matförgiftad – svag, illamående. Men så, chockad, insåg hon: ett barn från snyggingen Niklas väntar hon. Hon övervägde att göra sig av med det – hon var ju själv bara ett barn. Men sen bestämde hon sig: det är bättre så. Hon skulle inte vara ensam längre. Hennes mamma hade uppfostrat henne, då kunde hon också klara det. Pappa hade ändå inte varit mycket till hjälp – bara supit. Folk pratar och sen glömmer de ändå. På våren lade hon undan vinterjackan, då såg alla i byn magen som buktade fram. Huvudskakningar – olycka med flickan, sa de. Niklas kom förstås för att fråga vad hon tänkte göra. – Vad annars? Föda. Du behöver inte bekymra dig, jag tar hand om barnet själv. Lev som du gjorde förut, sade hon och började röra om vid spisen. Bara eldens röda blänk spelade på hennes kinder och i hennes ögon. Niklas dröjde kvar, men gick till slut. Hon hade bestämt sig, lät det rinna av som vatten på en gås. Sommaren kom och stadens skönheter anlände – Niklas hade inte tid för Vera längre. Hon skötte sin täppa, och moster Maria kom och hjälpte till, för det är tungt att böja sig med magen. Hon bar vatten från brunnen, en halv spann i taget. Magen växte, tanterna i byn spådde att hon skulle få en riktig kämpe. – Den Gud ger, skämtade Vera. – En morgon i mitten av september vaknade hon av en krampande magvärk, som om hon skulle spricka mitt itu. Smärtan försvann, men kom tillbaka, och hon sprang till moster Maria. Hon förstod genast vad som hänt. – Redan nu? Sitt kvar, jag kommer strax, sa hon och rusade ut. Hon sprang till Niklas. Lastbilen stod vid huset. Sommarbesökarna hade redan åkt hem och han hade tagit sig några järn kvällen före. Moster Maria skakade liv i honom – Niklas stirrade och förstod först ingenting. När han fattade blev han panikslagen. – Det är ju tio kilometer till sjukhuset! Hinner inte hämta läkare, och när vi är framme har hon redan fött. Vi kör direkt! Packa ihop henne. – Hur i hela friden, vi kan ju inte köra lastbil, det skakar så att barnet kommer ut i farten! vrålade Maria. – Du får följa med för säkerhets skull, sade Niklas bestämt. De körde försiktigt över den gropiga byvägen. Maria satt i flaket, på en säck. När de nådde asfaltvägen gick det fortare. Vera satt bredvid, bet ihop läpparna och höll händerna över magen. Niklas blev snabbt klarvaken, svetten rann och knogarna vitnade på ratten när han kastade snabba blickar på tjejen. De hann fram. Lämnade Vera på sjukhuset och körde tillbaka. Maria läxade upp Niklas hela vägen hem: – Varför förstörde du flickans liv? Hon är föräldralös, själv fortfarande ett barn, och du tillför bara bekymmer. Hur ska hon klara sig? De hann inte ens tillbaka till byn innan Vera blivit mamma till en stark pojke. Nästa morgon kom barnet till henne för amning. Hon visste inte hur man bar, hur man la till vid bröstet. Hon såg med rädda ögon på sin nyfödda sons röda, skrynkliga ansikte. Bet ihop läppen och gjorde vad hon blev tillsagd. Men hjärtat skälvde av glädje. Hon betraktade, blåste på hans panna och gladdes, lite tafatt. – Ska någon komma och hämta dig? frågade den stränga läkaren vid utskrivningen. Vera skakade på huvudet: – Knappast. Läkaren suckade och gick. Sjuksköterskan svepte om babyn i sjukhusfilten, bara för att få hem dem. – Fedrik kan köra dig på sjukhusets bil till byn, inte ska du åka bussen med spädbarn, sade hon strängt. Vera tackade och gick i korridoren med rött ansikte. Vera satt i bilen, tryckte sonen mot bröstet och undrade hur de skulle klara sig nu. Föräldraledigheten gav futtigt, till och med katten grät över det beloppet. Hon tyckte synd om sig själv och sin oskyldige son. Men när hon såg på pojkens sovande, skrumpna ansikte, fylldes hon av ömhet och drev bort de tunga tankarna. Plötsligt stannade bilen. Vera såg oroligt på Fedrik, en man i femtioårsåldern. – Vad är det? – Det har regnat i två dagar. Se vilka pölar – det går varken att köra eller köra runt. Vi fastnar. Bara traktor eller lastbil kan komma fram där. – Förlåt, men det är bara två kilometer kvar. Du får gå, nickade han mot vägen där en stor vattenpöl breder ut sig som en sjö. Barnet sov i hennes arm. Hon var trött på att sitta och hålla honom – en riktig kämpe. Och nu skulle hon gå denna väg med barnet? Hon tog sig försiktigt ur bilen, tog sonen i famnen och började gå längs den leriga kanten. Fötterna sjönk ner och det var knappt hon inte halkade. De gamla slitna skorna klafsade. Tänkte att hon borde haft gummistövlar till sjukhuset. Ena skon satt fast i leran. Hon stod och funderade; det var omöjligt att dra loss med barnet i famnen. Hon gick vidare med bara en sko. När hon kom fram till byn var det redan mörkt, och benen frusna. Hon hade ingen kraft kvar att förvånas över att ljuset lyste i fönstren. Hon gick uppför de torra trapporna, fötterna iständer, svetten rann av ansträngningen. Hon öppnade ytterdörren och stannade. Där stod en barnsäng, en vagn och fina kläder till pojken packade ovanpå. Vid matbordet sov Niklas med huvudet i händerna. Han måste ha hört något, för han lyfte blicken. Vera stod röd, trött och rufsig i dörren med barnet i famnen. Klänningen blöt, och benen leriga upp till knäna där skorna saknades. Han rusade fram, tog barnet och la i sängen. Sen till kaminen, tog fram en gryta med varmt vatten. Han satte henne, hjälpte henne av med kläderna och tvättade hennes fötter. Medan Vera bytte om bakom vedspisen stod potatis och mjölkkanna redan på bordet. Då började barnet gråta. Vera gick fram, tog honom, satte sig vid bordet och ammade, utan någon blyghet. – Har du gett honom namn? frågade Niklas hest. – Sigge. Om du inte har något emot det? Hon lyfte sina klara ögon mot honom. Så mycket längtan och kärlek fanns i hennes blick att Niklas hjärta värkte. – Ett fint namn. Imorgon går vi och registrerar honom, och gifter oss genast. – Det behöver vi inte… började Vera, medan hon såg hur barnet sög. – Min son ska ha en far. Nu har jag lekt färdigt. Om jag blir en bra man återstår att se, men sonen överger jag inte. Vera nickade utan att lyfta huvudet. Efter två år fick de en dotter. Hon fick namnet Nadja, efter Veras mor. Det spelar ingen roll vilka misstag du gör i livets början – det viktigaste är att du alltid kan rätta till dem… Så här blev den här livshistorien. Skriv vad ni tycker i kommentarerna och lämna gärna en tumme upp!