Pappas sommarställe
Att sommarstället de hade tillsammans med pappa blev sålt, fick Elin reda på helt oväntat och av en slump. Det var över telefon, när hon ringde från telegrafen till sin mamma som bodde i en annan stad. Sånt hände inte, det var något som bara fanns i filmer. Att bli en tredje, ofrivillig deltagare i ett samtal eller snarare bara höra två andra prata. Någon universell miss i kopplingen; telefonisten råkade bara koppla ihop henne med två andra abonnenter. Två städer, två personer som bara på några betalda minuter delade med sig av det viktigaste: sommarstället fanns inte längre, det hade sålts till bra pris, och nu skulle ja, nu skulle det finnas möjlighet till mycket, till och med att hjälpa Elin lite med pengar!
Elins mamma och hennes egen syster Ingrid, så smärtsamt välbekanta röster, etthundratjugo kilometer bort, ljudens svängningar omvandlade till elektriska signaler och strömmade genom ledningarna. Fysiken hade alltid varit svårt för Elin, pappa tvingade henne att försöka förstå.
***
Pappa, varför är solen så speciell i september?
Hur menar du, Elin?
Jag vet inte Jag har svårt att förklara, ljuset är annorlunda, mjukare på något sätt. Soligt, men inte som i augusti.
Du måste försöka förstå fysik, himlens position är helt annorlunda i september! Här, fånga äpplet! skrattade pappa och kastade ett stort, lite tillplattat rött äpple med glans och doft av honung.
Är det transparent blanche?
Nej, de har inte mognat ännu. Det här är Lobo.
Hon tog ett krispigt bett, munnen fylldes av söt, vit skum, av sommarens värme och regn och självaste jordens saft. Sorterna var lika främmande för Elin som fysik. Och det var dagens stora bekymmer! För Elin, som gick i nionde klass, hade varit kär i fysikläraren i två år. Allt snäpps ihop, himlen öppnar sig, och fysikens lagar, materiens och rummets svårigheter får inte plats i linjerade skolböcker. Pappa förstod på hennes frånvarande blick och svaga aptit. Hon hade berättat, gråtit hela natten, som ett barn i hans knä. Mamma var borta, på rekreationshem. Syskonen, tolv år äldre, pluggade i Uppsala.
På sommarstället blev pappa lycklig, han visslade melodier för sig själv, alltid musikaliskt. Aldrig hemma; där sjöng mamma och syster när de kom på besök. Mamma var otrolig vacker, bibliotekarie på regementsbiblioteket, lång, ståtlig och temperamentsfull, med kopparrött lockigt hår som hon färgade med henna. Varannan månad kom mamma ut från badrummet med ett jätte-turban, hon doftade örter och regn. Mammas skönhet fångade allas blickar. Pappa var lite kortare än henne, nästan tio år äldre, osynlig på sätt och vis. Så hade mamma sagt till systern, och Elin hade hört och blivit sårad.
Sven är osynlig. Men en man ska inte vara vacker.
Osynlig bredvid mammans glödande hår i solen, hennes dramatiska sätt att slå porslin och ostyriga karaktär. Mamma uppskattade komfort och ordning. Men fick stå ut med pappas soldater, som han kallade dem, och som ibland sov på golvet i den lilla tvårumslägenheten efter pappas tid i försvaret. De kom ofta över, stannade till, behövde hjälp att hitta jobb. Pappas soldater. 1960 kom pappa med i det stora försvaretssnedskärningen en miljon trehundratusen soldater och officerare. Han lämnade som major, fick senare jobb som chefsmekaniker på telegrafstationen i Norrköping. Det var pappas soldater som hjälpte honom bygga vårt sommarställe. De arbetade gratis, avlöste varandra, hjälpte till att vända upp den obrutna jorden. Ett litet hus med ett rum och veranda, där Elin älskade att läsa böcker om sommaren. Pappa skickade upp skål med krusbär, körsbär och jordgubbar. Bästa tiden och lyckan. Mamma gillade inte sommarstället, kom sällan, ville inte förstöra händerna. Vackra och skötta, med stora naglar. Elin beundrade, och pappa kysste dem.
Sådana händer ska bara överlämna böcker, inte gräva rabatter, sa han skrattande och blinkade åt Elin
***
De första dropparna av septemberregnet smattrade mot verandataket. Dunkade, lät muntert och kvickt, utan höstens tungsinnet. Elin lade undan boken.
Elin, kom ner, mamma kommer snart med Ingrid, vi måste laga mat, pappas lugna röst lät ovanligt klar ute på sommarstället.
Men Elin dröjde, lyfte blicken mot himlen, svullen, grå men inte hotfull. Ansiktet blev vått, hon kramade om sig själv för att värmas. Bara där uppe, nära himlen och bort från marken, såg man solstrålar bryta genom molnen över de andra sommarhusen. Fysiken var glömd, med sina eviga lagar, studentlivet på journalistlinjen i korridorsrum på annan ort hade sina egna regler.
Hon fick plats i studentkorridor. Men första septemberveckan bodde hon på hyrt rum hos en värdinna, andra bodde också där. Föreläsningarna var fyllda med djup litteratur och språkstudier. Lärarna som hela klassen förälskade sig i för deras intellektuella karisma. Men efter lektionerna kom tryckande hemlängtan, inga vänner än.
Hon åt på studentmatsalen och strövade längs stadens gator till mörkret föll. Den främmande storstadens skönhet så kall och ensam. Så ensam, som om det inte var hon, Elin, som gick ner för branta kullen mitt i stadsdelen Oxelbergen nära universitetet, hem till sin nya bostad, hörde glada hundskall, snubblade och skrapade foten i nya, trånga lackskor.
I köket doftade det av pappas äpplen, i lådor som han gett värdinnan som tack. Söt, lite övermogen doft, tårarna trängdes, själen rusade och slog i sin kroppsliga bur.
Hon flyttade till studentkorridor, och det visade sig att Elins grannar var studenter från DDR Viola, Margit, Marion. Av det tyska språket värkte huvudet om kvällarna, hon gick ut och andades på gården där folk ofta satt och rökte. Tyskorna kom ned för att be om cigaretter, och återgäldade alltid med svenska kronor, vilket förvånade de svenska studenterna. De blev lika fascinerade av mammans inlagda tomater, som de glatt åt till stekt potatis. När Elins reserver tog slut, plockade tyskorna fram sin korv, som var svår för svenskar att ens fantisera om men de bjöd aldrig. Månaden maj, då praktikåret slutade, de reste hem till Tyskland, och vid köksavfallet fanns högar med vinterskor som köpts i Tyskland för ryska vintrar. Tyska skor! De svenska tjejerna tog dem i smyg
***
Elin, strimla vitkålen, jag gräver upp morötterna under tiden. Buljongen är klar.
På lilla köket immade fönstren av den långa buljongkokningen. En jättekål sprack upp som spetsgrön i mönster på skärbrädan. Elin slet av ett blad, gott. Från jorden smakar allt bäst. Hon knackade snabbt och glatt med kniven, kålen doftade sött. Hon öppnade fönstret, släppte in doft av höstlöv, eld och äpplen. Hon såg pappa med ryggen, spaden gick tungt ner, Elin visste att han hade ont i ryggen. Hon lämnade kniven, rusade ut och kramade honom bakifrån. Han vände sig om, höll om henne tyst och pussade henne på huvudet.
Systern Ingrid kom den kvällen ensam, mamma stannade hemma med migrän.
***
Bakom universitetet, studentäktenskapet, jobbet på tidningen Innovatören på flygplansfabriken, första pappas hjärtinfarkt, dotterns födelse och till och med skilsmässan. Fem år rymde mycket. Elins man gick till en annan, och hon bodde med tvååriga Maja på hyresrum. Pappa kom nästan varannan helg. Han tog med mat och njöt med barnbarnet.
Elin, var inte ledsen på mamma för att hon inte hälsar på lika ofta, ok? Hon blir så åksjuk Och du, hon verkar ha fått en ny vän
Pappa, sluta! Vem har vän vid er ålder?
Pappa skrattade bittert. Tystnade. Elin såg plötsligt att han var helt gråhårig och nedstämd. Inte ens visslingarna fanns kvar.
Pappa, jag tar ut semester från måndag! Ska vi åka ut till landet så länge värmen håller, du, jag, Maja?
***
Sommarstället var övertäckt med löv, sista varma veckan i oktober och brittsommar. De eldade i kaminen, kokade te med svarta vinbärsblad. Elin stekte potatisplättar i all hast. Pappa krattade löv, Maja hjälpte, kastade sedan runt dem och skrattade. Smöret fräste och poppade. Från trädgården hördes pappas melodiska visslande.
Mot kvällen tände de eld. Gatan var tom, grannarnas hus också. Pappa trädde brödbitar på körsbärskvistar, hjälpte Maja hålla dem över elden. Elin sträckte ut sina frusna händer mot elden, den hade alltid fascinerat henne.
Hon mindes sitt första studentkollektiv i norra Sverige, gitarrsång vid elden, yr av att bara vara förälskad i stjärnhimmeln utan hänsyn till någon särskild. Bara förälskad i djupet, den överväldigande nattliga tystnaden, gitarrens hackiga ackord, ansikten. Ansikten runt elden är alltid annorlunda, med sin hemlighet och sina ögon. Där träffade hon sin blivande man. Och den här veckan blev hon kallad till partimötet på jobbet, de ville pröva henne till socialdemokraterna. Natten före pluggade hon stadgar och så frågor om vems fel skilsmässan var, vem som var moraliskt bräcklig. Elin snubblade sig fram, nära gråten. Kollega försvarade henne till slut, ställde sig upp och stammade:
Det här är ett möte för idioter, inte socialdemokrater!
Det skulle vara vilt att minnas år senare
När kvällen blev helt mörk, släckte de elden. Utanför grinden stannade en bil. En dörr smällde. Mamma! Snygg, i färgstark, modern kappa, berättade att kollegan skjutsade henne från jobbet. Maja rusade till mormor, pappa såg bister ut, kysste mamma stelt.
Vem var kollegan?
Åh Sven, vad spelar det för roll, han skjutsade bara! Du känner honom inte
Vid middagen gick samtalet trögt, Maja blev gnällig. Mamma frågade Elin om jobbet, men tänkte på annat. Pappa satt tyst, stirrade och blev allt mer nedstämd. Kvällen blev trist.
***
Ett år senare fanns inte pappa längre. Stor hjärtinfarkt, han gick bort på två dagar i början av ljusa oktober. Elin tog ledigt direkt efter begravningen för att bo vid sommarstället. Maja lämnades hos barnbarnets farmor.
Allt blev svårt. Äppelskörden var rekordstor. Elin gav hinkar till grannar, kokade sylt med mynta och kanel som pappa älskade. Pappas vän och kollega kom för att hjälpa, han brukade ta med sig pappa till Norrköpings plantskola för att hitta fina träd.
Jag stannar några dagar, Elin, tar hand om landet och beskär träden om det går för sig.
Erik Andersson, men snälla Tack!
Från hans “Elin” kom tårarna, och i den stunden kom den hemska känslan av att ingenting går att ändra, att allt är över och hon var ensam. Tidigare hade hon bara väntat på att pappa skulle komma tillbaka, som om allt var en hemsk dröm. De första dagarna, när han inte fanns, tidiga morgnar mellan sömn och vaket, länge kunde hon inte minnas och förstå varför det var så ont. Några sekunder, och vid fullt uppvaknande, svarta tankar pappa fanns inte längre.
Sedan kom skulden för att hon inte kunde hålla honom kvar.
Sälj inte sommarstället, lova det, jag kommer hjälpa till. Minns du, Elin, den här Antonovkan hämtade vi tillsammans, du var bara en unge då. På vägen till Norrköping talade Sven mest om dig, knappt något om Ingrid. Du var liten, rolig. Sa att träden skulle överleva honom. Han gick alltid runt länge och inspekterade plantorna, jag blev otålig
Erik Andersson stannade tre dagar, grävde, beskar och gödslade, planterade tre buskar gula krysantemum framför trappan, med Elins tillstånd.
Egentligen ska de planteras tidigare, men hösten är mild, de klarar sig! Till minne av Sven Måste snart täcka rosorna och rensa löven också.
De kramades när han skulle gå. Duggregnet blev tjockare. Elin stod länge vid grinden och såg Erik gå bort. Han vände sig och vinkade, gå in!. Regnet piskade hårt och sorgset mot taket. En vind slog igen grinden med gnällande ljud. Förstukvisten var täckt av gula krysantemumblad. Allt här känns som pappas och kommer så förbli regnet, träden, dofterna, själva marken. Och därför är han någonstans nära och alltid kvar. Och Elin ska lära sig allt. Hon och Maja kommer åka hit tills frosten kommer, det är bara två timmars buss. Till våren, när snön försvinner, kanske kan hon dra in värmen. Måste börja spara pengar. Och i maj, iväg till Norrköpings plantskola med Erik, välja vit vinbär, som pappa alltid ville
***
Halvåret senare, i början av april när första snön föll, såldes sommarstället. Elin fick veta det av en slump, samma väg på telegrafen hem, efter resan från Norrköpings plantskola. I den trånga telefonkiosken, på golvet i en plastpåse, hade hon en stickling av vit vinbär, rötterna svepta i en gammal, fuktig barntröja.
