UTAN SJÄL… Karin Svensson kom hem till sig. Trots att hon nyligen fyllt 68 år gick hon fortfarande regelbundet till sin frisör för att skämma bort sig – fixa håret och naglarna – och det gav henne glädje och energi. – Karina, någon släkting har varit här och letat efter dig. Jag sa att du skulle komma hem senare, hon lovade titta förbi igen, meddelade hennes make Jan. – Vilken släkting? Jag har väl inga släktingar kvar! Någon avlägsen typ… antar att hon ska be om något. Du borde sagt att jag flytt landet, svarade Karin irriterat. – Varför ljuga? Hon liknade faktiskt din mamma, högrest och stilig. Inte tror jag hon är här för att be om något. Hon såg proper ut, en riktig fin dam, försökte Jan lugna sin fru. Cirka fyrtio minuter senare ringde släktingen på dörren. Karin öppnade själv. Ja, hon liknade verkligen hennes avlidna mor, var klädd i dyr rock, fina stövlar och handskar, örhängen med små diamanter – sådant såg Karin direkt. Karin bjöd in kvinnan till det dukade bordet. – Låt oss presentera oss, om vi nu är släkt. Jag heter Karin, du kan strunta i Svensson, vi verkar vara rätt nära i ålder. Det här är min man Jan. Hur är du släkt med mig? Undrade värdinnan. Kvinnan tvekade, blev röd om kinderna. – Jag heter Malin… Malin Gustavsson. Vi har inte så stor åldersskillnad. Jag fyllde 50 år den 12 juni. Säger det dig något? Karin blev blek. – Du minns alltså. Ja, jag är din dotter. Du behöver inte oroa dig, jag vill inget av dig. Jag ville bara få se min biologiska mamma. Jag har undrat hela livet varför min mamma aldrig älskat mig. Hon har varit död i åtta år nu. Varför har det bara varit pappa som älskade mig? Han gick bort för två månader sen och då, i slutet, berättade han om dig. Han bad dig förlåta honom, fortsatte Malin med gråten i halsen. – Vad pratar du om? Har du en dotter? sa Jan chockat. – Det verkar som det. Jag förklarar sen, svarade Karin. – Så du är min dotter? Fint. Har du sett mig nu? Om du tror att jag ska ångra mig och be om ursäkt, så nej, det kommer inte hända. Jag har inte gjort något fel, sa Karin, – Pappa hann väl berätta allt för dig? Om du tror du kan väcka några moderskänslor i mig, så nej, inte en gnutta! Förlåt. – Får jag träffa dig igen? Jag bor i förorten, vi har ett stort tvåvåningshus. Kom gärna du och Jan till oss. Du vänjer dig nog vid tanken. Jag har med foton på ditt barnbarn och barnbarnsbarn, vill du kika? frågade Malin försiktigt. – Nej. Ingen lust. Kom inte, glöm mig. Adjö, svarade Karin bryskt. Jan tog en taxi till Malin och följde henne till bilen. När han kom tillbaka hade Karin redan dukat av och satt lugnt framför tv:n. – Vilken järnkvinna du är! Du skulle kunna styra hela arméer. Är du verkligen utan hjärta? Jag har alltid misstänkt att du är hård och kall, men så här mycket trodde jag inte, sa Jan. – Vi lärde känna varandra när jag var 28 år, eller hur? Då hade min själ redan blivit trampad på många gånger. Jag var en lantflicka som hela livet drömt om att få flytta till stan, kämpade i skolan och kom som enda i klassen in på universitetet. Jag var 17 när jag träffade Per. Älskade honom gränslöst. Han var tolv år äldre men det gjorde mig inget. Efter min fattiga barndom var allt som en saga i den stad där jag pluggade. Studiemedlen räckte inte till något, och jag åt ofta på hans inbjudan bara för att bli mätt. Han lovade ingenting, men jag trodde att vår kärlek betydde att vi skulle gifta oss. När han en kväll bjöd mig till sitt sommarhus tvekade jag inte. Jag trodde att nu har jag honom för gott. Fler möten på sommarhuset följde och snart insåg jag att jag skulle få hans barn. Jag berättade det för Per. Han blev glad, men jag undrade ändå när vi skulle gifta oss. Jag hade fyllt 18, nu kan man ju ansöka om hindersprövning. – Har jag lovat dig giftermål någon gång? – svarade Per med en motfråga. – Nej, och jag kommer inte gifta mig. Dessutom är jag redan gift… – fortsatte han lugnt. Men barnet då? Och jag? – Du är ung och frisk. På ditt universitet tar du studieuppehåll. När inget märks, plugga på, och sen flyttar vi dig hem till oss. Vi lyckas inte få barn, kanske för att min fru är mycket äldre. När du föder så tar vi barnet. Hur allt ska ordnas är inte din sak. Jag är inflytelserik på kommunhuset, min fru är avdelningschef på sjukhuset. Oroa dig inte för barnet. Efter förlossningen återvänder du till universitetet. Du får dessutom pengar. Ingen kände till surrogatmödraskap då. Jag var väl ensam om det. Vad skulle jag göra – dra till byn och skämma ut familjen? Före förlossningen bodde jag hos dem i villan. Pers fru undvek mig, kanske svartsjuk. Föddes flickan hemma, med barnmorska. Fick aldrig amma henne, hon försvann direkt. Såg aldrig dottern igen. Veckan senare fick jag diskret, men bestämt, lämna huset. Per gav mig pengar. Jag återvände till universitetet. Sedan fick jag jobb på fabriken, blev först vanlig arbetsledare, senare kvalitetschef. Många vänner, men ingen friade, innan du dök upp, Jan. Jag var redan 28, ville inte gifta mig egentligen, men tänkte att nu får det bli så. Resten av livet har du koll på. Vi har haft det bra, tre bilar, huset fullt, fin sommarstuga. Åkt på semester varje år. Fabriken klarade 90-talet – våra specialprylar gick inte att stoppa. Fabriken har fortfarande taggtråd och vakttorn omkring sig. Bra pension. Allt vi behöver. Barn har vi inte haft, och det är lika bra. Vilka barn det finns nuförtiden… avslutade Karin sin berättelse. – Nej, vi har inte haft det bra. Jag har älskat dig. Försökt tina ditt hjärta hela livet, har inte lyckats. Inga barn, visst, men du har inte haft hjärta för vare sig katt eller hund. När min syster bad om hjälp till sin dotter, fick hon inte ens bo här en vecka. Idag kom din dotter – och hur tog du emot henne? Din egen dotter! Hade vi varit yngre hade jag skilt mig, men nu är det väl sent. Det är kallt bredvid dig, kallt, sa Jan upprört. Karin blev nästan rädd, aldrig tidigare hade Jan talat så rakt. Nu var dottern Malin en del av deras liv. Jan flyttade ut till sommarstugan, bor där nu med tre hundar han tagit hand om och ett antal katter. Hem kommer han bara då och då. Karin vet att han åker till Malin och hennes familj, och att han avgudar barnbarnsbarnet. – En känslomänniska – alltid varit, alltid kommer vara. Han får leva som han vill, tänker Karin. Hon har aldrig velat lära känna dottern, barnbarnet eller barnbarnsbarnet närmare. Hon reser ensam till havet, vilar upp sig, känner sig nöjd och mår bra.

UTAN SJÄL…

Birgit Johansson kom hem. Hon hade varit hos frisören, trots sin aktningsvärda ålder nyligen fyllde hon 68 och fortsatte att unna sig regelbundna besök hos sin frisör. Birgit fixade hår och naglar, och dessa små procedurer gav henne energi och höjde humöret.

Birgit, någon släkting kom förbi och sökte dig. Jag sa att du skulle vara hemma lite senare. Hon sa att hon skulle komma tillbaka, berättade hennes man Ulf.

Vem skulle det vara? Jag har ju inga släktingar kvar. Säkert någon avlägsen syssling kommer säkert be om något. Du borde sagt att jag rest till Lappland, svarade Birgit irriterat.

Varför ljuga? Hon verkade ändå vara från din familj, lång och ståtlig, liknar din mor ska jag säga vila i frid. Jag tror inte hon var här för att be om något. En elegant kvinna, klädd i snygg kappa och stövlar, handskar, örhängen med små diamanter, försökte Ulf lugna henne.

Efter ungefär fyrtio minuter ringde släktingen på dörren igen. Birgit öppnade själv. Hon var faktiskt lik Birgits avlidna mamma, snyggt klädd: dyr kappa, stövlar, skinnhandskar och små diamanter i öronen sådant kunde Birgit verkligen.

Birgit bjöd in henne till det redan dukade bordet.

Låt oss presentera oss, nu när vi ändå verkar vara släkt. Jag heter Birgit, du behöver inte säga fru Johansson, ser att vi är jämngamla nästan. Det här är min man Ulf på vilken gren är du släkt med mig? frågade Birgit.

Kvinnan blev lite röd om kinderna. Jag heter Siv… Siv Rolandsson. Vi har inte så stor åldersskillnad. Jag fyllde 50 den 12:e juni betyder den dagen något för dig?

Birgit blev blek.

Jag ser att du minns. Ja, jag är din dotter. Oroa dig inte, jag vill inte ha något av dig. Jag ville bara se min biologiska mamma. Jag har alltid undrat varför min mamma inte älskade mig. Hon har varit död i åtta år nu. Varför älskar bara pappa mig? Min pappa gick bort precis två månader sen. I sista stund berättade han sanningen om dig, bad om förlåtelse om du kan, sa Siv nervöst.

Jag fattar ingenting. Har du en dotter? frågade Ulf, chockad av beskedet.

Visst verkar det så. Jag förklarar sen, svarade Birgit.

Så du är dottern? Bra, har du sett mig nu? Om du tror jag ska ångra mig och be om förlåtelse, glöm det jag har inget att be om. Jag hoppas din pappa hann förklara? Om du vill väcka några moderskänslor i mig så blir det inget, inte ett uns! Ursäkta, sa Birgit kallt.

Får jag komma förbi igen? Jag bor i förorten, vi har stort tvåplanshus, du och Ulf är välkomna dit. Du vänjer dig kanske vid att jag finns. Jag har med bilder på ditt barnbarn och barnbarnsbarn kanske du vill se? frågade Siv försiktigt.

Nej tack. Jag vill inte. Kom inte hit igen. Glöm mig. Adjö, svarade Birgit iskallt.

Ulf ringde taxi åt Siv och följde henne ut. När han kom hem igen hade Birgit redan dukat bort och satt lugnt framför TV:n.

Du är hård, Birgit! Du borde bli general har du ingen själ? Jag har alltid anat att du är kall och obarmhärtig, men så här mycket det trodde jag inte, sa Ulf.

Vi träffades när jag var 28, eller hur? Men min själ blev ihjältrampad långt innan dess. Jag växte upp som bondtös med drömmar om Stockholm, pluggade flitigt, kom in på universitetet som enda i min klass.

Jag var 17 när jag träffade Mats. Jag älskade honom vansinnigt. Han var tolv år äldre, men det störde mig inte. Efter min fattiga barndom var allting som en saga i storstan där jag pluggade. Studiebidraget räckte aldrig till. Jag var alltid hungrig, så jag var överlycklig när Mats bjöd ut mig på café, eller glass.

Han lovade inget, men jag trodde att när vi hade sådan kärlek så skulle han förstås gifta sig med mig.

En kväll bjöd han med mig ut till hans sommarstuga, och jag tvekade inte att följa med. Jag trodde jag band honom till mig. Mötena i stugan blev regelbundna. Snart insåg jag att jag skulle bli mamma.

Jag berättade för Mats. Han blev gladare än någonsin. Jag frågade honom själv när vi skulle gifta oss; jag var just fyllda 18, kunde lämna in ansökan på Skatteverket.

Har jag lovat dig giftermål nån gång? svarade Mats med motfråga.

Nej, och jag kommer inte. Jag är redan gift sa han lika lugnt.

Men barnet då? Och jag?

Du är ung och frisk, man skulle kunna gjuta en staty av dig med en pinne i handen. Ta studieuppehåll på universitetet. Studera så länge magen syns inte, sen flyttar vi hem dig till oss. Vi kan inte få barn själva, kanske för att min fru är mycket äldre. Så när du har fött barnet tar vi, formaliteterna är inget du ska bry dig om. Jag är visserligen ung, men har min position på kommunhuset. Min fru är avdelningschef på sjukhuset. Du behöver inte oroa dig för barnet. Efteråt får du vila och sen tillbaka till universitetet. Vi betalar dig dessutom.

På den tiden visste ingen i Sverige vad surrogatmödraskap var. Jag var nog landets första. Vad skulle jag gjort? Åka hem till byn och förstöra familjens rykte?

Före förlossningen bodde jag hos dem i villan. Mats fru höll sig undan, kanske var hon svartsjuk. Dottern föddes hemma, med barnmorska, allt enligt konstens regler. Ammade henne aldrig, hon fördes bort direkt. Såg henne aldrig igen. Efter en vecka blev jag diskret utlotsad. Mats gav mig pengar.

Jag återvände till universitetet, sen jobb på fabriken. Fick rum i kollektivhuset för familjer. Började som linjechef, blev senare kvalitetssamordnare.

Många vänner hade jag, men ingen friade, förrän du dök upp. Jag var 28, tänkte först att jag klarade mig ensam, men det blev dags.

Resten vet du. Vi har haft det bra tre bilar bytta, huset är fullt, sommarstugan välskött, semester varje år. Fabriken klarade 90-talet för där gör vi reservdelar till traktorer som ingen annan kan. Fortfarande omringad av staket och vakttorn.

Vi gick i pension med förmåner. Vi har allt. Inga barn, och tur är väl det. Ser man på dagens unga avslutade Birgit sin bekännelse.

Nej, vi har inte haft det bra. Jag älskade dig. Försökte hela livet tina upp ditt hjärta, men aldrig fått kontakt. Okej att vi inte fick barn, men du har aldrig visat ömhet ens för en kattunge eller en hundvalp. Min syster bad om hjälp med sin dotter, du släppte inte in henne ens en vecka.

Idag kom din dotter till dig och hur bemötte du henne? Din dotter! Ditt blod, och du Hade vi varit yngre hade jag lämnat in skilsmässoansökan, nu är det för sent. Det är kallt bredvid dig, kallt, protesterade Ulf.

Birgit blev faktiskt lite rädd; aldrig har Ulf talat så skarpt.

Hela hennes lugna liv hade rubbats av denna dotter.

Ulf flyttade ut till sommarstugan. Han har bott där alla år sedan dess. Där har han tagit hand om tre hundar, plockat upp valpar och samlat oräkneliga katter.

Hem kommer han sällan. Birgit vet att han besöker hennes dotter Siv, och har blivit vän med hela gänget. Han avgudar barnbarnsbarnet.

Ulf var alltid lite naiv, och blir det nog för evigt. Han får leva som han vill, tänker Birgit.

Hon har aldrig känt lust att lära känna dottern, barnbarnet eller barnbarnsbarnet.

På egen hand åker hon till havet. Kopplar av, samlar krafter och känner sig utmärkt.