UTAN SJÄL… Karin återvände hem efter ett besök hos frissan. Hon hade nyligen fyllt 68, men hennes ålder hindrade henne inte från att unna sig regelbundna besök – hår och naglar skulle vara i ordning, det var viktigt för både humör och livsglädje. ”Karin, det har varit någon släkting här och sökt dig. Jag sa att du är hemma senare, så hon lovade komma tillbaka,” sa maken Ulf när hon kom hem. ”Vilken släkting? Jag har ju knappast några kvar. Någon avlägsen kusin kanske, vill väl ha något. Du borde ha sagt att jag åkt till fjällen,” muttrade Karin. ”Varför ljuga? Hon såg ut att vara från din sida, lång och stadigt byggd, lik din mor – vila i frid. Inte tror jag hon vill be om något. Välklädd och verkar trevlig,” försökte Ulf lugna henne. Efter fyrtio minuter ringde släktingen på dörren. Karin öppnade själv. Hon var mycket riktigt lik Karins avlidna mor, elegant klädd med dyr kappa, stövlar, handskar och små diamantörhängen – sådant såg Karin direkt. Hon bjöd in kvinnan till det redan dukade bordet. ”Jaha, om vi nu är släkt, så kan vi ju bekanta oss. Jag heter Karin, du behöver inte använda efternamn, vi verkar ju nästan jämngamla. Det här är min man Ulf. Hur är vi släkt?” undrade värdinnan. Kvinnan grep och rodnade lite, ”Jag heter Eva… Eva Lennartsson. Vi har ju bara lite åldersskillnad. Jag fyllde 50 den 12 juni. Säger det datumet dig något?” Karin blev blek. ”Jag ser att du minns. Ja, jag är din dotter. Men du behöver inte oroa dig, jag vill inte ha något av dig. Jag ville bara träffa min biologiska mamma. Jag har alltid undrat varför min mamma aldrig älskade mig – hon gick bort för åtta år sedan. Varför älskade bara pappa mig, och nu är han också borta, det har bara gått två månader. Precis före han dog berättade han om dig, och bad om förlåtelse. Om du kunde förlåta honom,” berättade Eva nervöst. Ulf såg mot Karin. ”Har du en dotter? Jag trodde du inte hade några barn.” ”Det verkar så. Jag förklarar för dig senare,” svarade Karin. ”Så du är dotter? Har du sett nu? Om du tror att jag kommer ångra mig eller be om förlåtelse, så har du fel. Jag har inget att förlåta. Förhoppningsvis har pappa berättat allt för dig? Om du tror du kan väcka moderskänslor hos mig, så nej, inte det minsta!” svarade hon Eva kallt. ”Får jag komma till dig igen? Jag bor i förorten och vi har ett stort tvåvåningshus. Ni får jättegärna komma och hälsa på – ni kanske vänjer er vid tanken att jag finns? Jag har med bilder på ditt barnbarn och barnbarnsbarn, vill du titta?” bad Eva försiktigt. ”Nej. Jag vill inte. Kom inte hit mer. Glöm mig. Hej då,” svarade Karin skarpt. Ulf kallade på taxi till Eva och följde henne ut. När han kom hem igen hade Karin redan plockat undan och satt och tittade på tv. ”Vilken kyla! Du skulle kunna leda en armé. Har du ingen själ alls? Jag har alltid anat att du är hård, men inte så här…” sade Ulf. ”Vi träffades ju när jag var 28, eller hur? Och själ tog de ur mig långt före det. Jag var bondflicka och drömde om storstaden. Jag pluggade bäst i klassen och kom till universitetet. Där träffade jag Lennart, jag älskade honom vansinnigt. Han var tolv år äldre, men det gjorde mig inget. Efter min fattiga barndom var allt som en saga – jag hade alltid ont om pengar och tog gärna emot cafébesök och glass. Han lovade aldrig något, men jag var säker på att han skulle ta mig till hustru. När han bjöd med mig till sommarstugan sa jag ja direkt. Med tiden förstod vi att vi väntade barn. Jag berättade för Lennart, han blev glad. När ska vi gifta oss, undrade jag? Nu var jag 18 och kunde skriva in oss hos kommunen. ’Hade jag lovat dig att gifta mig? Nej. Och jag tänker inte göra det – dessutom är jag redan gift,’ sa Lennart lugnt. ’Och barnet då? Och jag?’ ’Du är ju ung och frisk. Ta studieuppehåll sen och bo hos oss så länge.’ Hans fru var avdelningschef på sjukhuset, Lennart på stadshuset. När barnet kom – en dotter – tog de henne direkt. Jag fick pengar och skickades vidare. Jag gick tillbaka till studier och sedan till fabriksjobbet. Fick rum i studentkorridor, och jobbet gick bra. Jag hade många vänner, men ingen frågade om jag ville gifta mig förrän du kom. Vi har haft det gott, bytt tre bilar, huset fullt och sommarstugan fin. Fabriken klarade 90-talet – vår avdelning med traktordelar är enda i landet. Gick i pension med förmåner. Barn blev det inga, och det har varit lika bra: när jag ser dagens ungar är jag bara tacksam.” Ulf skakade på huvudet. ”Det har inte varit bra. Jag har älskat dig och försökt tina upp ditt hjärta, men aldrig lyckats. Inga barn och inte ens en katt eller hund har du värnat om. När min syster bad oss hjälpa hennes dotter, ville du inte. Idag kom din dotter – din egen blod – och du… Hade vi varit yngre, hade jag begärt skilsmässa. Men nu är det för sent. Det är kallt bredvid dig. Kallt.” Karin blev orolig, aldrig hade Ulf talat så till henne. Hela hennes lugna liv rubbades av dotterns besök. Ulf flyttade ut till sommarstugan där han tog hand om tre övergivna hundar och flera katter. Han är sällan hemma; Karin vet att han umgås med Eva och hela hennes nya familj och avgudar sitt barnbarnsbarn. ”Han har alltid varit lite tokig. Får leva som han vill,” tänker Karin. Hon själv har aldrig känt någon längtan att lära känna dotter, barnbarn eller barnbarnsbarn. Hon reser ensam till havet, vilar upp sig och mår fint.

UTAN SJÄL

Birgitta Lundqvist kom hem efter ett besök hos frisören. Trots att hon nyss fyllt 68 år och egentligen borde ta det lugnt, brukar hon unna sig dessa små utflykter till salongen. Det är något speciellt med att få håret och naglarna fixade humöret blir genast bättre, du vet!

Birgitta, det var någon släkting här och letade efter dig. Sa att du skulle komma hem senare, hon lovade att titta förbi igen, berättade maken Olle.

Vilken släkting? Jag har ju knappt några kvar. Lär vara nån avlägsen kusin säkert här för att be om nåt. Du skulle sagt att jag dragit till Lappland, svarade Birgitta och himlade med ögonen.

Kom igen nu, varför ljuga? Tyckte faktiskt hon verkade komma från din sida, lång och proper, lite lik din mamma Gud vila hennes själ. Tvivlar på att hon ville ha nåt, hon såg ut att ha det gott ställt, svarade Olle.

Efter kanske fyrtio minuter ringde släktingen på dörren. Birgitta öppnade själv. Hon såg verkligen ut som Birgittas mamma, klädd i dyra kläder, eleganta stövlar, handskar och små diamantörhängen sådant har Birgitta alltid ögon för.

Birgitta bjöd in henne till det redan dukade bordet.

Vi får väl presentera oss, om vi nu är släkt. Jag är Birgitta, och du kan slippa formaliteterna. Jag ser att vi är ungefär jämngamla. Det här är min man Olle, på vilken sida är du släkt med mig? frågade Birgitta.

Kvinnan såg lite osäker ut rodnade till och med en aning.

Jag heter Ylva Ylva Holmberg. Det skiljer lite mellan oss, jag fyllde 50 nu i juni. Säger den 12 juni dig någonting? frågade Ylva.

Birgitta blev alldeles blek.

Jag ser att du förstår Ja, jag är din dotter. Du behöver inte bli orolig, jag vill inget från dig jag ville bara träffa min riktiga mamma. Har levt hela livet i ovisshet. Fattade aldrig varför mamma aldrig älskade mig förresten, hon har varit borta i åtta år nu. Pappa älskade mig, det visste jag. Han gick bort för två månader sen, och det var först då han berättade om dig. Han bad mig hälsa att han hoppades du förlåter honom om du kan, sa Ylva nervöst.

Vad är det här? Har du en dotter? frågade Olle förvirrat.

Tydligen. Vi tar det sen Olle, svarade Birgitta.

Så du är min dotter Jaha. Har du sett mig nu då? Om du tror att jag ska gråta och ångra mig, så nej, glöm det. Det är inget fel jag har gjort, sa Birgitta rakt av. Hoppas pappa hann berätta allt. Försöker du väcka mitt modershjärta, så blir det inte inte en millimeter! Förlåt.

Får jag träffa dig någon fler gång? Bor i Stockholms förort, stort hus med två våningar. Kom gärna över, både du och Olle. Bara så du vänjer dig vid att jag finns. Jag har med bilder på ditt barnbarn och barnbarnsbarn vill du titta? frågade Ylva försiktigt.

Nej. Jag vill inte. Kom inte hit mer. Glöm bort mig. Hej då, sa Birgitta kallt.

Olle ringde taxi till Ylva och följde henne ut. När han kom tillbaka hade Birgitta redan städat undan och satt framför tv:n.

Du har verkligen is i magen! Du kunde ledigt varit general. Har du ingen själ alls? Jag har haft mina misstankar, men så kall som du är hade aldrig trott det, sa Olle.

Vi träffades när jag var 28, minns du? Men kära man, min själ blev förstörd långt tidigare. Jag växte upp som bondtös i Småland och drömde mig alltid bort till staden. Studierna gick bäst av alla enda från min klass som kom in på universitetet.

Jag var 17 när jag träffade Håkan. Älskade honom vansinnigt. Han var nästan 12 år äldre, men det rörde mig inte. Efter min fattiga barndom kändes allt i staden magiskt. Studielånet räckte ingenstans, var ständigt hungrig. Och Håkans inbjudan till café eller en glass kändes som fest.

Han lovade inget, men eftersom vi älskade varandra så mycket trodde jag givetvis på giftermål. En kväll bjöd han med mig till stugan, och jag blev störtförälskad trodde han skulle hålla fast vid mig. Vi sågs där ofta. Så småningom blev jag gravid.

Jag berättade för Håkan, han blev superglad. När det började synas, frågade jag när vi skulle gifta oss. Jag fyllde 18 nyligen, tillräckligt gammal för att ansöka om giftermål.

Sa jag någonsin att vi skulle gifta oss? svarade Håkan.
Nej. Och det kommer jag heller aldrig göra. Dessutom är jag redan gift, sa han lugnt.

Men barnet då? Och jag?
Du är ung och frisk. Du kan bli staty på stadens torg. Ta akademiskt uppehåll från universitetet. Ingen ser nåt än, så plugga på. När det väl märks får vi ta dig hem till oss.

Vi kan inte få barn, min fru är mycket äldre. Så, när du föder, tar vi barnet. Hur vi ordnar det är inget för dig att bry dig om. Jag är visserligen ung, men har ändå ett namn på kommunen. Och min fru är avdelningschef på Södersjukhuset. Du behöver inte oroa dig. Efter förlossning får du vila och gå tillbaka till studierna. Vi betalar dig också.

På den tiden visste ingen vad surrogatmödraskap var. Jag var nog den första i Sverige. Vad skulle jag annars ha gjort? Åka hem till byn? Föra skam över hela släkten?

Jag bodde hos dem tills det var dags att föda, frun hälsade aldrig på kanske var hon ändå svartsjuk. Dottern föddes hemma, barnmorska kom. Jag ammade aldrig, flickan togs direkt. Sedan såg jag henne aldrig mer. Efter en vecka sa de vänligt hej då. Håkan gav mig pengar.

Jag återvände till universitetet. Sedan jobb på Saab. Fick rum i kollektivhus för anställda. Började som montör, blev senare kvalitetsansvarig. Hade många vänner, men ingen friade förrän du dök upp Olle. Då var jag 28, varken sugen eller emot äktenskap, men det var väl dags.

Du vet ju resten. Vi har haft det rätt bra: tre bilar genom åren, huset är välfyllt, sommarstugan alltid i toppskick. Varje år på semester. Under 90-talskrisen klarade vårt jobb sig för att traktordelarna tillverkades bara i vårt fabriksskift, ingen annan visste vad vi gjorde. Än idag är fabriken omgiven av taggtråd och vakttorn.

Vi gick i förtidspension båda två. Vi har allt. Inga barn, och det känns rätt. När jag ser hur dagens ungar är avslutade Birgitta sin berättelse.

Vi har inte haft det bra. Jag älskade dig. Försökte tina ditt hjärta hela livet förgäves. Inga barn, okej, men inte ens en katt eller hund har du haft hjärta för. När min syster bad dig ta hand om hennes dotter en vecka vägrade du. Idag kom din dotter och hur tog du emot henne? Din egen dotter! Din egen kött och blod Hade jag varit yngre hade jag nog skilt mig, men det är för sent nu. Det är kallt med dig iskallt, sa Olle argt.

Birgitta blev lite rädd, Olle hade aldrig pratat så här med henne förut.

Hela hennes frid stördes av dottern.

Olle flyttade ut till sommarstugan. De senaste åren bor han där. Han har samlat på sig tre hundar alla övergivna, och en hel hög katter.

Han är nästan aldrig hemma. Birgitta vet att han ofta hälsar på Ylva och har lärt känna alla där släkten, barnbarn och barnbarnsbarn också.

Han har alltid varit lite mjuk, och är det än. Låt honom leva sitt, tänker Birgitta.

Hon har aldrig velat lära känna sin dotter, barnbarnet eller barnbarnsbarnet.

Hon åker själv till kusten ibland kopplar av och finner ro, mår alldeles utmärkt ändå.