Oj då, pappa, det är verkligen varmt välkomnande här! Och varför skulle du behöva ett spa, när du har full “all inclusive” hemma? När Adam räckte över nycklarna till sin lägenhet, insåg Eva: Bastiljen är intagen. Inte ens en svensk DiCaprio har väntat på en Oscar lika mycket som Eva har längtat efter sin Adam, dessutom med egen lya. Desillusionerad och 35 år gammal, kastade hon allt oftare medlidsamma blickar mot stadens hemlösa katter och skyltfönster med “Allt för handarbete”. Men nu dök han upp – ensam, uppslukad av karriären, hälsosam mat och träning, och annat strunt – likt alla som söker sig själva i världen, dessutom utan barn. Eva hade önskat sig denna present sedan hon var tjugo, och någonstans däruppe insåg man äntligen att hon faktiskt inte skämtade. – Jag har årets sista tjänsteresa framför mig och sen är jag helt din, sa Adam och räckte över de efterlängtade nycklarna. – Bara bli inte rädd för min koja. Jag kommer hem mest för att sova, log han och gick ut i en annan tidszon hela helgen. Eva tog sin tandborste, ansiktskräm och åkte för att inspektera kojan. Problemen började vid dörren. Adam hade varnat för att låset krånglar ibland, men Eva trodde inte det var så illa. Hon attackerade dörren i fyrtio minuter: knuffade, drog, tryckte in nyckeln, försökte med halva nyckelvredet – men dörren ville inte släppa in sin nya invånare. Eva började använda psykologi, precis som klasskamraterna lärde henne bakom fritidsgården i skolan. På oväsendet öppnades grannens dörr. – Varför bryter du dig in i nån annans lägenhet? frågade en orolig kvinnlig röst. – Jag bryter mig inte in, jag har ju nycklar, fräste Eva svettig. – Men vem är du, egentligen? Jag har aldrig sett dig förut, grannen fortsatte att lägga sig i. – Jag är hans flickvän! deklarerade Eva utmanande, med händerna i sidorna – men mötte bara en liten springa därifrån samtalet hölls. – Du? sa grannen förvånat. – Ja, jag! Något problem? – Nej, nej, inte alls. Han har aldrig haft någon här (just då gillade Eva Adam ännu mer), och nu plötsligt så… – Vadå, så? undrade Eva. – Det är väl inte min sak. Förlåt, sa grannen och stängde dörren. Eva, med all sin vilja, pressade ner nyckeln och snurrade nästan hela dörrkarmen runt. Dörren öppnades! Adams inre värld visade sig i all sin enkelhet och Evas själ täcktes av frost. Ensamstående män har visst en viss asketism, men detta var en riktig cell. – Stackarn, ditt hjärta har nog aldrig upplevt vad hemtrevnad är, utbrast Eva när hon såg lägenheten där hon nu skulle vistas ofta. Samtidigt var hon nöjd. Grannen hade rätt – ingen kvinnlig hand hade någonsin satt sin prägel här. Eva var först. Hon lämnade genast och rusade till närmaste butik för att köpa snygga gardiner, badrumsmatta, grytlappar och kökshanddukar. Och väl i affären kom stormen – det blev doftljus, handgjorda tvålar och förvaringslådor till kosmetika också. – Lite smågrejer i hans lägenhet får mig inte att känna mig fräck, lugnade sig Eva, medan hon lastade vagnen. Nu trilskades inte längre dörren. Faktum är att låset nu påminde mest om en hockeymålvakt utan hjälm. Eva insåg vad hon gjort och tillbringade halva natten med att byta ut låset med hjälp av köksknivar – nästa morgon rusade hon till butiken för att köpa ett nytt. Och då behövdes även nya knivar, gafflar, skedar, duk, skärbrädor och grytunderlägg. Och gardiner, självklart. Vid söndagslunchen ringde Adam och meddelade att han måste dröja kvar på tjänsteresan ytterligare någon dag. – Bara kul om du gör det lite varmare och mysigare hemma hos mig, log han när Eva informerade om hennes förändringar. För övrigt – hemtrevnaden hade Eva redan levererat med halva IKEA och fördelat enligt planritning och dokumentation. År av ensamhet hade lagrat inredningslusten och nu, när hon fick fria händer, kunde hon inte sluta. När Adam kom hem var allt som det borde – förutom en spindel vid ventilationen. Eva ville jaga bort den också, men när hon såg de förvånade ögonen insåg hon att det var bättre att lämna honom som symbol för respekt gentemot andras saker. Från och med nu såg Adams boende ut som om han varit gift i åtta år, blivit besviken och sedan lycklig mot alla odds. Eva tog över lägenheten – och hela trapphuset visste nu att hon var den nya värdinnan. Ingen ring på fingret än, men det är en teknikalitet. Grannarna var skeptiska först, men sedan ryckte de bara på axlarna: “Jaja, det är din sak.” *** På Adams hemkomstdag lagade Eva riktig svensk husmanskost, stylade sig i en festlig och smått provocerande utstyrsel, placerade ut dofter och dämpade belysningen. Sen väntade hon. Adam dröjde. När Eva började känna att klänningen skavde på det område hon kämpat med squats för, hördes ett nyckelvrid. – Låset är nytt, bara tryck – det är öppet! sa Eva, litet nervöst men sensuellt. Hon var inte rädd för kritik – lägenhetsfixet skulle förlåta allt. Precis när dörren öppnades, fick Eva ett sms från Adam: “Var är du? Jag är hemma. Lägenheten har inte förändrats alls. Kompisarna sa att du skulle ställa in kosmetikan överallt.” Fast Eva såg sms:et för sent. Istället klev fem främmande personer in: två unga vuxna, två små skolbarn och en äldre herre som genast rätade på ryggen och ordnade till de grå håren när han såg Eva. – Wow, pappa, vilken välkomst! Och varför skulle du till något spa, när du har ‘all inclusive’ hemma? utbrast en av de unga männen, och fick genast en armbåge från sin förmodade fru för felfria blickar. Eva stod i hallen med två fulla glas vin, oförmögen att röra sig och på gränsen till skrik. Någonstans fnissade spindeln i hörnet. – Ursäkta, vem är ni? pep Eva. – Jag äger boet här. Och du är väl från vårdcentralen, kom för omplåstring? Jag sa väl att jag klarar det själv, svarade den äldre herrn, som blickade på Evas sjuksköterskeutstyrsel. – Ja, Adam Matsson, du har fått det riktigt ombonat här, sa den unga kvinnan och kikade bakom Eva. – Annat än tidigare – här var det ju som i en krypta! Och vad heter du, unga dam? Är inte vår Adam lite väl gammal för dig? Fast, visst, han har ju egen bostad… – E-e-Eva… – Se där! Du har ju fingertoppskänsla, Adam! Adam själv verkade, av glansen i ögonen, mycket nöjd med situationen. – Var är Adam? viskade Eva och hällde i sig båda glasen på stört. Läs mer – Jag är Adam! ropade en pojke, cirka åtta år. – Aj, du är inte riktigt Adam än, sa mamman och skickade ut barnen med sin man till bilen. – Förlåt, jag tror jag gått fel, sa Eva när chocken lagt sig och hon kom ihåg hur hon kämpat med dörren. – Det här är Syrenvägen 18, lägenhet 26? – Nej, det här är Björkvägen 18, sa den äldre herrn, redo att packa upp sin överraskning. – Jaså, suckade Eva dramatiskt, – blandade ihop det. Kom in och gör er hemmastadda, jag måste bara ringa ett samtal. Hon tog sin mobil och flydde till badrummet, barrikaderade dörren och virade in sig i en handduk, då såg hon Adams sms. “Adam, jag kommer snart, blev bara kvar lite längre på affären”, svarade Eva. “Bra, jag väntar. Tar du med en flaska rött vin?” skickade Adam som röstmeddelande. Vin skulle Eva definitivt ha med – men redan inombords. Med mattan under armen och gardinen nedriven väntade hon tills främlingarna gick till köket, då smet hon ut ur badrummet. Snabbt slängde Eva ihop sina saker och smet iväg. *** – Jag förklarar sen, sa Eva om sitt utseende när Adam öppnade dörren. Som i trans gick hon förbi honom, utan att ens titta. Gick raka vägen in i badrummet, bytte gardin och matta, och somnade på soffan till morgonen när all stress och vin avdunstat. När hon vaknade stod en främmande ung man och väntade på en förklaring. – Vilken adress är det här egentligen?.. – Botkyrka, arton.

Men alltså, Jonas, du skulle ha sett mig då jag stod där i hallen, med hela mitt “all inclusive” hemma, och ändå försökte jag klämma in lite spa-stämning. Hela grejen med att gå på spa när man ändå har sitt eget hemma blir ju lite komiskt.

Så när Magnus räckte över nycklarna till sin lägenhet så visste jag: nu har jag gjort det. Inget Leo DiCaprio har längtat efter en Oscar som jag har längtat efter min Magnus och nu är det min egen koja!

Du fattar, jag är 35, varit rätt vilsen ett tag, gått och kastat längtansfulla blickar mot lokala katter och hobbybutiker.

Och så dyker han upp killen som har lagt hela sin ungdom på karriär, kvarg, gympass och det konstiga självletandet som folk håller på med. Han har inte ens barn.

Jag har drömt om denna gåva sen jag var tjugo, och till slut måste någon där uppe ha fattat att jag inte skojade.

Jag har bara en sista jobbresa kvar i år, sen är jag helt din, sa Magnus och räckte mig dom där viktiga nycklarna. Bara var beredd på att min lya är lite grotta. Jag är mest hemma för att sova! sa han innan han drog iväg till Madrid för helgen.

Jag packade tandborsten, nattkrämen och drog till Magnus för att se vad för grotta han egentligen bor i. Problem dök upp direkt. Han hade ju varnat mig att låset var knepigt ibland, men jag trodde inte det skulle va så illa.

Jag nötte på dörren i typ fyrtio minuter. Sköt, drog, försökte hela nycklariet, bönade och bad snällt på halvvarv men dörren ville inte släppa in nykomlingen.

Jag började jobba mentalt med dörren, lite sådär som vi brukade göra när vi hängde bakom cykelförrådet på högstadiet. Till slut öppnades grannens dörr, nyfiket såklart.

Varför försöker du ta dig in i någon annans lägenhet? frågade en tjej från andra sidan dörrspringan.

Jag försöker inte ta mig in, jag har ju nyckel! bölade jag tillbaka och torkade bort svetten från pannan.

Vem är du egentligen? Jag har aldrig sett dig här förut, fortsatte hon, sådär som bara svenska grannar kan göra när dom vill ha full koll.

Jag är hans flickvän!! sa jag bestämt och satte händerna i sidan, men såg bara två ögon genom springan.

Du? Hon blev faktiskt genuint förvånad.

Japp, några problem med det?

Nä, nada. Bara det att han aldrig har haft någon här förut (där började jag gilla Magnus ännu mer) och nu helt plötsligt

Vadå, helt plötsligt? Fattade ingenting.

Det är inte min sak. Förlåt, sa hon och stängde dörren.

Nu var det vinna eller försvinna. Jag tryckte i nyckeln och vred till med hela min vilja, nästan så hela dörrkarmen roterade. Då gick dörren faktiskt upp.

Hela Magnus liv däremot låg nu framför mig som en öppen bok, och jag frös till inombords. Klart, killar som bott ensamma länge brukar ha sin asketiska stil, men detta var mer som en liten cell.

Stackare, ditt hjärta har nog aldrig känt till vad mys är för nåt, mumlade jag när jag synade den spartanska lilla boningen där jag nu skulle bo allt oftare.

Fast vet du, jag blev glad ändå! Grannen hade rätt man såg direkt att ingen tjej haft ett finger med i spelet här, varken på väggarna, golvet, köket eller genom de gråa fönstren. Jag var först!

Jag slet på mig skorna och sprang direkt till Coop för att handla mysiga gardiner och en badrumsmatta, kökshanddukar, grytlappar och hela paketet.

När jag väl kom till butiken, ja då brast det lite Förutom matta och gardiner fick jag med mig doftljus, handgjord tvål och snygga förvaringslådor till alla mina krämer.

Att köpa några småsaker till Magnus hem, det är väl inte för fräckt egentligen, intalade jag mig när jag slängde ännu en varukorg bakom den första.

Nu var det inga problem att få upp dörren igen låset var liksom helt borta. Det hade slutat fungera och påminde mest om en hockeykeeper utan hjälm.

Insåg ganska snabbt vilken röra jag hade ställt till med. Med hjälp av ett par köksknivar slet jag ut det gamla låset halva natten, och nästa morgon var det raka spåret till Järnia för nytt. Bara att byta ut knivarna också och sen bestick, dukar, skärbrädor och såklart nya grytunderlägg. Och därifrån är det ju inte långt till nya gardiner heller.

Vid lunch på söndagen sms:ade Magnus och sa att han behövde stanna kvar på jobbresan i ett par dagar.

Du får gärna göra det lite mysigare där hemma, det hade varit kul! skrattade han när jag berättade att jag gjort lite omstruktureringar, typ, i inredningen.

Så istället för att flytta in bara en gardin och matta, släpade jag in hela trivselmaskineriet det kändes som att åratal av mitt inre dekorationsdriv nu äntligen kunde blomma ut.

När Magnus kom hem fanns det bara en spindel kvar vid ventilationen. Funderade på att jaga bort den med, men när jag såg de där åtta chockade ögonen insåg jag att den nog förtjänade sitt lilla revir, lite som en symbol för att man ändå inte ska röra andras grejer hur mycket man vill.

Nu såg Magnus lya ut som om han varit gift i åtta år, blivit besviken, men till sist ändå hittat lyckan.

Jag fixade inte bara lägenheten, jag såg också till att alla i hela trapphuset visste vem som var ny chef i huset. Ring på, fråga vad du vill nu var det mig dom skulle prata med. Ring på, ring inte ring ändå. Ännu hade jag ingen ring på fingret, men det var egentligen bara en petitess.

Först var grannarna misstänksamma, men sen ryckte dom mest på axlarna: Jaja, du verkar ändå rätt hyvens. Sköt du ditt så sköter vi vårt.

***

På dagen Magnus skulle komma hem hade jag lagat värsta husmansmiddagen, pressat in mina vältränade rumpmuskler i en klänning som var både flott och lite vulgär, ställt ut doftljus överallt och dämpat den nya belysningen. Nu skulle det bli åka av.

Magnus dröjde, så efter ett tag började jag känna hur den där obekväma klänningen liksom skruvade sig in i det hörnet jag knäböjt för hela vårsäsongen på gymmet. Då hördes det igen i låset.

Nya lås, bara tryck. Det är öppet! sa jag lite halvfånigt, men ändå kaxigt. Jag brydde mig liksom inte om vad han tyckte lägenheten var ju ändå så fin. Han skulle förlåta mig allt.

Precis när dörren gick upp plingade det till i mobilen från Magnus: Var är du? Jag är hemma. Ser ut som vanligt i lägenheten. Alla hade varnat mig för att du skulle ha fyllt hemmet med krämer och doftljus.

Grejen var, jag såg det där messet mycket senare. För just då klev fem helt främmande personer in i hallen: två unga män, två skolbarn och en jättegammal farbror som, när han såg mig, genast reste på sig och försökte släta till de grå hårstråna på huvudet.

Ja du pappa Det är ju verkligen uppdukat här hemma, varför skulle du åka till spa när det är all inclusive på hemmaplan? sa den ena killen och fick sen en armbågning av sin tjej för att han glodde så mycket.

Där stod jag, som ett slags glittrande värdinna med två fulla vinglas och kunde inte röra mig. Ville bara skrika, men det gick inte för jag var totalt ställd.

Någonstans i hörnet fnissade spindeln, typ nöjt över kaoset.

Ursäkta, men vem är du? pep jag.

Jag bor här faktiskt. Och du är väl från vårdcentralen? Kom du för omläggning eller nåt? Jag sa ju att jag fixar själv, sa gubben och sneglade på min sjuksköterskeklädsel (ja, det var den jag valt till denna speciella kväll).

Åh, Adam Mattsson, vilken förändring här hemma! Helt annat än förr, nu är det ju så hemtrevligt, sa frun till den yngre snubben och kikade bakom min rygg. Och vad heter du då, lilla vän? Är väl ändå lite för gammal för dig, vår Adam? Fast han är ju ändå stadig och har sitt eget.

E-e-Emma fick jag fram.

Nämen! Du är duktig på att välja, Adam Mattsson!

Adam verkade rätt nöjd med hela kalaset om man såg hans gnistrande ögon.

Var är Magnus? viskade jag, och hällde snabbt i mig båda vinglasen.

Jag heter Magnus! ropade åttaåringen och vinkade glatt.

Hörru, det är lite tidigt för dig att vara Magnus, sa mamman och puffade ut båda barnen till bilen med sin man.

Oj förlåt, jag måste ha gått till fel lägenhet. Är detta Ringvägen 18, lgh 26?

Näe, det här är Rosenvägen 18, skrockade Adam, redan på väg att packa upp sitt oväntade presentpaket.

Jaha suckade jag dramatiskt, jag tog fel. Men välkomna, gör er hemmastadda, jag måste bara ringa ett samtal.

Jag drog med mig telefonen in i badrummet, barrikaderade dörren med en handduk och läste Magnus sms där inne.

Magnus, jag kommer snart! Fastnade bara på ICA, skickade jag tillbaka.

Bra, jag väntar. Köp gärna med en flaska rött om du vill, sa Magnus på voice och där satt jag med rött i hela kroppen redan. Kramade med mig mattan under armen och tog ner gardinen, väntade tills främlingarna gått mot köket och smet ut från badrummet.

Packade allt snabbt i en ICA-påse och försvann ut ur lägenheten.

***

Jag berättar allt sen, sa jag snabbt när Magnus öppnade sin riktiga dörr åt mig.

Jag gick liksom i dimma förbi honom, rakt in i badrummet, hängde gardinen och la ut mattan. Sedan sjönk jag ner på soffan och sov tills det mesta av både stress och rödvinet släppt.

När jag vaknade satt Magnus bredvid och undrade stilla:

Säg vilken adress är det egentligen här?

Ringvägen artonJag tittade till på honom, snurrade min ICA-påse med gardinen och mattan, och kände plötsligt att allt var precis där det skulle vara även jag, trots allt. Magnus lyfte min hand och log lite snett, så där som bara han kan när han är trött men ändå uppriktigt glad.

Det spelar nog ingen roll, egentligen, sa jag till slut, och lutade huvudet mot hans axel. Vart jag än går så tar jag ju med mig dig hem. Och ibland, kanske, även en spindel eller två.

Han skrattade, drog filten över oss båda, och tryckte på fjärrkontrollen tills det flimrade lagom mycket på tv:n.

Där under gardinen, mattan och det nya låset kom vi överens i tystnad: Ingen adress behövde dubbelkollas mer hemma var där vi faktiskt landade hos varandra.

Och om jag någonsin gick fel igen, så visste jag att det alltid skulle finnas någon som mötte mig med ett leende antingen en granne, Magnus eller en gammal gubbe som längtade efter lite spa-känsla mitt i all kaos.

Där och då blev det klart: vi hade fått vårt all inclusive, och det allra viktigaste fanns med varandra.

Så vi stannade där hela kvällen, med spindeln som vakt, ICA-påsen vid fötterna och hemkänslan som växte stadigt, rum för rum.