Oj du pappa, vilken mottagning! Och varför behövde du spahemmet när det är full “all inclusive” hemma? När David gav Eva nycklarna till sin lägenhet förstod hon: Bastiljen var erövrad. Ingen DiCaprio väntade så på sin Oscar som Eva väntade på sin David – dessutom med egen koja. Desillusionerad och 35, kastade hon allt oftare deltagande blickar mot gatukatter och skyltfönstren “Allt för handarbete”. Och så är han – ensam, som slösat ungdomen på karriär, nyttig mat, gym och den eviga jakten på sig själv, och dessutom barnlös. Eva önskade sig denna gåva sedan hon var tjugo, och där uppe kanske de äntligen fattade att hon menade allvar. – Jag har årets sista tjänsteresa kvar, sedan är jag helt din, sa David och överräckte de efterlängtade nycklarna. – Men bli inte rädd för min lya. Jag är mest hemma för att sova, sa han innan han försvann till en annan tidszon hela helgen. Eva packade tandborste, ansiktskräm och begav sig för att utforska den där lyan. Problemen började direkt i hallen. David hade varnat för att låset ibland krånglade, men Eva hade inte räknat med detta. Hon attackerade dörren i fyrtio minuter: knuffade, drog, vred nyckeln hela vägen, försökte artigt komma in på halv växel, men dörren vägrade släppa in den nya invånaren. Eva började pressa psykiskt, precis som klasskompisarna lärt henne bakom garagen i skolan. Till slut öppnades grannens dörr. – Varför försöker du ta dig in i någon annans lägenhet? frågade en bekymrad dam. – Jag försöker inte ta mig in, jag har nycklar, sa Eva irriterat och torkade svetten ur pannan. – Och du är… vem då? Jag har aldrig sett dig förut, fortsatte grannfrun. – Jag är hans tjej! sa Eva utmanande, satte händerna i sidan, men såg bara en glipa där samtalet fördes. – Du? sa kvinnan förvånat. – Ja. Något problem? – Nej, egentligen inte. Han har aldrig haft någon här (Eva fick ännu större respekt för David), och så nu – så där mitt i allt… – Så där hur då? undrar Eva. – Vet du, det är inte min sak egentligen. Förlåt, sa grannen och stängde dörren. Eva, som förstått att nu eller aldrig, tryckte nyckeln med hela sin längtan att komma in, så hårt att dörrkarmen nästan snurrade runt. Dörren öppnades. Davids inre liv visade sig för Eva, och hennes själ frös till is. En ung, ensam man lever förstås asketiskt – men detta var en riktig munkcell. – Stackars dig, ditt hjärta har glömt – eller aldrig vetat – vad hemtrevnad är, utbrast Eva när hon såg sig omkring i det enkla hem som nu skulle bli hennes andra hem. Samtidigt blev hon nöjd. Grannen ljög inte – ingen kvinnohand hade tidigare vidrört dessa väggar, golvet, köket, fönstren. Eva var den första. Hon rusade ut för att köpa snygga gardiner och en badrumsmatta och passade på att köpa grytlappar och kökshanddukar. I affären skenade det iväg – gardiner och matta fick sällskap av doftljus, handgjord tvål och smidiga förvaringsburkar för skönhetsgrejer. “Att lägga till småsaker i någon annans lägenhet är inte fräckt”, intalade Eva sig själv och kopplade på en andra kundvagn. Låset bjöd inte längre motstånd. Faktum är att det slutat fungera och liknade mest en hockeymålvakt utan mask inför matchen. Eva insåg vad hon hade ställt till med och satt med köksknivar till midnatt och petade ut det gamla låset – för att rusa till järnaffären nästa morgon efter ett nytt. Knivarna behövde såklart också bytas. Och bestick, duk, skärbräda, grytunderlägg… och därifrån var steget till gardiner kort. På söndagen vid lunch ringde David och sa att han behövde dröja kvar på jobbresan någon dag till. – Jag blir bara glad om du tillför lite värme och hemtrevnad i min lägenhet, log David när Eva berättade att inredningen hade fått mild uppgradering. I själva verket for Eva in med inredning i lastbilar och fördelade sakerna enligt noggranna byggplaner och dokumentation. År av ensamhet samlades i henne – och nu när någon löste händerna kunde hon inte hejda sig. När David kom hem fanns bara spindeln kvar vid ventilationen. Eva tänkte jaga bort även honom, men när hon såg hans påtagligt förvånade åtta ögon förstod hon att det vore bäst att lämna stackaren som symbol för respekt för andras ägodelar. Nu såg Davids lägenhet ut som om han varit lycklig gift i åtta år, blivit besviken, och sedan blivit lycklig igen mot alla odds. Eva tog inte bara över lägenheten – hon såg också till att hela trappuppgången visste att hon var den nya värdinnan och att man nu kunde vända sig till henne med frågor. Förlovningsringen saknades visserligen, men det ansåg hon bara vara en teknikalitet. Grannarna betraktade med misstänksamhet – men höjde snart på axlarna: “Jaja, det är din sak”. På dagen David kom hem lagade Eva en riktig husmansmiddag, paketerade sina fasta delar i en elegant och smått förförisk outfit, placerade doftgranarna och dämpade den nya belysningen – och började vänta. David dröjde. När Eva kände hur kläderna skavde henne där hon slitit i gymmet i ett halvår, sattes en nyckel i låset. – Det är nytt lås, bara tryck till, det är öppet! sa Eva förtjust och lite förläget. Hon var inte rädd för att bli dömd – hon hade gjort ett så fint jobb med lägenheten att hon skulle bli förlåten för allt. Precis när dörren öppnades fick Eva ett hastigt sms från David: “Var är du? Jag är hemma. Ser ut som vanligt i lägenheten, kompisarna varnade att du skulle ha fyllt allt med smink.” Eva läste sms:et långt senare. Just nu steg fem helt främmande personer in: två unga män, två tonåringar och en mycket gammal farbror, som genast bubblade till och strök sitt gråa hår. – Oj pappa, vilken mottagning! Varför behövde du spa när det är all inclusive hemma? sa en av männen och fick en diskret smäll av sin fru för att han stirrade. Eva stod i dörren med två fyllda glas, oförmögen att röra sig. Hon ville skrika men kunde inte ta sig ur chocken. I hörnet fnissade den nöjda spindeln. – Ursäkta, vem är ni? pep Eva. – Ägaren till den här kojan. Och du, ska du komma från vårdcentralen och lägga om bandaget? Jag sa ju att jag klarar mig själv, svarade gubben och tittade på den sjuksköterskedräkt Eva valt. – Mmmm… ja, Adam Mattsson, mysigt har ni det här! Inte som förr, mer som ett mausoleum. Och vem är du, unga dam? Är inte Adam Mattsson lite väl gammal för dig? Fast han har ju boende… sa mannens fru. – E-e-Eva… – Där ser man! Adam Mattsson, du har verkligen näsa för folk! Gubbens ögon glittrade – detta tyckte han var ett lyckat sammanträffande. – Men var är David? viskade Eva och svepte båda glasen av nervositet. – Jag är David! ropade den åttaårige pojken glatt. – Vänta, du får vänta lite med det, sa mamman och skickade barnen och sin man till bilen. – F-f-förlåt, jag gick visst fel, kom Eva till slut på och mindes det krångliga låset. – Det här är Syrenvägen 18, lägenhet 26? – Nej, det här är Björkvägen 18, sa gubben, redan redo att packa upp sin överraskade present. – Just det, suckade Eva tragiskt, jag tog fel. Men välkomna, gör er hemmastadda, jag behöver bara ringa ett samtal. Hon rusade in i badrummet, barrikaderade dörren och svepte in sig i handduken – så fick hon tid att läsa sms:et från David. “Jag kommer strax, blev bara fast i affären”, textade Eva. “Bra, kan du ta med en flaska rött?” svarade David med ett röstmeddelande. Eva tänkte visst ta med det röda – fast nu låg det i henne själv. Med badrumsmattan under armen och gardinen i handen väntade hon tills främlingarna gick till köket och rusade ut. Hon samlade ihop grejer i en påse och försvann ut ur lägenheten. – Jag berättar – senare, sa Eva om sin uppenbarelse när David öppnade dörren. Hon snubblade förbi honom, gick direkt till badrummet för att sätta upp gardinen och matta, och därefter till soffan för att sova – tills all stress och rött vin lämnat kroppen. Eva vaknade, såg en okänd ung man framför sig, väntande på förklaring. – Får jag fråga vilken adress det här är? – Båtvägen 18.