– Men alltså, vilken snorkig människa du har blivit, Nastja! Det sägs ju att pengar förstör folk! – Jag förstod inte alls vad de menade, eller hur jag kunde ha sårat någon Jag hade en gång ett lyckligt äktenskap – man och två barn. Sedan rasade allt när min älskade blev påkörd på väg hem från jobbet. Sorgen var outhärdlig, men min mamma fick mig att kämpa vidare för barnens skull. Jag reste mig och började arbeta hårt. När barnen blev vuxna reste jag utomlands för att kunna ge dem en trygg framtid, eftersom jag inte hade någon hjälp. Först hamnade jag i Polen, sedan i England. Det tog tid och många jobb innan jag tjänade ordentligt, men jag skickade pengar hem varje månad, köpte lägenheter till barnen och renoverade mitt eget hem. Jag var stolt och planerade att flytta hem till Sverige för gott, men för ett år sedan förändrades allt – jag träffade en man. Han är svensk men har bott i England i 20 år. Vi började träffas, och min känsla växte för honom. Men tvivlen gnagde. Artur kunde inte flytta till Sverige, men jag ville hem. Nyligen kom jag tillbaka, träffade först mina barn och sedan mina föräldrar, men hann inte till svärföräldrarna – det var så mycket att göra. Så en dag kom min vän, som jobbar i butik, hem till mig och berättade: – Din svärmor är riktigt sur på dig! – Hur vet du det? – Jag hörde henne prata med en bekant. Hon säger att du blivit dryg och att pengarna har förändrat dig. Dessutom påstår hon att du aldrig hjälpt dem ekonomiskt. Det gjorde mig så ledsen. Jag har ju kämpat ensam med två barn och gjort allt för dem. Jag hade inte möjlighet att även hjälpa svärföräldrarna – jag behövde ju också något för egen del! Jag kände ingen lust att träffa dem, men tvingade mig. Köp mat, gå dit, allting var okej – tills samtalet dök upp i mitt huvud och jag sa: – Ni måste förstå, det har inte varit lätt alla dessa år. Jag har kämpat för mina barn, utan någon som helst hjälp. – Ja, och vi står också utan stöd! Alla andras barn hjälper till, men vi får klara oss själva. Vi är också övergivna! Du borde ha kommit hem och hjälpt oss. Svärmor fick mig att skämmas. Jag vågade inte ens berätta att jag har en man i England. Jag gick därifrån, ledsen och förvirrad. Hur ska jag göra nu? Måste jag verkligen hjälpa min avlidne makes föräldrar också? Jag står inte ut längre!

Så högmodig din Ingrid har blivit! Man säger ju att pengar förstör folk! Jag förstod inte vad de pratade om eller hur jag hade gjort folk så illa.

En gång hade jag ett underbart äktenskap. Min man och två barn. Men en dag föll allt samman. Min älskade var på väg hem från jobbet och hamnade i en bilolycka. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva sorgen, men mamma övertygade mig att hålla mig uppe för barnens skull. Jag samlade mig. Började arbeta hårt, och när barnen blev större reste jag iväg för att jobba utomlands. Jag var tvungen att hjälpa dem ställa sig på fötter någon stöd hade jag aldrig.

Så i drömmen hamnade jag först i Danmark, sedan i Storbritannien. Jobb byttes ut likt kalejdoskopiskt mönster tills pengarna började räcka till. Jag skickade hem pengar varje månad, senare köpte jag lägenheter åt barnen och gjorde fint hemma hos mig själv. Jag blev stolt över mig själv och funderade på att återvända till Sverige för gott, men för ett år sen förändrades plötsligt allt. Jag träffade en man. Han var svensk men hade bott tjugo år på de brittiska öarna. Våra samtal snurrade likt vindens sus genom granarna, och jag började hoppas att något nytt skulle ta form.

Men tvivel växte som mossa i mitt sinne. Magnus kunde inte flytta hem medan jag längtade efter de svenska skogarna. Några dagar senare kom jag hem. Först träffade jag mina barn, sedan föräldrarna. Men svärföräldrarna hann jag aldrig besöka tiden var som ett vildsvins rus över jorden, allting hopade sig.

En kväll kom min väninna Rut, som jobbar i en ICA-butik, hem till mig och berättade drömlika nyheter:

Din svärmor är djupt besviken på dig!

Hur vet du det?

Jag hörde henne prata med en granne. Hon säger att du blivit högfärdig, att pengarna har korrumperat dig. Och att du aldrig hjälpt dem ekonomiskt.

Att höra detta var som att frysa mitt hjärta i en snöstorm. Jag hade ju själv ensam fostrat två barn och gjort allt för deras skull. Jag kunde omöjligt ge pengar även till svärföräldrarna. Något måste ju finnas kvar till mig med, eller hur?

Efter det kände jag ingen lust att gå dit alls. Men jag tvingade mig själv. Köpte matvaror och gick dit. Allt var inledningsvis lugnt, men orden från samtalet viskade som fjädrar i vinden i mitt huvud. Till slut sa jag:

Ni förstår, det har inte varit lätt för mig under alla dessa år. Jag har kämpat för barnen och haft mycket lite stöd.

Vi har också blivit lämnat utan hjälp. Andras barn stöttar dem, men vi är ensamma. Vi är också som föräldralösa! Du borde återvända och hjälpa oss.

Svärmor fick mig att skämmas, och jag vågade inte ens nämna Magnus från England. Jag gick därifrån med fjäderlätta, sorgsna steg mellan björkarna. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Måste jag verkligen stötta mina avlidne makens föräldrar? Jag orkar snart inte mer.