Under sin märkliga, drömlika trettiofemåriga tillvaro var Moa Andersson en tillbakadragen och nästan osynlig kvinna. Hon hade aldrig haft någon pojkvän, ingenting som liknade förälskelse, och även om hon länge arbetat som revisorsassistent på ett tråkgrått kontor i Sundsvall sedan gymnasiet, hade hennes liv mest varit som att gå i sömnen.
Hon körde alltid med bylsiga kläder, kroppen rund och blicken sorgsen som vinterhimlen över Norrland. Hennes mun var ett stramt streck. Hennes mamma, Carina, hade fått henne när hon var nitton fadern var okänd och Moa hade aldrig frågat. Uppväxten hade varit hos mormor på en gård utanför Östersund, där kärlek glimmade lika sällan som midnattssol i november. Först när hon började ekonomiutbildning i Uppsala flyttade hon ihop med mamman i en lägenhet som alltid doftade parfym och gamla minnen.
Medan Moa växte under mormors strama hand, levde Carina sitt fräna stockholmsliv alltid på fest, alltid med nya män, alltid snygg och skamlöst fri. Hon kom till byn knappt en gång i månaden, med plastiga presenter till dottern, försvann sedan lika snabbt som vårsnön. Mormor Britta var hård och ordentlig varken kramar eller vänliga ord fanns för Moa.
Nu bodde Moa fortfarande kvar hos Carina, femtiotvå år och mer glittrande än norrskenet. Dyra krämer, frisörbesök och nya älskare och Moa blev hennes drömda motsats. Efter jobbets sista timmar rabblade Moa arbetsuppgifter till kollegan som skulle ta över under hennes semester, stoppade semesterlönen på 7 400 kronor i väskan och gled hemåt över Vasagatan, grå som dimma.
“Så var ännu en semester här,” tänkte Moa, “och pengarna i väskan. Nu kommer hon ta dem igen. Alla semestrar tillbringas hemma. Jag är så trött på det. Varför kan jag aldrig sätta mig emot? Jag är ju vuxen, men mamma styr mig som en docka. All lön går till hennes mascaror. Jag får knappt bestämma över en spänn. Ingen ljusning…”
När hon öppnade dörren till lägenheten stod Carina redan i hallen, ett slags drömspindel på jakt.
“Äntligen!” sa Carina. “Så, fick du semesterpengarna? Ge hit.”
“Jag fick dem,” svarade Moa tyst. “Ge mig bara sekunden att ta av mig skorna.”
“Du hinner,” fräste Carina och himlade med ögonen. “Och förresten ska du gå omkring med den urblekta väskan? Ser ut som något en uråldrig tant skulle ha. Skäms du inte?”
Tårarna steg hos Moa, men hon svarade plötsligt, förvånad över sin egen röst. “Har jag ens några pengar till ny väska, när du tar allt jag tjänar?”
“Det handlar inte bara om din väska, vet du du är själv lika sliten. Gå ner i vikt, se ut som folk! Det är pinsamt att visa sig med dig.”
“Pinsamhet?” ropade Moa för första gången med sin egen röst. “Hur kan du ta alla mina pengar, och ändå skämmas? Jag går ju aldrig ut med dig.”
Hon rusade ut ur lägenheten, tårarna flödade som fjällbäck och hon sprang ner för trappan och ut på gatan. Kanske var hon i själva verket inte i Sundsvall utan i någon drömstad med oändliga trappor som luktade höst. Hon satte sig på en bänk, dolde ansiktet och lät tiden glida.
Plötsligt hörde hon någon. “Moa, varför sitter du här?” Det var Anna-Lisa Ek, den gråa damen från grannhuset.
Anna-Lisa satte sig intill, tog Moa om handen. “Gråter du, lilla vän? Vad är det som hänt?”
Moa, överväldigad av något slags drömmod, berättade allt. “Mamma tar alla mina pengar, köper fina saker till sig själv och jag får nöja mig med gammalt. Jag har alltid varit vek, först under mormor, nu under henne. Min mamma är hård, elak”
Anna-Lisa ruskade på huvudet och log med ett ömsint ansikte.
“Nu, Moa, gråt inte mer. Du är ju vuxen. Dags att ta hand om dig själv.”
Moa skakade på huvudet. “Ingen har älskat mig. Inte mamma, inte mormor, ingen.”
“Det är dags du flyttar därifrån,” sa Anna-Lisa med bestämdhet.
“Men vart? Med min lilla lön hur ska jag få eget boende? Och mamma kommer skrika. Jag ska ju ge henne semesterlönen, jag klarade bara inte av hennes ord idag”
“Du har semesterpengarna kvar?” frågade Anna-Lisa. “Strunta i din mamma, hon klarar sig. Tänk på dig själv istället! Jag har en sommarstuga utanför Härnösand, du kan bo där gratis medan du funderar. Min man byggde huset för länge sen det står bara tomt. Du behöver lite egen tid.”
“Är det verkligen okej?” sa Moa dröjande.
“Självklart! Vänta, jag ska hämta nycklar och skriva ner adressen.”
Moa tog tåget till sommarstugan en gammal pendel spottade och stampade genom fälten som liknade något ur en tavla av Carl Larsson. Hon klev av vid en ödslig station med bara mossa vid kanten. Vinden sjöng när hon öppnade dörren till huset, som om någon långt borta ville ge henne frihet.
Det var tyst. Stolen knarrade när hon satte sig, och hon var ensam i en värld av blåbärsris och röda stugor.
Hon hittade fjärrkontrollen och satte på TV:n ett konstigt talkshowprogram, sådana hon aldrig fått se förr. Mamma brukade alltid släcka hennes favoriter och skratta åt hennes val. “Du är lika slapp som de sämsta programmen,” brukade Carina håna.
Moa var alltid tyst, aldrig kunde hon svara tillbaka eller stå upp för sig själv.
Efter en stund gick hon runt i huset, öppnade kylskåpet, lade in några knyten med köttbullar, tunn ost och en burk yoghurt hon köpt i affären vid stationen. Hon kokade köttbullarna, njöt av att vara mätt och lugn.
“Så skönt att vara ensam,” tänkte hon.
Efter ett tag ringde telefonen. Det var Carina.
“Så du rymde? Jag såg dig med Anna-Lisa på bänken. Du tror folk bryr sig, men du klarar dig inte utan mig!”
Moa tryckte bort samtalet. Hon var konstigt nog inte ledsen. På kvällen ringde Anna-Lisa.
“Vännen, har du gjort dig hemmastadd?”
“Ja, tack,” svarade Moa. “Så lugnt här.”
“Imorgon kommer min systerson Sixten med bil, han har dina saker. Carina slängde ett paket med dina kläder till mig och sa ‘Nu får du ta hand om henne också’. Du ser så fungerar hon!”
“Okej, hur känner jag igen Sixten?”
“Han är lång, har glasögon, och en gammal Volvo. Och Moa, nu måste du börja bry dig lite om dig själv. Du är faktiskt ganska söt, bara du hittar tillbaka till dig själv. Köp nya kläder, unna dig något! Dags att leva.”
Morgonen kom med dagg över gräset, långt bort hördes hundskall, fåglarna sjöng som om de firade midsommar. Moa gick till spegeln och tänkte: “Visst, mina ögon är fina, bara så ledsna. Håret tjockt, och jag har alltid satt upp det i en stram knut precis som mormor.” Hon bestämde sig för att försöka.
Hon sov tungt den natten, och när morgonljuset sipprade in genom spetsgardinen, öppnade hon fönstret. Frihet luktade som sommar, och hon drack kaffe på verandan. Tankarna virvlade: Nytt jobb, en egen lägenhet livet på egna villkor, kanske i Umeå eller Luleå.
Plötsligt knackade det på dörren. Moa ryckte till, öppnade försiktigt.
Där stod en lång man med glasögon, en stor väska i handen.
“Hej, jag är Sixten,” log han, “du är Moa?”
“Hej, ja stig in!” Hon släppte in honom, och han bar in klädpaketet.
“Min moster Anna-Lisa ville jag skulle hjälpa dig, kanske köra dig någonstans tveka inte, jag har bilen där ute. Jag vet lite om dig, förlåt Har hört från moster.”
Så och kanske var det en dröm blev Moa och Sixten vänner. Han, vars första äktenskap varit tomt och kallt, föll snabbt för hennes tystlåtna värme. Moa blev förälskad, och något inuti henne vaknade som ur lång sömn. Hon gick ner i vikt, ville vara vacker för någon hon började älska. Hon besökte salong, klippte bort gamla år och förvånad såg hon sig i spegeln.
“Är det verkligen jag?” tänkte hon, och log för första gången på länge. Det glittrade i blicken.
Sixten tog henne till sitt hem i stan.
“Snälla Moa, du är så god och varm vill du gifta dig med mig?”
Naturligtvis svarade Moa ja. Bröllopet var litet, men även Carina var där fast muttrade som vanligt. Anna-Lisa satte dock gränsen, Carina försvann därifrån och ingen brydde sig. Moa kisade knappt efter henne.
Sixtens familj älskade Moa, han tittade på henne med mjuka ögon.
“Till slut kommer lyckan till alla nu även till oss,” tänkte han ibland, och hela världen doftade vanilj och björk.
Snart väntade Moa barn, och lyckan var dubbel. Det sena ljuset räckte till, och Moa kunde nästan inte minnas sin gamla sömniga tid under Carinas kvävande väg. Hon hade förändrat sitt liv, blommat ut och älskat sig själv och Sixten. I drömmen flöt stugan bort med daggen och snart var hon någon annan, någon fri.
Tack för att ni läst, för era vänliga ord och värmande stöd. Lycka till i era egna sagor.
