Låt henne åka själv. Kanske blir hon kidnappad där borta, muttrade svärmor och rynkade pannan.
Kvällen var tung och kvav i lägenheten på Södermalm. Istället för att gå runt och packa med förväntansfulla skratt, kändes luften elektrisk av oro.
I vardagsrummet stod Annika, Antons mamma, som en vältrampad granitstaty. Hon höll TV-dosan så hårt att knogarna vitnade.
Det finns inte på kartan! Har ni blivit helt tokiga? sa hon med den myndiga rösten som pensionerad lärarinna.
På TV:n stod bilden frusen från ännu en dokusåpa: en allvarlig programledare pekade ut röda linjer över Asien, eller kanske Mellanöstern. Fara överallt.
Julia, som redan börjat packa sina saker, suckade bara lågmält, väl medveten om att det här var ett välkänt drama.
Anton gav det ett försök, trött men vänlig:
Mamma, nu får du ge dig. Vi åker ju till ett helt vanligt hotell, inga konstigheter…
Inga konstigheter? röt Annika och viftade nästan iväg dosan mot väggen. Öppna ögonen, Anton! Hon drar ned dig i fördärvet! Thailand… Där är varannan snubbe organhandlare! Går du ut och ska köpa folköl, så plockar de av dig både njure och lever i ett nafs! Och henne… hon pekade dramatiskt på Julia henne säljer de som slav eller slänger in på nån bordell! Jag såg det på TV4 Dokumentär!
Julia slutade stoppa ner kläder i resväskan, såg lugnt på Annika och höll tyst några sekunder. Det tålamodet fanns aldrig hos Anton.
Annika, tror du verkligen på det där? Alltså, att alla thailändare är maffiabossar med läkarexamen vid sidan av hallik-jobbet?
Nu gör du dig rolig, va? Kom med riktiga motargument istället! Det visas på svensk TV! Svenskar som åker för att spara pengar på semester, och så skickar de hem deras inälvor i någon gammal glassburk!
Anton drog handen över ansiktet.
Mamma, det där är skrämsel-tv för pensionärer. Dom vill bara att du ska titta mer. Det åker miljontals folk dit varje år…
Och tusentals försvinner! kontrade Annika. Julia, du köpte säkert biljetterna redan? Du tänker inte lämna tillbaka?
Japp, så är det, svarade Julia. Vi har sparat två år. Jag har läst alla recensioner och tagit en erfaren resebyrå. Vi ska inte snoka runt i några skumma kvarter. Vi åker på utflykter, solar på stranden, äter pad thai…
Vänta du, dom förgiftar er säkert också. Gud vet vad dom slänger i maten där, morrade Annika dystert. Anton, snälla, låt henne åka själv om hon nu är så envis. Det är hennes liv, hennes risk. Du blir i alla fall kvar hel och frisk. En mamma känner ju på sig när något är fel.
Det låg en outhärdlig tystnad över rummet. Då sa Julia något som nog legat och grott länge:
Okej, sa hon och fällde igen resväskan med ett snäpp. Du har rätt, Annika. Risk är risk. Jag åker själv.
Julia! Vad säger du? Anton såg bestört ut.
Du hörde ju mamma. Hon känner på sig att nåt hemskt kommer hända. Jag kan inte stå för dina njurar och din lever. Än mindre för att du kanske säljs som arbetskraft. Stanna hemma du. Drick te med mamma och se på dokumentärer om världskonspirationer. Jag… hon log stelt, jag åker ner i helvetesgrytan. Ensam.
Annika såg först triumferande, sen lite paff ut.
Hon hade vunnit, men att Julia nu plötsligt gick med på det hela, gjorde henne osäker.
Helt rätt, sa hon men det saknades eld. Du ville ju själv.
Anton försökte protestera, övertala, men Julia var stenhård. Natten innan avfärd låg de rygg mot rygg utan ett ord.
Har du inte ångrat dig än? frågade han tyst.
Aldrig, sa Julia torrt.
*****
Planet gick ner över Bangkoks blinkande ljus och den varma, fuktiga luften slog mot Julia som en ångande filt.
Rädsla? Nej. Bara trötthet och nyfikenhet. De första dagarna följde hon sin plan: njöt av leende människor på livliga gator, häpnades över gyllene tempel och åt mat så god att hon blev salig.
Ingen försökte ens stjäla hennes plånbok, än mindre kidnappa. Och så försökte marknadsförsäljarna pruta ner tio baht, det var allt.
Hon skickade bilder i familjechatten med Anton och… Annika (hon hade insisterat) där stod Julia, leende med en färgad smoothie framför turkost hav. Bildtext: “Alla organ kvar. Varken slavar eller bordeller än så länge “.
Anton skickade hjärtan. Annika läste allt och förblev tyst.
Sen tog Julia tåget norrut, till Chiang Mai. I en liten familjeägd guesthouse bodde värdinnan en äldre thailändsk dam vid namn Noo som lärde Julia laga riktig pad thai. Här blev allting annorlunda.
Noo, med bruten engelska, påminde faktiskt om Annika.
Hon var lika orolig för sin dotter som nu jobbade i Seoul.
Hon är ensam där, kallt och ingen ler. Maten är konstig, klagade Noo och rörde snabbt om i pannan. Jag såg på TV, där är massa farlig strålning och folk är arga!
Julia såg på hennes bekymrade ansikte och började skratta. Hon skrattade så tårarna rann.
Noo såg förvirrad ut. Då berättade Julia, med bilder och enkla ord, om Annika och alla historier om organdonation och människohandel på svensk TV.
Noo gapade sen började hon också skratta. Ett högt, klangfullt skratt.
Ack, mammor är likadana överallt! utbrast hon. Vi är bara rädda för det vi inte känner till. TV:n snackar lika mycket strunt här!
Den kvällen satt Julia på verandan under stjärnorna och ringde, för första gången direkt till Annika på videosamtal.
Annika såg trött och lite sur ut.
Nå? Är du vid liv? frågade hon direkt.
Jajemen, alla kroppsdelar på plats, Annika. Titta här.
Julia vände kameran mot verandan. Där kom Noo med ett fat sött te och frukt, såg Annika i rutan och log så stort att kinderna drog.
Hej! ropade Noo glatt. Din svärdotter är toppen! Hon lagar mat som ett proffs! Oroa dig inte, här är hon trygg. Inga slavar! och så gav hon Julia en axelkram.
Annika sa inget, men såg först på den thailändska kvinnan, sen på Julia.
Och… och organen då? fick hon fram, nu utan samma tvärsäkerhet.
Allt på rätt plats, log Julia. Och fått aptiten tillbaka, till och med. Det är så fint här och folk är så snälla. Noo säger att hennes dotter är i Korea, och hon är rädd att folk är elaka där för att TV:n säger det.
Det blev tyst en stund.
Ge luren till henne, sa Annika plötsligt. Till den där… Noo.
Julia gav över mobilen. De pratade säkert tio minuter, utan att förstå varandras ord. Men något förstådde de ändå. Noo nickade och skrattade, Annika släppte långsamt på bisterheten.
Mot slutet försökte Annika till och med le, lite snett men det var ändå ett litet genombrott.
När de lagt på kom det ett sms från Anton: “Mamma har nyss stängt av TV:n. Sa Nu räcker det med panik! och undrade när du kommer hem.”
Julia väntade innan hon svarade. Hon satt och såg på stjärnhimlen. Sen tog hon en selfie med Noo, båda leende och med armarna om varandra skickade till chatten.
Bildtext: “Hittat en bundsförvant. Ska testa paragliding imorgon. Alla organ kvar, puss!”
Hemresan kändes lätt. På Arlanda stod Anton och väntade, och en bit bort Annika, med en bukett knalliga aster i handen.
Hon kastade sig inte just över i famnen, men det blev heller inget utbrott. Lite generat räckte hon över blommorna.
Så… lever du?
Visst, log Julia. Och helt utan nya ägare.
Nåväl, muttrade Annika, berätta nu hur det var Hur mår din Noo?
På vägen hem berättade Julia om templen, maten, vänligheten och om lilla Noo.
Annika lyssnade, frågade till och med ett par gånger. TV:n stod tyst i vardagsrummet.
I skärmen speglades de tre Anton med armen om Julia, och Annika, som nu kanske försökte se världen genom ögonen på någon som faktiskt vågat åka istället för att låta skräck-TV bestämma världsbilden.
Senare, över te, sa Annika lågt, nästan osäkert:
Kanske… om ni vill… kunde jag följa med nästa gång? Men då får det inte vara några jättekonstiga ställen…
Anton och Julia bytte blickar och kunde inte hålla igen leendet. Oväntat nog verkade Annika se saker på ett annat sätt.
Bara några dagar senare dök hon dock upp, rödflammig och upprörd:
Nej, jag följer inte med någonstans! Du hade bara tur, Julia! Såg nu på Rapport, folk blir ju fortfarande kidnappade överallt! Nej tack!
Som du vill, suckade Julia.
Och Anton, håll dig hemma. Man kan ha det jättetrevligt på Gotland också, förkunnade Annika nöjt.
Anton skakade bara på huvudet. Ibland får man ge upp diskussionen med sin mamma hon behöver ändå ha sista ordet, det är ju typiskt svenskt.
