Mamma, vad har du sagt till min fru? Hon var på väg att packa sina saker och lämna allt.
Jag sa bara sanningen. Du måste förstå, hon är inte rätt för dig. Emma skulle vara så mycket bättre för dig.
Emma? Vad pratar du om nu?
Jag har alltid vetat att min son var speciell. Han var mitt första barn, och jag älskar honom mer än allt annat i världen. När han växte upp och gifte sig hade jag så svårt att acceptera det. Jag kunde inte förstå hur någon annan kvinna kunde ta min plats. Det gjorde ont att släppa taget om min älskade son, men jag lät honom ändå gå, gav honom till en annan.
Min son är mitt liv. Jag älskar honom över allt annat och skulle göra vad som helst för honom. Jag har varit ensamstående under större delen av hans uppväxt eftersom hans pappa alltid var ute och reste med jobbet. Det var tufft, men jag har gjort allt för att vara både mamma och pappa för honom. Jag lärde mig laga punkterade cyklar, spela fotboll och bygga Lego med pojken, allt för att visa honom att han alltid kunde räkna med mig. Och jag vet att han uppskattar det. Jag vill alltid att han ska vara lycklig och framgångsrik, för han är mitt mest värdefulla.
Jag har länge känt att hans fru inte älskar honom så som jag gör. Hon bryr sig knappt om honom, lagar nästan aldrig mat och lämnar disken odiskad. Det ligger alltid saker överallt så som hon håller hemmet får mig att tro att hon är helt fel för honom.
Men jag vill så gärna fortsätta att vara nära honom. Jag vill ta hand om honom, som jag gjort hela livet. Så jag har varje vecka åkt till hans lägenhet för att hämta hans smutstvätt hem till mig, tvätta och stryka den och sedan lämna tillbaka allt prydligt. Jag har egen nyckel dit, så när de är på jobbet går jag in, samlar ihop tvätten i tystnad och fixar ordning på allt innan de ens vet om det.
Jag kan inte sluta, det tar emot för mycket. Jag vet att min son har fullt upp med jobbet och sina studier, han har inte tid för tvätt och hans fru har efter tre års äktenskap fortfarande inte lärt sig hur man tvättar strumpor eller stryker skjortor.
Jag tar hem hans smutstvätt och tvättar den med ett särskilt allergivänligt tvättmedel. Det tar mycket tid och kräver så mycket av mig, men jag gör det för honom. Jag ser till att allt är fräscht och rent när han får det tillbaka. Allt lämnar jag tillbaka när ingen är hemma för att inte störa. Hon vet ju ändå inte att han är allergisk mot vanligt tvättmedel hon blandar allting och tvättar snabbt av allt ihop och hänger det hur som helst.
Tröjan jag stickade till honom förra födelsedagen har blivit urtvättad och noppig, för hon vet inte att ull inte ska tvättas i för varmt vatten och hängas på lina. Jag fick sprätta upp hela tröjan och sticka om den. Då känns det lättare att bara göra allt själv än att försöka rätta till hennes misstag.
Min svärdotter förstår inte varför jag gör allt detta. Hon säger att det inte är hennes uppgift och att jag borde lära min son att bli självständig. Men jag kan inte bara lämna honom ensam i allt kaos, särskilt inte när hon själv verkar trivas i röran. Jag älskar ju honom, vill att han ska må bra, hålla sig frisk och ha det fint om sig. Vad är det för fel i att hjälpa till?
Min man har blivit irriterad på mig många gånger för detta. Han säger att jag lägger för mycket tid och energi på vår vuxne son, han har ju själv valt att leva så här nu får han också ta konsekvenserna. Men hur ska jag kunna sova lugnt när jag vet att min pojke måste tvätta, stryka och laga mat medan hans fru bara ligger på soffan och slöar?
Jag bestämde mig för att tvätta hans saker för sista gången och sedan inte lägga mig i mer. Tidigt på morgonen, när båda åkt till jobbet, gick jag för att hämta all tvätt även hans frus, för vissa saker luktade redan illa och skulle säkert blandas med hans rena kläder annars. Jag tog med allt hem och skickade iväg min man till sin vän så jag fick lugn och ro. Sedan tog jag itu med tvättandet.
Jag tvättade även flera filtar utöver hans kläder och strök allt noggrant. Till sist bar jag hela högen tillbaka till hans lägenhet. Som tur är bor han i huset bredvid, så det är bara en kort promenad för mig även om han bor på fjärde våningen och mina ben är dåliga. Hissen var avstängd för reparation idag, men det här var min enda chans att lämna sakerna. Så det var bara att ta trapporna.
Det tog säkert över en timme. Jag kämpade mig upp med den tunga tvätten. Det var jobbigt, men hela tiden tänkte jag på min son hur han skulle behöva leva i smuts annars. Tårarna kom när jag kämpade mig uppför trapporna, men jag ville så gärna fortsätta att ta hand om honom, eller åtminstone att han skulle träffa någon som verkligen tog hand om honom och brydde sig om honom.
Till slut kom jag fram till dörren och låste försiktigt upp som vanligt. Jag la in alla färdiga kläder i hans garderob och smög ut i hallen. Grannens hund hade börjat skälla redan när jag kom in i trapphuset, så jag försökte vara så tyst jag kunde. Inne i hallen såg jag massor av främmande skor. De hade inte funnits där när jag kom, så jag blev förvånad. Kanske hade min son och hans fru kommit hem tidigare och slängt av sig grejerna igen.
Jag gick vidare och vid sovrumsdörren såg jag hans byxor liggande på golvet. Jag tänkte att jag måste ha tappat dem och gick för att ta upp dem och kanske stryka dem här och nu, så att han kunde ha dem nästa dag. När jag böjde mig ner hörde jag röster inifrån sovrummet. Och när jag tittade in såg jag min son i sängen med en mörkhårig kvinna. Hans fru är blond.
Jag stod där, förstenad. Min son fick syn på mig och skrek:
Mamma, kan du dra nu? Jag får aldrig vara ifred! Jag smällde snabbt igen dörren och blev röd i ansiktet.
Kom ut, jag behöver prata med dig, sa jag till honom genom dörren. Efter en stund kom han ut i badrocken jag gett honom i julklapp.
Mamma, varför är du här? Har du kvar nycklarna?
Ja, du gav dem själv till mig förra året, så jag kunde hälsa på ibland, svarade jag lugnt.
Mamma, man brukar visa när man hälsar på.
Men jag skulle bara lämna tvätten, jag sa ju att jag skulle komma.
Jag trodde du skulle komma imorgon, fräste han och tittade bort.
Förlåt, men är det din Emma som har färgat håret? undrade jag försiktigt efter en stund.
Nej, mamma, det där är inte Emma. Det är någon annan, svarade han skamset.
Du är alltså otrogen?
Du kommer kanske döma mig hårt för det.
Det är okej, min son, du bestämmer över ditt liv.
Den där Emma passar mig bättre, faktiskt. Min fru Malin är så upptagen med karriären och hon bryr sig inte om något hemma, men Emma kom hit, lagade middag, höll ordning i köket och man märker att hon bryr sig. Men ändå jag stannar med Malin. Det här är bara ett snedsteg, tror jag, sa han tankfullt.
Vad du än väljer, är jag alltid på din sida, min lilla pojke. Jag har tvättat dina kläder i ditt favoritmedel. Nu ska jag inte störa dig mer, inte så länge du har någon som tar hand om dig på riktigt, svarade jag och gick därifrån.
Jag kände en lättnad när jag såg att han verkar ha hittat en vettig tjej istället. Det var ordning i köket, rent och soppa puttrade på spisen. Hon hade nog lyckats få min son att må bra och hon verkade trevlig också. Jag hade inga tvivel om att han skulle lämna Malin, för han är klok nog att se skillnad på ordning och kaos.
En vecka går, och jag känner mig lugnare. En dag är jag inne på ICA och ser Malin, som alltid bär runt på dyra och märkliga saker i sin korg. Jag ser avokado, någon konstig grön frukt, knäckebröd, bovete och filmjölk.
Hej Malin! Ska du börja banta? frågar jag leende.
Hej Lena. Ja, vi tänkte pröva lite diet nu, jag och din son. Vi ska till Bali i sommar och vill se bra ut på bilderna, svarade hon snäsigt.
Med min son? Men ni är ju inte tillsammans längre.
Vad snackar du om? Vem har sagt det?
Han har ju träffat en ny, Emma.
Vem då? Nämen, det stämmer inte. Vi har inte ens bråkat!
Men Emma var ju där, de låg i sängen ihop och hon fixade i köket, såg jag själv. Jag trodde han redan sagt det till dig, grattis till att du nu kan hitta någon som också gillar bovete.
Vilken Emma? Vilket kök? Nu har du gått för långt! Du vänder min son mot mig och hittar på någon okänd tjej! Nu får ni ge er låt oss bara va, ni är verkligen omöjliga! vrålade Malin och lämnade korgen och gick ut från butiken. Jag hade ingen aning om att hon kunde vara så dramatisk men blev ännu mer förvånad när det visade sig att min son hade lämnat Emma och gått tillbaka till Malin.
Just då ringer min son:
Hej mamma, vad har du sagt till Malin? Hon packade nästan och skulle dra.
Jag sa bara sanningen, du måste förstå, hon är inte rätt för dig, och Emma passar dig bättre.
Vilken Emma? Vad har du hittat på?
Men det var ju så! Jag trodde du valde henne och gjort slut med din fru.
Jag har inte gjort slut med någon, och det finns ingen Emma! Ring mig inte mer vi har bytt lås nu. Glöm mig, för mig finns du inte längre.
