Hemma hos Anton var det, som vanligt, gäster. Gäster fanns där nästan jämnt ut och insällan någon skillnad på vardag och helg.
Alla drack och skrattade, flaskor överallt, men mat fanns det absolut inte. Man fick gräva för att hitta så mycket som en torr brödbit men på bordet låg bara fimpstummel och en tom sillburk från Konsum. Anton granskade bordet en gång till, men det fanns lika lite som snö i juli.
“Jaja, mamma, jag går nu,” sa Anton dystert och började krångla på sina trasiga vinterstövlar.
Han hoppades fortfarande att hans mamma skulle hindra honom, säga något vänligt, kanske finnas där, säga:
“Var har du tänkt dig, utan att ha ätit? Det är kallt ute. Sitt kvar, så kokar jag lite gröt, får ut gästerna och städar golvet!”
Men icke. Mamma var inte direkt känd för att gulla. De ord hon valde, var som taggtrådAnton brukade krypa ihop och försvinna lite inuti när hon öppnade munnen.
Den här gången bestämde han sig. Han skulle gå. Kanske för alltid. Anton var sex år och tyckte att det räckte för att kallas vuxen i svensk mått. Första steget på själständighetens väg? Tjäna lite pengar, köpa en bulle, kanske till och med två. Magen knorrade och tyckte det skulle duga.
Hur man skaffar pengar visste Anton däremot knappast, men när han traskade förbi Pressbyrån fick han syn på en övergiven flaska i snön. Den hamnade i fickan. Sedan hittade han en gammal ICA-påse och resten av dagen samlade han flaskoren riktig glasskramlare.
Det blev ett gäng flaskor till slut. De klirrade härligt i påsen. Anton drömde om att köpa en mjuk, söt vetebulle med vallmo, kanske med russin. Ja, till och med glasyr om han hade tur, men sedan räknade han flaskorna och insåg att glasyr fick bli en annan dag. Samlande fortsatte, säkerhets skull.
Sedan smög han bort till pendelplattformen där vuxna stod och väntade på tåget med starköl. Anton ställde sin tunga påse vid kiosken och rusade för att snappa åt sig en nysläppt flaska. Men medan han kutade runt dök en arg, smutsig farbror upp. Han tog alla Antons flaskor, blängde så hotfullt att Anton bara höll andan, vände sig om och lämnade platsen.
Bullen var ett minne blott. Drömmen smälte bort snabbare än glass i augustisol.
“Flasksamling är inte heller någon dans på rosor,” muttrade Anton och vandrade vidare över slaskiga Stockholmsgator.
Snön var våt, kall och kladdig. Fötterna helt genomfrusna. Det blev mörkt Han minns inte ens riktigt hur han till slut landade i ett trapphus ute i Årsta, somnade vid ett varmt element och förlorade sig i en drömlik sömn.
När han vaknade trodde han först att han fortfarande sov. Det var varmt, lugnt och luktade hembaktsom om någon gjort kanelbullar av själva lyckan.
Då kom en kvinna med blommig blus och världens snällaste leende in.
“Nå, lilla vän,” sa hon vänligt, “har du fått värme? Sovit gott? Kom, vi äter frukost. Jag gick förbi inatt och där låg du, som en liten vilsen kattunge, och sov i trapphuset. Så jag tog dig med hem.”
“Är det här mitt hem nu?” frågade Anton drömskt, med mat i tankarna.
“Om du inte har något hem, så visst, då är det ditt!,” svarade kvinnan.
Därefter blev allt lite som en saga. Den snälla tanten tog hand om honom, köpte nya kläder, lyssnade på allt han hade att berätta om sitt liv med mamma.
Hon hette Majlisett namn som Anton tyckte lät som något påhittat av en fe från en barnbok. Han hade aldrig hört det tidigare och bestämde sig för att bara snälla féer har sådana namn.
“Vill du att jag blir din mamma, Anton?” frågade hon, kramade honom så hårt det bara gick, sådär som riktigt snälla mammor gör.
Såklart han villemen lyckan tog slut fort. En vecka senare dök hans mamma upp.
Mamman var nästan nykter och så arg att hon kunnat smälta all snö i hela förorten. Hon röt åt Majlis:
“Jag har fortfarande rätt till min son! Ingen har tagit bort min vårdnad!”
När hon släpade med Anton ut föll snöflingor från himlen och han tyckte att Majlis hus såg ut som ett vitt slott.
Resten av livet gick på sparlåga. Mamma drack. Anton sprang ute på centralstationen, plockade flaskor, köpte limpmackor. Han pratade inte med någon, bad aldrig om hjälp.
Så småningom blev mamma av med vårdnaden och Anton hamnade på barnhem.
Det sorgligaste för Anton var att han aldrig lyckades minnas var det där vita slottet fannsmed den snälla tanten Majlis.
Tre år passerade.
Anton bodde på barnhemmet, var inåt, tystlåten, och älskade att rita. Han ritade alltid samma bild: ett vitt hus och snöflingor från en vinterhimmel.
En dag dök en journalist upp på barnhemmet. Föreståndarinnan visade runt, presenterade barnen. De kom till Anton.
“Anton är snäll och klurig, men har svårt att hitta sin plats här. Vi jobbar på att få honom i en familj,” förklarade föreståndarinnan för journalisten.
“Hej, jag heter Majlis!” sa journalisten glatt.
Där hände något. Anton piggnade till, började prata! Han berättade ivrigt om sin snälla Majlis. Det var som att hjärtat äntligen tinade. Ögonen glittrade, kinderna blev röda. Föreståndarinnan stirrade förvånatså mycket prat hade hon aldrig hört.
Namnet Majlis blev nyckeln in till Anton.
Journalisten Majlis kunde inte hålla tårarna när hon hörde hans historia, och lovade skriva om Anton för lokaltidningenkanske den snälla tanten skulle läsa och förstå att Anton väntade.
Hon höll sitt löfte. Och miraklet skedde.
Den snälla Majlis prenumererade inte ens på tidningen, men när hon fyllde år fick hon blommor av sina kollegor, inslagna i tidningspapper. Där, hemma i köket, såg hon rubriken: “Majlis, vänlig kvinnaAnton söker dig!”
Hon läste och förstod direkt att det var samma pojke som hon hittat i trapphuset och velat ta hand om.
Anton kände igen henne genast. Han slängde sig om hennes hals och grät. Alla grätAnton, Majlis, personalen på barnhemmet.
“Jag har längtat efter dig,” sa Anton.
Det var ett vågspel att be honom släppa taget om Majlis. Hon kunde inte adoptera direkt, men lovade komma varje dag tills allt var klart.
P.S.
Sedan fick Anton ett lyckligt liv. Idag är han 26, har gått Tekniska högskolan, ska gifta sig med en rar svensk tjej, är social, glad och älskar sin mamma Majlis, som han är skyldig allt.
När han blev vuxen berättade Majlis att hennes man lämnat henne för att hon var barnlös; hon hade känt sig bortglömd och ensam. Just då hittade hon Anton i trapphuset och gav honom all sin värme.
När hans riktiga mamma tog honom, tänkte Majlis ledset: “Det var väl inte meningen” Men blev överlycklig när hon till slut fann honom på barnhemmet.
Sedan försökte Anton ta reda på vad som hänt med sin biologiska mamma. Han fick veta att de bara hyrde lägenheten i stan och att hon rest bort för länge sen med någon karaktär från anstalten. Han slutade leta.
Varför skulle han ens?
