JULKLAPPEN – Nå, grabben, berätta nu, hur har din dag varit? Hur mår du? Efter jobbet hissade pappa Viktor upp femårige Andreas i soffan bredvid sig och rufsade hans mjuka blonda hår. Medan mamma Paulina lagade middag pratade Viktor med sin älskade och enda son. Det var varmt och mysigt i lägenheten, och i vardagsrummet, mellan den mumlande TV:n och bokhyllan, glittrade en liten men vackert pyntad julgran med färgglada ljus. Det var exakt ett dygn kvar till nyår. – Hos mig är allt bra! – sa Arvingens stolt. – Men min kompis Niklas har det inte så bra. – Vad är det med honom? – undrade Viktor. – Niklas, är det han som bor i grannporten? – Ja, det är han, – nickade Andreas. – Han fick ingen julklapp på dagens firande på dagis, – berättade Paulina, som dök upp ur köket i ett moln av doftande ugnsstekt kyckling. – Stackars pojk… Nå, tvätta händerna grabbar, nu är middagen klar! – Hur så, ingen present? – sa Viktor förvånat och reste sig från soffan. – Alla fick, men just Niklas blev utan? Det verkar konstigt. – Ja, alla andra fick, men Niklas blev utan, – bekräftade Andreas medan han följde efter sin pappa från soffan. – Tomtemor och Tomten delade ut presenter till alla, men han fick ingen. Och han stod bara där och väntade. – Vad är det för tomte och tomtemor som är så hjärtlösa att de glömmer ett barn? – sa Viktor upprört och satte sig vid bordet. – Men det är ju inte deras fel – ryckte Paulina på axlarna. – Det är nog Niklas mamma som glömde betala för klappen, eller så hade hon inte råd. Sånt händer. Andreas, har du tvättat händerna? – Japp, gjorde det med pappa, – svarade Andreas, och pappa började försiktigt dela upp den gyllene kycklingen på tallrikarna. – Nåväl, om nu klapp-pengar inte var inlämnade, men hur kunde förskolechefen… vad heter hon nu, Anna Pettersson? Hur kunde Anna Pettersson tillåta en sån skymf mot pojken – att Tomten och Tomtemor lät honom stå där utan klapp inför alla? – Anna Pettersson var ju Tomtemor, – avslöjade Andreas. – Och Tomten var vår vaktmästare! – I så fall ännu konstigare! – fortsatte Viktor frustrerat. – Kunde de verkligen inte fixa fram en klapp till stackars Niklas? Föräldrar hade ju kunnat betala efteråt. Så hjärtlöst! – Tydligen inte, – suckade Paulina. – Fast jag hade nog hittat ett sätt att ge pojken något om jag varit dem. – Och Niklas egna föräldrar då? Hur kunde de låta sitt barn stå utan klapp? Förstår inte… Förresten, grabben – Viktor vände sig till Andreas, som glufsade i sig kycklingbenet. – Hoppas du delade din klapp med din vän sen? Sonen gav farsan en förebrående blick. – Ja pappa, jag försökte. Och så gjorde Sergej, Natasha, Alex och några till. Men Niklas ville inte ta emot av någon. – Oj, så stolt han är! – utbrast Viktor. – Och han grät väl inte heller när han blev utan klapp? – Jag vet inte… Såg det inte, – sa pojken ärligt. – Vilken kille! – beundrade Viktor. – Han förtjänade verkligen inte att bli behandlad så. – Niklas är verkligen synd om, – sa Paulina med medkänsla. – Kan tänka mig hur ledsen han blev. – Jag tycker vi ska rätta till det här! – sa Viktor plötsligt bestämt, kinderna blossade och ögonen glittrade ovanligt. – Hur då? – undrade Paulina med servetten mot munnen, och Andreas såg frågande på sin pappa. – Så här! – sa Viktor hemlighetsfullt. – Vet någon av er vilken lägenhet Niklas bor i? Andreas, vet du? – Nej… har aldrig varit hemma hos honom. Vi är bara kompisar på gården och på dagis. – Jag kan kanske ta reda på det, – sa Paulina eftertänksamt. – Min väninna känner nästan alla i huset. Kan ringa henne. Men varför då? – Ring henne. Nu direkt, – bad Viktor bestämt. – Okej, då får ni ta hand om disk och bord själva. – De bor i trettiofemman. Efternamn Schytikov, – rapporterade Paulina efter några minuter. – Mamman heter Valentina. Någon pappa finns inte. Eller fanns, men stack. Oklart om han gick själv eller om hon skickade ut honom. Bor ensamma nu, mor och son. – Och du vet allt det? – flinade Viktor. – Min vän heter ju Alice, hon vet allt om alla, – log Paulina. – Hon sitter i styrelsen – dit kommer all info om boende. – Då är det klart, – sa Viktor. – Andreas, åt du upp hela din klapp? – Inte än, – sa Andreas lite besviket. – Mamma säger för mycket godis är farligt. – Hon har rätt, – nickade pappa. – Har du kvar klapp-påsen då? – Japp, öppnade försiktigt. – Bra, – sa pappa och rufsade honom i håret igen. – Kan du lägga dina godisar i en annan påse och ge mig presentpåsen? – Varför då? – undrade Andreas, men gick ändå till sitt rum och kom tillbaka med en färgglad presentpåse, nu märkbart lättare. Han hällde godiset på bordet, och blanka kolor och kakor rullade ut. Mamma, som tyst tittat på det hela, sade: – Så ni tycker Niklas ska få en egen klapp ändå? Hur och när då? Vem levererar? – Bäst att göra det redan idag! – svarade Viktor. – Eller vad tycker du, Andreas? – Klart vi ska! – blev sonen entusiastisk. – Jag lägger dit några av mina egna godisar? – Om det känns bra, så – nickade Viktor uppskattande. – Och vi går dit tillsammans? – frågade Andreas, och lade tillbaka lite godis i påsen. – Men du försökte ju redan bjuda honom idag, och han ville inte ta – så han är nog rätt stolt. Bäst vi gör det annorlunda… Pappa gick till sovrummet och kom snart ut igen… som Tomten själv! Riktiga vita stövlar, röd rock med vit fuskpäls och broderier, tomteluva, stor vit skägg, julklappssäck (nu tom). Andreas såg häpet på, sen sa han: – Var det du som var Tomten förra året? Och året innan? – Japp, – erkände Viktor. – Förlåt att jag sa det först nu. Någon skulle ju ha listat ut det förr eller senare. Jag blev tillfrågad på jobbet att vara Tomten. Det gick bra och nu är jag ‘tomte’ varje år – och ni får gratuleras samtidigt! Gillade du förra årets Tomte? – Jättebra! – berömde Andreas. – Kul att vi har egen Tomte hemma! Han sprang fram och kelade med pappa. Paulina la själv i några fler kolor i påsen och knöt ett färgglatt band runt. Viktor stoppade den i julskäcken och sa, när han rättade till skägget: – Så, inga invändningar om jag besöker Niklas? – Nej! – svarade både mamma och Andreas samtidigt. – Får jag följa dig till Niklas, pappa? – Som Tomtemor då? – log pappa. – Nej, som Kaninen! – skrattade Andreas och for till sitt rum. Snart dök han upp i vit kaninoverall, huvudet med stående öron, en svans-pompom och mask med morrhår. – Okej, på med jackan – snön har kommit, även för vinterkaniner! Och far och son gick mot dörren. Paulina bet sig i läppen för att inte skratta åt den lilla kaninen med julklappssäcken släpande efter sig bredvid långa Tomten. Efter tio minuter kom Viktor ensam tillbaka – nu avklädd och lite generad. – Var är Andreas? – oroade sig Paulina. – Ingen fara, han är kvar hos Niklas och leker. Hämtar honom om en halvtimme, sa Viktor och torkade svettig panna med Tomteskägg. Han sjönk ner på soffan, fortfarande i Tomteoutfit: – Otroligt! Och berättade att de redan var… de sjätte (!) som kommit med julklapp till stackars Niklas! Och troligen inte de sista. Innan dem hade dagiskchefen Anna Pettersson lämnat över en klapp personligen – utan Tomtemorkläder. – Hon bad så mycket om ursäkt till Niklas och hans mamma – du anar inte! – berättade Viktor. – Någon hade filmat julfirandet och lagt ut det på kommunens stadsportal! På hennes video var det tusentals visningar och massor av arga kommentarer! – Tänka sig! – sa Paulina. – Måste kolla. – Det viktiga är ändå, – menade Viktor, – mamman betalade pengar, bara lite för sent… – Ja, lite är det ju hennes eget ansvar, – sköt Paulina in. – Samtidigt, hon lever själv, pengar räcker inte alltid. Förskolan borde ha löst klapp-frågan! – Ledningen brydde sig inte – de strök Niklas från listan och så blev han utan, – Viktor var fortfarande upprörd. – Stackars oskyldiga pojke. – Ack om jag bara var chef över Anna Pettersson! – suckade Paulina. – Hon borde få sparken för sånt hjärtlöst agerande. – Kanske blir hon det, – höll Viktor med. – Eller så lär hon sig… För sånt får inte hända när man jobbar med barn. Han tänkte efter och sa sen: – Det hände en sak till: Niklas pappa kom! Med klappar och tårar i ögonen… – Men oj! – utbrast Paulina. Då ringde det på dörren. Andreas kom in. – Varför kom du hem själv? – undrade Viktor. – Jag skulle ju hämta dig… – Jag är väl stor nog! – protesterade Andreas. – Och det blev tråkigt där. – Varför då? – Niklas mamma och pappa bråkade först, sen grät de. Jag och Niklas tittade in i köket och då kramades de. När Niklas kom in kramades alla tre och grät igen. Konstiga! Märkte inte ens att jag gick… Viktor och Paulina utbytte lättade skratt. – Nåväl, nu dricker vi te! – sa Paulina. – Och sen, om någon orkar, firar vi nyår. Det är ju nära nu. Må det bli lyckligt för oss alla! – Jaa, – höll Andreas med.

PRESENTEN

Nå, unge herrn, berätta, hur har dagen varit, vad har du gjort?
Pappa Viktor, som just kommit hem från jobbet, lyfte sin femårige son Andreas och satte honom bredvid sig i soffan, rufsade om hans ljusa, mjuka hår. Medan mamma Malin fixade middagen och spred doften av ugnskyckling i hela hemmet, passade pappa på att umgås med sin favorit och än så länge enda son. I vardagsrummet var det varmt, ombonat, och mellan den svagt surrande TV:n och en bokhylla stod en mystisk, färgglatt blinkande julgran inte så hög, men dekorerad med glitter och kulor så den såg riktigt pampig ut. Det var exakt ett dygn kvar till nyårsafton.

Allt är bra med mig! deklarerade arvingen. Men min kompis Kalle har haft det trist idag.
Jaha, vad har hänt med din kompis då? undrade Viktor. Är det han Kalle från porten bredvid?
Ja, det är han, nickade Andreas.
Han fick ingen present på nyårsfesten på förskolan idag, kom Malin in från köket, inhöljd av doften av rostad kyckling. Stackars grabb Nå, tvätta händerna, herrar, middagen är klar!
Hur menar du, ingen present? sa Viktor förvånat och reste sig från soffan. Alla fick, men just Kalle blev utan? Något skumt är det där.
Ja, alla fick, men Kalle blev utan, bekräftade Andreas och hasade ned från soffan. Tomtemor och den där gamla jultomten delade ut klappar till alla men inte till honom. Och han stod bara och väntade.
Vad är det för en Tomtemor och Tomte som gör så mot ett barn? nu var Viktor riktigt irriterad. Han drog fram en stol och satte sig vid bordet.
Ja, dem kan du inte skylla på, ryckte Malin på axlarna. Antingen glömde Kalles mamma att betala för julklappen, eller så fanns det inte pengar. Sånt händer. Andreas, har du tvättat händerna?
Ja, det har han, han var med mig på toaletten, svarade pappa, medan han skickligt delade den gyllenbruna kycklingen och lade upp på tallrikarna. Okej, så mamman kanske glömde att betala. Men hur kunde förskolechefen Vad heter hon nu, Anna Persson va?… Hur kunde Anna Persson stå och se på när Tomtemor och Tomten snuvar pojken på hans present inför alla?
Anna Persson ÄR ju vår Tomtemor, sa Andreas. Och Tomten är vaktmästaren.
Då så, grymtade Viktor. De kunde väl ordnat en extra klapp åt stackars Kalle och löst det med föräldrarna sen. Hur kan man vara så hjärtlös?
Det verkar inte bättre, suckade Malin. Jag hade då hittat en lösning för den pojken.
Och hans föräldrar då? Hur kunde de låta sitt barn stå där utan present? Viktor gav sig inte. Begriper det inte Förresten, du Andreas
Han vände sig till sin son som tuggade på en kycklingklubba med aptit.
Hoppas du delade din present med din kompis?
Andreas såg med en lätt förebråelse på sin pappa.
Ja, pappa, jag tänkte ge honom. Och även Sara, Lennart, och några till. Men Kalle ville inte ta emot nåt från någon.
Sicken stolthet! utbrast Viktor. Säg bara att han inte grät när han stod där utan klapp!
Vet inte Jag såg inte det, erkände Andreas.
Vilken kille, sa Viktor beundrande. Han förtjänade verkligen inte att behandlas sådär.
Ja, stackars Kalle, sa Malin medlidsamt. Kan tänka mig hur ledsen han blev.
Jag tycker att vi återställer ordningen! utropade Viktor plötsligt med glödande kinder och glimmande ögon.
Hur då? undrade Malin, torkade sig om munnen med en servett. Andreas tittade nyfiket på pappan.
Så här! sa Viktor hemlighetsfullt. Vem av er vet vilken lägenhet Kalle bor i? Andreas, vet du?
Nej, skakade Andreas på huvudet. Jag har aldrig varit hos honom. Vi leker bara ute på gården och i förskolan.
Jag kan nog ta reda på det, sa Malin eftertänksamt. Min kompis Alice har ju järnkoll på alla i huset. Jag ringer henne. Men varför då?
Ring nu! bad Viktor bestämt.
Ja ja, sa Malin. Men då får ni plocka undan själva och diska!
35:an, de heter Schytte, rapporterade Malin några minuter senare. Mamman heter Valentina. Ingen pappa, eller ja, han var med men drog, eller blev utslängd. Nått sånt. De bor bara mamma och son.
Hur har du sån koll? särade Viktor på ögonbrynen.
Ja, Alice kallas ju för husets Google, log Malin. Hon sitter i styrelsen och har örnkoll på alla hyresgäster.
Jaha, då så, sa Viktor. Andreas, har du ätit upp hela din present?
Inte än, suckade sonen. Mamma säger att för mycket godis är farligt.
Hon har rätt, nickade pappa gillande. Har du kvar presentpåsen då?
Japp, sa Andreas. Öppnade den försiktigt.
Bra, sa pappa och rufsade håret igen. Kan du lägga det du har kvar från presenten i ett annat paket och ge mig din fina påse?
Varför då? undrade Andreas lite misstänksamt. Men han gick in på sitt rum och kom snart tillbaka med en färgglad presentpåse, nu lite tunnare, och skakade ut ett gäng godisar och kex på bordet.
Malin tittade tyst på dem innan hon sa:
Så ni vill ge Kalle en present? Men när och hur då?
Helst idag! sa Viktor. Vad tycker du, Andreas?
Ja! Idag! tände sonen på idén. Ska jag lägga i några av mina godisar?
Om du vill så, log Viktor.
Går vi tillsammans? frågade Andreas och började stoppa tillbaka några godsaker i påsen.
Du erbjöd ju redan honom godis, men han ville inte ta emot sa pappa. Grabben verkar vara stolt. Vi gör så här istället
Han gick in på sitt rum och kom ut några minuter senare som självaste jultomten! Riktigt stilig: vita stövlar, röd mantel med fluffig päls och krusiduller, mössa på huvudet, stor, vit lös-skägg, och stav i ena handen. Och ett rött, glittrigt klappsäck i andra dock tom.
Andreas gapade, sen frågade han:
Pappa, var det du som var tomten förra året också? Och året innan?
Japp, jag erkänner, flinade Viktor. Förlåt att jag dröjde med sanningen. Jobbet brukade fråga mig varje jul, och så blev det jag. Nu är jag byns tomte på tredje året. Gillade du tomten förra året?
Jättemycket! berömde Andreas. Tur att vi har vår egen tomte hemma!
Han rusade fram och kramade pappans ben.
Malin la ner några extra godisar, knöt ett pråligt band runt påsen, Viktor stoppade ner den i klappsäcken och rättade till skägget.
Så, ni har inget emot att jag hälsar på hos ledsna Kalle?
Näääej! ropade mamma och Andreas nästan i kör.
Andreas bad:
Kan jag gå med dig, pappa?
Som tomtens medhjälpare, eller? skrattade Viktor.
Som Kaninen! ropade Andreas och sprang till sitt rum. Föräldrarna bytte blickar och skrattade. Han kom ut i dagens kanindräkt helvit overall, stora räta öron på huvet och en liten bollsvans. Ansiktet: pappermask med hål för ögonen och ritade morrhår och nos.
Okej, då går vi! Hoppas Kalle inte känner igen dig i kaninmunderingen, sa pappa. Men ta jackan på, även om du är en snökanin!
En ranglig tomte med stav och en liten kanin med dinglande öron och nästan släpande klappsäck tassade till hissen. Malin kunde knappt hålla sig för skratt där de gick iväg: sonen släpade klappsäcken pappas hedersuppdrag.
Tio minuter senare kom Viktor hem ensam, med ett föga heroisk min.
Var är Andreas? undrade Malin oroligt.
Lugna dig, han är kvar hos Kalle, de leker. Jag hämtar honom snart, sa Viktor och torkade svetten med sitt skägg.
Han sjönk ner på soffan i full tomteutstyrsel och muttrade:
Alltså, du ska höra det här!
Visade sig att han och Andreas var det SJÄTTE sällskapet den kvällen som kommit med present till stackars Kalle! Och antagligen inte det sista. Strax före dem såg de till och med förskolechefen Anna Persson gå ut nu utan tomtmor-kostym.
Hon krökte rygg och bad tusen gånger om ursäkt grät nästan när hon gick, berättade Viktor, och försökte få av sig rocken och skägget. Tydligen blev någon så upprörd på nyårsfesten att de filmade och la ut på stadsportalen. Efter bara några timmar var det tusentals visningar, och kommentarerna ska vi inte tala om!
Va? sa Malin förvånat. Måste kolla!
Men det är inte poängen. Viktor viftade med handen. Tydligen betalade Kalles mamma bara lite för sent för presenten
Självklart är det lite mammans fel, inflikade Malin, full av saklighet. Men är man ensamstående och pengarna inte alltid räcker Förskolan borde ju ha någon plan för sådana barn!
Och cheferna bara strök pojken från listan direkt, Viktor kunde inte lägga band på sig. Och så fick en oskyldig pojk känna sig utfryst.
Tänka om jag vore chef över Anna Persson! suckade Malin. Såna hjärtlösa typer borde få sparken
De kanske sparkar henne, höll Viktor med. Eller så lär hon sig något. Fast nog borde folk som jobbar med barn ha mer hjärta än så.
Han tystnade, gned tankfullt hakan, och såg upp på Malin.
Jag måste säga en sak till: Kalles pappa kom också! Med present och allt, och helt skamsen
Nänä Är det sant? jublade Malin.
Då ringde det på dörren. Malin gick och öppnade det var Andreas.
Varför gick du hem själv? hojtade Viktor. Jag skulle ju hämta dig!
Jag är väl inte liten! protesterade Andreas. Dessutom blev det tråkigt.
Varför då? frågade pappa.
Jo, Kalles mamma och pappa bråkade först, sen grät de. Vi gick ut i köket, och de kramades. När Kalle kom kramades alla och grät igen. De verkade knasiga! De märkte inte ens att jag gick
Viktor och Malin såg på varandra och började skratta.
Nåväl, nu tar vi en kopp te, sa Malin. Sen får vi se vem som lyckas hålla sig vaken till tolvslaget. Och hoppas att det nya året blir lyckligt för alla!
Hoppas det! instämde Andreas generöst.