Viktoria stod vid diskbänken och tvättade tallrikar när Johan kom in i köket. Han stängde av lampan innan han gick in.
Det är fortfarande ljust ute. Inget behov att slösa el, muttrade han bistert.
Jag tänkte köra en tvättmaskin, sa Viktoria lågt.
Gör det i natt, svarade Johan torrt. Elen är billigare då. Och du behöver inte vrida på vattnet så hårt heller. Du slösar väldigt mycket, Viktoria. Så där kan man inte hålla på. Fattar du inte att du bara spolar bort våra pengar?
Han skruvade snabbt ner kranen. Viktoria tittade förtvivlat på honom innan hon stängde av vattnet helt, torkade sina händer och satte sig vid köksbordet.
Johan, har du någonsin tittat på dig själv utifrån? frågade hon.
Det är ju typ det enda man gör varje dag, snäste Johan.
Jaha? Och vad ser du då? undrade Viktoria.
Som människa? klargjorde han.
Som make och pappa.
En helt vanlig man, svarade Johan. Ingenting speciellt. Varken bättre eller sämre än någon annan. Helt normal. Vad vill du egentligen?
Menar du att alla makar och fäder är som du? sa Viktoria, röstens kant spänd.
Vad är det du fiskar efter? Du vill starta gräl eller?
Viktoria visste nu, att det inte var någon återvändo. Hon måste fortsätta. Ångesten tryckte i bröstet, men hon vägrade ge upp förrän han förstått vilket fängelse deras liv blivit.
Vet du varför du inte lämnat mig än? frågade hon.
Varför skulle jag? flinade Johan snett.
För att du älskar varken mig eller våra barn, svarade Viktoria. Snälla, säg inte emot. Jag vet hur det är. Du älskar ingen. Och jag tänker inte diskutera det nu. Jag vill prata om något annat. Om varför du egentligen är kvar.
Nå? varför? ironiserade Johan.
För att du är snål, sa Viktoria. Din snålhet är det enda som håller dig kvar. Femton år tillsammans. Och vad har dessa år gett oss, förutom ett giftermål och två barn? Vilka milstolpar har vi uppnått? Om vi ens ska räkna det.
Livet är inte slut än, mumlade Johan.
Nej, inte helt, men stor del har gått, svarade Viktoria mjukt. Tänk efter, Johan. Vi har aldrig varit utomlands, aldrig badat i havet, aldrig ens varit på semester vid svenska kusten. Semester betyder alltid att stanna kvar här i Stockholm. Vi åker inte ens ut till landet och plockar svamp. Och varför? För att det är för dyrt för dig.
Vi sparar ju till framtiden, förklarade Johan.
Vi? Jag tror det är du som sparar.
För er skull! sa Johan bestämt.
Är det verkligen för min och barnens skull? Har du i femton år lagt undan både mina och dina pengar till oss?
Vad annars, muttrade han. Du skulle bara veta hur mycket vi har på kontot tack vare mig!
Vi? Menar du inte ditt konto? Ja, kanske är det som jag inte fattar… Men vi kan ju testa. Ge mig pengar så jag kan köpa nya kläder till mig och barnen. Jag har fortfarande kläderna jag bar på vårt bröllop, och barnen får ärva gamla kläder efter dina syskonbarn. Och jag är trött på att bo i din mammas lilla lägenhet.
Mamma har gett oss två rum. Du borde vara tacksam, sa Johan monotont. Och varför ska vi köpa nytt? Barnens kusiner har ju redan vuxit ur sina kläder.
Och jag då? Vems gamla kläder ska jag ta över? frågade Viktoria lågt.
Varför ska du ens göra dig fin? Det är löjligt. Du är trebarnsmamma. Trettiofem år. Du borde ha viktigare saker för dig än kläder, sa Johan kallt.
Så vad ska jag tänka på då?
Meningen med livet, svarade han. Se förbi allt ytligt, som kläder och lägenheter. Sträva efter något högre, något andligt.
Men då är det alltså därför pengarna alltid är dina? För vår lyckliga framtid, så vi kan utvecklas andligt? Har jag förstått rätt?
Man kan inte lita på er med pengar! skrek Johan. Ni slösar allt med detsamma! Har du tänkt på hur vi ska klara oss om något händer?
Och när? När ska vi börja leva, Johan? Vi lever ju redan nu som om “det där” redan har hänt!
Johan teg, hans blick fylld av förakt.
Du snålar till och med på tvål och toalettpapper, fortsatte Viktoria. Du snor hem den billiga tvålen och krämen från fabriken.
Många bäckar små… Det är så man spar ihop, muttrade Johan. Slösa inte på onödigt!
Men när tar det slut på sparandet då? Tio år till? Femton? Ska vi någon gång börja leva lite? Får jag köpa ny klänning när jag fyller fyrtio? Eller vid femtio?
Johan satt tyst, ovillig att svara.
Kanske vid sextio? Kan jag få köpa kläder och flytta hemifrån då? frågade Viktoria.
Han satt bara där tyst.
Vet du, Johan, ibland undrar jag om vi ens kommer leva så länge. Vi lever så snålt att vi bara äter billigt skräp, sådant som bara går att äta i mängder. Är det så konstigt om vi är hängiga jämt? Men viktigast: vi är aldrig glada, Johan. Har du tänkt på det?
Om vi flyttar från mamma och äter bättre, har vi inget att spara, sa Johan monotont.
Jag vet. Därför lämnar jag dig. Jag är färdig med sparandet. Det passar dig, men inte mig, sa Viktoria lugnt.
Men… hur ska du klara dig? viskade han, blek.
Tror nog det går bra, svarade hon. Jag hyr en egen lägenhet till mig och barnen. Min lön räcker till hyra, kläder och mat. Slipper jag alla dina föreläsningar om el, vatten och tvättmaskinen. Jag kan tvätta när jag vill. Jag köper bästa toalettpappret och det ska alltid finnas pappersservetter och mat på mitt bord, utan att vänta på någon extrapris.
Men du kommer inte kunna spara! flämtade Johan, panik i rösten.
Jo, dina underhållsbidrag för barnen kommer jag spara, höll Viktoria med. Fast… nej. Jag tar tillbaka det. Jag kommer spendera allt. Varenda krona, även dina pengar. Jag kommer leva från lön till lön. På helgerna åker barnen till dig och din mamma, då kommer jag gå på teater, restaurang och vernissage. På sommaren åker jag till havet. Vet ännu inte vart, men jag bestämmer det när jag är fri från dig.
Johans kinder blev grå. Paniken växte. Han såg snabbt framför sig hur ekonomin skulle bli med underhållsbidrag och barnen på helgbesök. Särskilt vred blev han över tanken på hennes semesterresor hans pengar, tyckte han.
Förresten, kontot där pengarna ligger, vi delar det.
Va? Hur då? pep Johan.
Hälften var, svarade Viktoria. Allt som har blivit över under femton år. Och jag ska använda varenda krona. Jag tänker inte spara till livet, Johan. Jag tänker leva det nu.
Johan öppnade munnen men inget ljud kom. Rädslan höll honom tyst.
Vet du vad min dröm är, Johan? sa Viktoria lågt. När min sista dag kommer, vill jag att det inte ska finnas en enda krona kvar på kontot. Då vet jag att jag faktiskt levt livet.
Två månader senare var Johan och Viktoria skilda.
