Déjà Vu Hon väntade alltid på brev. Ända sedan barndomen. Hela sitt liv. Adresser byttes ut. Träden blev lägre, människor fjärmare, förväntningarna dovare. Han litade inte på någon och väntade sig inget. Utåt sett en helt vanlig, stadig svensk man – jobb, och hemma en hund. Resor på egen hand eller med fyrbenta vännen. Hon – en charmig tjej med stora, sorgsna ögon. Någon frågade henne en gång: – Vad lämnar du aldrig hemmet utan? – Mitt leende! – svarade hon, och de glada smilgroparna bekräftade det. Så länge hon mindes hade hon haft flest killkompisar. Piraten i kjol, kallades hon i kvarteret. Men när hon var ensam, lekte hon mamma – med många barn, en snäll man, och ett mysigt stort hus omgivet av en vacker trädgård. Sport var hans liv. I garagekartongen vilade pokaler och medaljer – varför han sparade dem visste han knappt. Av respekt för föräldrarna, som var så stolta! Det var själva processen han älskade – pressa sig till utmattning, för att hitta ny styrka i utmaningen. Hennes föräldrar omkom i en olycka när hon var sju. Hon och hennes lillebror hamnade på olika barnhem. Deras liv blev fyllda av strider, sorg och glädje. Nu bodde de mittemot varandra i ett område med låga hus, varma gränder, lekfulla gårdar och bondemarknader. Familjen var brorsan – hennes bästa, enda vänner. Det var en orolig dag… Hon hade slutat sitt läkarpass och gick genom bilparken när Vasili, hennes äldre kollega, gav henne en faderlig kram och tackade för nybakat. – Sov hemma, hör du?! – Det ordnar sig! Hon viftade bort det, gav honom en kindpuss, skyndade vidare. På helger blev de ofta ihopparade på jobbet – få ville ändå arbeta röda dagar, inte ens läkare. I teamet var det två män till. Kvinnliga kollegor gillade henne inte – hon tyckte om att vara fräsch och attraktiv; ett glatt humör smittade till och med patienterna. Han susade fram, sportpokalerna hoppade i bagaget, hunden gnällde. Hans pappa ville fira nyår ihop. Peppad packade han bilen. Föräldrabesök var ytterst sällsynta och fyllde honom med vemod… Några dagar innan blev han väckt av ett telefonsamtal. – Mamma är dålig. – Pappas röst skakade. En man som varit officer – men nu darrade han. Hans föräldrar hade hållit ihop sedan skolåldern och såg på varandra med samma gnista. De visste något hemligt, tänkte han … Hon log trött. På nyår bakade hon alltid mängder av pajer och körde ut dem till nära och kära. Idag hade hon fått sova några timmar på jouren. Tio kilometer till föräldrahemmet. Plötsligt blåste det upp till snöstorm. Han mindes hur hunden vägrat gå in i bilen, ljuden i bagaget, alla resor, resa på resa … – Mamma, pappa, håll ut… Det finns ingen annan än er … Hunden slickade honom över nacken, som om han läst tankarna. – Förlåt, kompis, och dig med så klart! Hon stannade bilen. Snöstormen var oönskad. En paj kvar. Några kilometer till, sedan den lilla landsvägen till koloniområdet. Där bodde hennes älskningspatient, en pigg äldre dam vars ögon tindrade. Hon och hennes man påminde så mycket om hennes föräldrar … Ett mörkt, snabbt svep – direkt mot bilen. Mitt i det vita kaoset från himlen. – Var kom du ifrån, vovven, skogen? Eller har du rymt? Sorgsna ögon … varför är halsen kladdig? … Blöt tröja … Gud, vad trött jag är … Jack, Jack, kompis … Varför gör det så ont? Mamma, pappa, jag är på väg hem … mörker. Ingen svarade när Vasili ringde. Han åkte för att hämta barnbarnen. Ambulansen kunde inte fram – alltför mycket snö. – Håll ut, grabben … Jag ska ta dig ut. Herre Gud, där är en hund också … Hon skulle just köra när en grå bil swishade förbi. – Någon som vill hem, tänkte hon. Sekunder senare låg den grå bilen voltad i diket. Den svarta hunden låg några meter bort, såg ut att leva. – Vad är klockan ens? – Het dusch räddade henne från darrningarna. Hon sjönk ihop på golvet i badrummet och blundade. Bara sova lite … – Hur lyckades du få ut honom? Stora, starka killen! – Brorsans röst ekade i huvudet, musklerna mindes smärtan. Hon körde mannen och två hundar till sjukhuset i sin bil, brorsan mötte upp halvvägs. Sen åkte hon tillbaka till kolonin – pajen skulle ändå lämnas. Hon råkade få med sig en sportkartong från den grå bilens bagage. – Kanske är den viktig för killen. Huvudsaken alla lever – han får tillbaka den sen. Maken öppnade dörren, förvirrad. – Har något hänt? – frågade hon spontant. – Min fru är på sjukhuset. Väntar på sonen, men får inte tag på honom … Hon teg. Han tog henne i handen. – Behöver du skjuts? frågade hon. De satt tysta. Snön hade lagt sig. – Jag såg att du har en kartong i baksätet, var kommer den ifrån? – undrade polisen till slut. – Det var en olycka, en man väjde för en hund som hoppade ut ur skogen. Bilen välte, kartongen ramlade ur … – Grå bil, vit hund, och den svarta hunden kom från skogen? – viskade han. Hon stannade bilen och vände sig om. Hans händer knöts, blicken for ut. – Han lever! Och din fru blir frisk. – Hon kramade honom. – Får jag kalla dig dotter …? – Självklart! – tårarna brände. – Min fru såg flera nätter en svart hund i drömmen. Sonen har vit hund. Var kom den svarta ifrån?! – Så vackra ögon. Obegripligt sorgsna … – var hans första tanke när han vaknade upp. Runken intill sjukhussängen sov pappan. – Mamma, olycka … Det kom tillbaka. Och flickans ögon … Nyåret firades i slutet av januari. Mamma återhämtade sig, pappa lycklig. Jack haltade, men det skulle gå över. Dags att återvända till jobbet och pojkarna – idrottslaget väntade. Men tankarna var hos henne … Vid grinden ropade pappan från vinden. – Behöver du hjälp, farsan? Pappan log pillemariskt. På vindshyllan stod sportpriserna. – Från var … farbror polisen?! – log sonen. – Gissa! Jag tar en promenad med Jack före din avfärd. Hon skyndade sig hem, tidigare än vanligt. Hon hade hämtat Disa från veterinären – kunde inte lämna henne där. Annars hade det blivit hundstall. Disa var inte helt svart, hon hade en vit hjärtfläck på bröstet. I porten öppnade hon posten, mest av vana. Höll på att stänga igen när hon såg ett vitt kuvert. I brevet stod: Jag kommer ikväll. Tack, min fina! Kärleken, som en kompass, visar vägen hem

Deja vu

Jag har alltid väntat på brev. Hela livet. Sedan barndomen. Det har bara varit så.
Adresser har förändrats. Träden har blivit lägre, människorna mer avlägsna, och väntan själv tystare med åren.

Han litade inte på någon och förväntade sig ingenting. Utsidan? En helt vanlig, stadig svensk man med ett jobb, ett hem och en hund. Han reste ofta ibland ensam, ibland med sin fyrbente följeslagare.

Jag Jag hade sorgsna, stora ögon, sa folk. Charmig, sa de. Någon frågade en gång:
Vad lämnar du aldrig hemmet utan?
Ett leende! svarade jag alltid. Och skrattgroparna på mina kinder bekräftade det.

Jag minns att jag alltid trivdes bäst med pojkar som barn. Kallades för piraten i kjol på gården. Men när jag var själv lekte jag alltid mamma, med många barn, snäll make och ett stort gemytligt hus med trädgård kring. Ett lyckligt familjeliv, helt enkelt.

Sport var hans syre. I garaget fanns en dammig kartong där pokaler, medaljer och diplom låg samlade. Han visste inte varför han sparade på dem, kanske för att hans föräldrar alltid varit så stolta. Han tänkte ofta att han skulle ta med dem till dem. Att vinna tävlingar var inte för själva vinsten, han älskade processen utmattningen, svetten, och känslan av ny energi när kroppen återhämtat sig.

Jag och min bror förlorade våra föräldrar när jag var sju. Vi hamnade på olika barnhem. Växte upp, var och en med sina egna strider och ljusglimtar. Nu, år senare, bodde vi mittemot varandra i ett kvarter med låga hus, varma gränder och färgstarka innergårdar. Bondens marknad runt hörnet. Familjen min bror och hans barn var mina enda, bästa vänner.

En orolig dag Jag avslutade mitt pass och promenerade över parkeringen till bilen. Gösta, vår gamla mekaniker, hann ifatt mig, kramade om på klassiskt sätt och tackade för kanelbullarna.
Sov lite hemma nu, hör du!
Jag hinner, svarade jag, log och pussade honom på kinden innan jag skyndade vidare.
Oändliga ungdom! suckade han efter mig.
Helgpass vi parades alltid ihop, ingen ville ju jobba då, inte ens läkarna. Två manliga kollegor till, men de gillade inte mig riktigt. Jag trivdes med att vara snygg och fräsch patienterna märkte alltid om doktorn var glad, och det hjälpte så ofta.

Han körde snabbt, med hunden Alf på baksätet och troféerna guppandes i bagaget. Hans pappa hade bett honom fira nyår tillsammans. Han lyfte över kartongen i bilen redan samma dag, glad att det för en gångs skull inte väntade något arbetspass över helgen. Men oron för föräldrarna gnagde alltid lite. Några dagar före nyår fick han ett telefonsamtal i gryningen.
Mamma mår inte bra. Pappans röst skakade, trots att han varit major och alltid bestämd. Hans föräldrar höll ihop sedan skoltiden, och såg ännu på varandra med samma förälskade blick.
Det var alltid lika vackert, den där gnistan de hade. Som om de bar på en hemlighet ingen annan förstod.

Jag log matt. Varje nyår bakade jag pajer äpple, blåbär, rabarber som jag delade ut efter jobbet. Den här gången hann jag vila ett par timmar på jouren, annars skulle Gösta aldrig släppt mig till ratten, han hade själv kört mig hem annars, glad över min generade min.

Han hade tio kilometer till föräldrarnas villa. Plötsligt drog en snöstorm in. Han mindes hur Alf hade tvekat att hoppa in i bilen, bullret från bakluckan, alla dessa eviga resor, väg, väg och vägar
Håll ut, mamma, pappa ni är allt jag har
Alf slickade honom i nacken, som om han läst hans tankar.
Förlåt, kompis, du betyder också allt, såklart!

Jag stängde av motorn. Snöstormen var nog nu, bara en paj kvar, två-tre kilometer utanför stan, där låg torpstugan där min favoritpatient bodde en så livlig och uppriktig äldre kvinna, och hennes make, vars ögon alltid log. Jag kunde aldrig tänka dem gamla. Sådana hade säkert mina föräldrar varit, om de fått leva.

Plötsligt: en mörk skugga. Rakt under framhjulen. Vit snöslöja, en svart hund!
Var kom du ifrån, lilla vän? Ur skogen? Eller har någon släppt dig? Så vackra ögon! Varför klibbar pälsen? Blöt tröja… Jag är så trött Alf, Alf, kompis Varför gör det så ont? Mamma, pappa, jag kommer snart hem Mörker

Gösta var borta. Han hade kört barnbarnen någonstans. Ingen ambulans kunde ta sig fram nu, snövallarna var för höga.
Kom igen, grabben, vi klarar det här. Och hunden också

Jag hade hunnit dra iväg när en grå bil for förbi i snöyran.
Någon har bråttom hem. hann jag tänka.
Några minuter senare låg bilen välte i diket, en svart hund låg ett par meter därifrån verkade överleva.

Väl hemma tog jag en het dusch, även om jag aldrig gillat hett vatten. Satt på golvet en stund, slöt ögonen, andades ut. Gud vad jag behövde sova

Min brors röst snurrade:
Hur lyckades du få ut honom? Han var ju så kraftig!
Smärtan min kropp kände då satt fortfarande kvar.

Jag skjutsade mannen och de två hundarna till sjukhuset i min bil. Halvvägs mötte vi min bror, som hjälpte till. Efter det åkte jag ut till torpet igen för att ge bort pajen. Av någon anledning tog jag med kartongen som ramlat ur bakluckan.
Kanske är det viktigt för den killen. Bara alla klarar sig, så lämnar jag tillbaka den när han mår bättre.

Kvinnans man öppnade dörren, såg tagen ut.
Har det hänt något? frågade jag.
Min fru ligger på sjukhus. Jag väntar på vår son, men han svarar inte i telefon
Jag sa inget mer, tittade ned.
Hur mår du själv? Han tog min hand.
Jag kan köra dig.
Vi åkte i tystnad. Snön hade lagt sig.
Ser att du har en kartong där bak, vad är det för något? undrade han, kunde inte hålla sig.
Det var en olycka. Mannen försökte väja för en svart hund, bilen välte, kartongen flög ur bakluckan
Grå bil, en vit hund inne, och en svart från skogen? sade majoren lågt.
Jag stannade bilen, vände mig mot honom. Han spände blicken mot vägen.
Han lever! Och din fru också, det lovar jag. Jag omfamnade honom.
Får jag kalla dig dotter? frågade han.
Självklart. Mina ögon fylldes av tårar.
Min fru drömde flera nätter om en svart hund. Vår son har en vit. Var kom denna svarta ifrån?
Så märkliga ögon. Osannolika. Sorgsna var hans första tanke när han slog upp ögonen på sjukhuset. Hans pappa sov på stolen bredvid.
Mamma. Olyckan. Allt föll på plats igen. Och flickans ögon

Vi firade nyår i slutet av januari. Mamma blev bättre. Pappa var lycklig. Alf haltade lite, men det skulle gå över. Jobbet väntade; nu skulle pojkarna rustas för nya matcher efter jullovet. Han dröjde sig kvar hos föräldrarna, men tankarna gick oupphörligt till den där flickan

Han stod vid grinden när pappan ropade från vinden.
Behöver du hjälp, pappa?
Den gamle log klurigt. I ögonvrån såg han alla sina idrottspriser prydligt uppställda.
Men Hur kom de hit, herr major? flinade han.
Fundera på det!… Nu tar jag Alf på promenad innan du åker.

Jag skyndade mig hem tidigare än vanligt. Där väntade Disa. Kunde inte lämna henne hos veterinären när hon mådde bättre annars hade det blivit hundhem. Inte riktigt helsvart, Disa hon hade en vit hjärtfläck på bröstet.

Jag steg in, öppnade nästan utan att tänka min brevlåda. Skulle precis stänga när jag med en blick såg det vita kuvertet.

I brevet stod:
Jag kommer ikväll. Tack, min fina!
Kärleken, som en kompass, visar alltid vägen.