Din fru har helt spårat ur. Du måste förklara hur man beter sig, påminner Maxims mamma Ylva.
Elvira, jag har ju inflyttningsfest imorgon! Jag har bjudit så många, och du vet ju hur det ser ut ingenting är klart än i nya lägenheten. Kan du hjälpa till?
Självklart, Ylva, svarar Elvira, trots att hon hade egna helgplaner.
Och så är den igång. Små smörgåsbitar till trettio personer. Caesarsallad. Charkbricka. Fruktsallad. Dukning och möblering av hela vardagsrummet.
Tänk dig: fredag kväll, planerad romantisk middag ersätts med bilresa till ICA Maxi. Lördag, uppe redan vid sex för att hinna laga allt i svärmors nya kök.
Max, kan du i alla fall hjälpa mig att ställa ut stolarna? ber Elvira sin man.
Men du är ju så bra på att få det snyggt! svarar Max och scrollar på mobilen.
Vid tre på eftermiddagen har Ylvas lägenhet förvandlats. I vardagsrummet väntar ett lyxigt buffébord, blommor pryder fönsterbrädan, allt är elegant och smakfullt. Elvira betraktar slutresultatet känner sig fullkomligt slutkörd.
På slaget fyra dyker de första gästerna upp. Ylvas kollegor, gamla grannar, vänner från förr. Alla kramar värdinnan, beundrar lägenheten och överräcker inflyttningspresenter.
Elvira står i köket och skivar extra citron.
Var har du din svärdotter då? frågar någon av gästerna.
Hon är väl där ute och fixar, viftar Ylva avfärdande. Elvira! Kom och hälsa!
Elvira kommer ut, ler stelt, hälsar på alla.
Vilken omhändertagande svärdotter du har! rosar en dam i dräkt. Fingrarna rätta till för hemmat!
Ja visst, jag har lärt upp henne, skrattar Ylva nöjt. Hon är mitt ordentliga stöd nuförtiden.
Men sedan börjar det märkliga. Ingen stol finns åt Elvira.
Oj, jag ber om ursäkt, Elvira lilla, men du har ändå inte tid att sitta, säger Ylva urskuldande. Kolla hellre till maten, bär fram fat.
Elvira nickar. Vad annat kan hon göra?
Resten av kvällen går hon runt som en serveringspersonal. Plockar fram snacks, fyller på cider, plockar undan servetter. Vid bordet: skrattsalvor, prat och skålar.
Minns du Ylva, på jobbet förr, börjar någon kollega.
Elvira lyssnar tyst till andras livsminnen, där hon själv aldrig varit med.
Elvira, kan du fräscha upp fruktfatet? ropar Ylva högt.
Elvira går ut i köket, sköljer vindruvor och lägger upp dem.
Oj vad fint! jublar gästerna. Ylva, du har verkligen en skicklig hjälpreda!
Och Max, så klipsk som valde sig en riktigt huslig fru! lägger damen i dräkt till. Där vankas det nog alltid middag, och hemmet är i ordning!
Alla skrattar, Max ler stolt.
Vad är han stolt över? Att han har fått en hushållerska gratis?
Men det är inte slut där.
Vid bordet blir samtalen allt mer frispråkiga. Gästerna har slappnat av, pratar högt.
Ylva, berätta när Max var student alla tjejer var ju förtjusta! fnittrar en av Ylvas gamla väninnor.
Ja, vad ska man säga! fnyser Ylva, tydligt nöjd med uppmärksamheten. Hela klassen var förtjust. Bara tjugo, men redan så stilig!
Skratt utbryter. Max rodnar men spelar bara med. Han är van vid mammas lovord.
Elvira polerar vinglasen vid sidobordet. Ingen verkar notera henne. Som om hon är en möbel synlig men inte riktigt närvarande.
Och på universitetet stod tjejerna på rad för honom! fortsätter Ylva att skryta. Till och med dekanen sa: Max är vår Don Juan! Och han var det tills han träffade Elvira, efter många romanser!
Nu får det vara nog, mamma, mumlar Max.
Vadå? Elvira förstår väl att hon inte var den första, skrattar Ylva. En man måste ha erfarenhet. Annars kan han ju inte bilda familj!
Damen i dräkt nickar:
Precis Ylva! Och för kvinnor är det bara bra med en man som vet vad han vill.
Helt rätt! fyller annan väninna i. Och Elvira är ju lugn ingen svartsjuka här!
Alla ser på Elvira och väntar. Skall hon bekräfta? Ska hon le? Hon gör det av brist på alternativ.
Elvira, hur träffades ni? undrar grannen.
Elvira öppnar munnen men Ylva hinner före:
På banken! Max var ny projektledare, Elvira var rådgivare. Man såg direkt ordentlig tjej, ansvarsfull.
Ansvarsfull. Som en rekommendation på CV.
Jag sa till Max: Titta på henne! Inte någon flirtig typ, utan familjetyp!
Tänk dig själv någon pratar om dig som en vara: Passar för familj.
Ni valde rätt! utbrister damen i dräkt. Vilken driftig tjej! Hela festen har kommit till tack vare henne!
Visst, bekräftar Ylva, stolt. Jag såg direkt henne kan man lita på. Inte som dagens egotrippade unga, bara tänker på sig själva.
Ännu mer upprörande: Max säger ingenting. Protesterar inte. Säger varken Mamma, sluta, eller försvarar sin fru. Han sitter bara och hör på när frun diskuteras som en rasren häst på auktion.
Och när kommer barnen då? kommer den oundvikliga frågan. Ylva, du längtar efter barnbarn!
Ylva suckar drömskt:
Ja, jag längtar! Men dagens unga skjuter bara upp arbete hit och dit. Men tiden går!
Elvira känner kinderna hettna. Det är ett känsligt ämne. I två år har hon och Max försökt få barn. Hon har kollat sig hos läkare i hemlighet, druckit vitaminer. Än så länge är allt okej men varje månad kommer en besvikelse.
Det är ju deras ensak, säger grannen taktfullt.
Självklart! håller Ylva med. Men jag har antytt flera gånger dags att sätta igång! Åren går, jag vill få gosa med barnbarnen.
Elvira pressar ihop läpparna. Antytt? Varenda vecka frågar hon: Något nytt? Elvira rodnar alltid och ursäktar sig.
Kanske är de inte riktigt redo, vågar en gäst försiktigt säga.
Men vadå inte redo! avfärdar Ylva. Vi fick ju barn i deras ålder! Nu hittar de på, är inte redo. Modersinstinkt har ju alltid funnits!
Elvira drar sig undan mot fönstret.
Elvira! ropar Ylva. Kom hit, vi pratar om viktiga saker.
Elvira närmar sig och ställer sig bredvid Max.
Titta vilken foglig fru Max har, fortsätter Ylva. Man säger till hon gör det. Inte som moderna kvinnor, bara gnäller!
Och vilka rättigheter har en fru? säger damen i dräkt filosofiskt. Det viktiga är att maken är nöjd och familjen trivs.
Just det! instämmer en gäst. Kvinnans lycka finns i familjen och barnen.
Elvira lyssnar, och inombords känns det som ett skruvstäd. De pratar om henne men aldrig med henne.
Ylva, minns du Max första seriösa tjej? frågar någon. Hon hette väl Ebba?
Usch, påminn mig inte! skrattar Ylva. Hon var snygg, men hade attityd. Tur att de gjorde slut!
Vad hände? undrar gästerna nyfiket.
Ylva ser sig om, talar med viktig min:
Hon var omöjlig! Alltid säga emot, ha egen åsikt. Riktig plåga! Jag sa till Max: Tänk efter, vill du ha en bråkmakare?
Max rör obekvämt på sig men håller tyst.
Rätt gjort! hyllar damen i dräkt. En mamma ser vad sonen behöver. Annars hade han fått stå ut hela livet.
Elvira, ta gärna fram mer is! säger Ylva.
Elvira går ut i köket, öppnar frysen, tar fram isen. Står en stund och ser på kuberna.
Plötsligt inser hon: hon är inte en del av festen. Hon är personalen.
Hon står där i köket med isen och tittar ut i natten. På grannbalkongerna lyser lampor folk lever sitt liv.
Från vardagsrummet hörs skrål. Någon sjunger karaoke. Alla hakar på.
Elvira! Var är isen? Och starta kaffet tack!
Elvira trycker igång kaffemaskinen. Tar isen och går ut.
Titta, där är vår arbetsmyra! säger damen i dräkt glatt. Elvira, varför så allvarlig? Slappna av med oss!
Hon är trött bara, förklarar Ylva. Hela dagen har hon slitit. Men så är det, kvinnor måste kunna allt. Det är kvinnans lott ta hand om familjen.
Ja, och männen får tjäna pengar! instämmer grannen.
Tjänar inte jag pengar? frågar Elvira försiktigt.
Alla vänder sig mot henne. Tystnad.
Vad sa du? Ylva ser förvånad ut.
Jag undrade tjänar inte jag pengar? säger Elvira högre.
Max rynkar pannan:
Elvira, vad ska det betyda?
Moster Lena sa att män jobbar, får vila. Vad då är inte mitt jobb arbete?
Gästerna byter blickar. Ingen väntade sig det.
Jo men du jobbar ju, säger damen i dräkt snabbt. Men det är ju olika jobb ändå.
Hur då olika?
Ja, alltså du jobbar som rådgivare. Max är projektledare. Mer ansvar.
Jaha. Så mitt jobb räknas inte riktigt? Och hemma är allt ändå mitt ansvar. Jag jobbar på jobbet och hemma. Max bara på jobbet. Men han ska vila.
Stämningen blir frostig.
Elvira, vad menar du? säger Max irriterat.
Att jag slitit två dagar med den här inflyttningsfesten. Hade handlat allt, lagat, pyntat, och stått i hela dagen. Och inte ens fått en plats vid bordet.
Men det var väl inte meningen! säger Ylva snabbt. Vi räknade lite fel bara.
Fel, instämmer Elvira. Glömde bort mig. För jag var bara hjälpen.
Elvira! säger Max skarpt. Lägg av!
Lägg av med vad? Tala klarspråk?
Elvira, du är uppjagad nu, försöker någon.
Lägg av med pinsamheter! säger Ylva strängt. Gör inte scener inför folk!
Men det är okej att diskutera mitt privatliv inför folk? Och att snacka om att jag inte har barn? Och om Max gamla tjejer?
Ylva bleknar.
Jag menade inget illa.
Ni pratade om Ebba, att det var rätt att göra slut för att hon hade egna åsikter! Alla höll med bra att Max har en bekväm fru nu!
Elvira ser på var och en.
Vet ni vad? Ebba hade rätt! Man ska inte låta sig förvandlas till en gratis hjälpreda!
Vad menar du! Max reser sig. Vilken hjälpreda?!
Vet ni vad jag drömde om idag? säger Elvira tyst. Jag ville höra: “Det här är min fru. Hon jobbar på bank. Hon är smart och duktig”. Men istället bara: “Vad hon är huslig. Vad hon är foglig. Familjetypen.”
Elvira, men snälla, börjar Max.
Snäll?! avbryter Elvira. Du sa aldrig ifrån när mamma kallade mig bekväm! När Lena pratade om rättigheter för frun du sa ingenting! När mitt privatliv diskuterades du var tyst!
Rösten skälver. Tårarna hon tryckt undan hela kvällen kommer.
Vet ni? Jag är trött på att vara bekväm!
Elvira torkar sig under ögonen.
Ursäkta att jag förstörde festen. Men jag kan inte spela den perfekta svärdottern längre.
Hon går mot dörren.
Elvira, stopp! ropar Max. Vart ska du?
Jag går ut på balkongen. Behöver luft, svarar hon ärligt, utan att stanna. Ni kan festa vidare. Fast nu utan personal.
Balkongdörren stängs. Där ute under stjärnhimlen får Elvira äntligen vara bara sig själv.
Får gråta.
Elvira sitter länge på balkongen. Först gråter hon av ilska, skam och lättnad. Sedan torkar hon ögonen, och ser ut över stans ljus.
Från lägenheten hörs dämpade röster, gästerna har gått kvar är Max och Ylva.
Jag fattar inte vad som tog åt henne! klagar Ylva. Att göra sådant inför gästerna!
Mamma, hon har kanske en poäng, säger Max försiktigt.
Poäng?! Att skälla på äldre? Förstöra festen?
Elvira lyssnar.
Hon har verkligen jobbat hela dagen.
Jag jobbade också när jag var ung! Men jag gnällde aldrig! Familjen går före, Max. En kvinna ska veta sin plats.
Elvira ler snett. Ingenting förstått, så typiskt.
Men ändå
Inget “ändå”! Prata med henne ordentligt! Förklara hur man beter sig. Hon har blivit alldeles för fräck!
Elvira öppnar dörren och kommer in. Max och Ylva står bland disk och kaffemuggar.
Ordentlig prat utmärkt idé, säger Elvira lugnt.
De rycker till.
Elvira, börjar Ylva med mjuk ton. Du behöver väl inte ta så illa upp. Ingen menade något ont.
Jag vet, nickar Elvira. Ni är bara ovana att jag säger ifrån.
Elvira, vi tar det hemma, säger Max.
Nej. Det som började här, avslutas här.
Elvira sätter sig i en av fåtöljerna, där gästerna just satt.
Max, imorgon åker jag till mamma och pappa. En vecka. Jag måste fundera.
Fundera på vad? oroar sig Max.
Om jag vill fortsätta leva i en familj där jag inte värdesätts.
Elvira, nu överdriver du.
Det är inget överdrivet, säger Elvira stilla. Det är ett val. Antingen förändras saker, eller så gör jag det.
Ylva fnös:
Unga idag! Alltid ultimatum!
Max, om du bryr dig om vårt äktenskap fundera. Inte på hur du ska “få mig på plats”, utan varför din fru grät ensam på balkongen, medan din mamma tog emot gratulationer.
En vecka senare besöker Max Elviras föräldrar. Han sitter nervöst vid köksbordet och snurrar vigselringen.
Elvira, kom hem. Vi ska ändra oss.
Elvira ser länge på honom.
Okej. Vi försöker.
Hon gråter aldrig igen under familjesammankomster.
För hon har lärt sig att kräva respekt.
