2 januari, Stockholm
Sitter nu och försöker samla tankarna efter alla turer de senaste dagarna. Jag och Ivan firade nyår hemma för ovanlighetens skull, mamma blev sjuk precis innan helgen, så att åka iväg till stugan i Dalarna blev plötsligt omöjligt. Det blev ett lugnt och nyktert firande hemma nästan ovanligt för oss. Ivan ordnade så att allt blev fint för mamma. Hon har alltid varit lite skör, särskilt på vintern.
Samtidigt har jag haft dåligt samvete inför våra vänner, Ulrika och Mikael. Vi hade ju lovat dem att de skulle få låna stugan under nyårshelgen Stockholms innerstad kan verkligen bli trång när man har gäster under storhelger. De lät så besvikna när jag ringde och ställde in, men vad skulle vi göra när mamma blev sjuk?
Ulrika ringde igen idag. Hon klagade över att hennes svärmor dök upp på själva nyårsafton och deklarerade att värmen i hennes lägenhet på Södermalm gått sönder. Hon tänkte bo hos dem tills fastighetsskötaren kunde fixa det. Ulrika hotade på skämt med skilsmässa om svärmor stannar hela helgen. Jag försökte vara förstående, men mitt huvud var fullt av oro över mamma.
Vet du Lena, sa Ulrika plötsligt, kan vi inte få låna stugan ändå? Vi skulle kunna fly undan svärmor, och så får hon vara kvar i lägenheten. Jag tvekade. Dels är stugan tekniskt sett Ivans, även om vi alltid ser på den som gemensam, och dels hade vi ju inte varit där sedan hösten. Jag måste prata med Ivan först, Ulrika.
Ivan var tveksam när jag tog upp saken. Är du säker? Vi ska ju ta hand om mamma, och det är ändå vårt ansvar om något händer där. Men vi har känt Ulrika och Mikael så länge, och deras äktenskap har varit på hal is under svärmors ok. Till slut bestämde vi oss: vi ger dem nycklarna, de får hantera eventuella missöden själva.
Ulrika blev lättad. Tack älskade Lena, jag hör av mig om något händer, jag lovar. De tog bilen till Dalarna över tre timmar genom tungt snöfall. Problemet med snö kom dock snabbt: de fastnade i drivor och ringde oss. Hur gör vi nu? frågade de. Jag sa att vägarna nog inte var plogade, det är ändå trettondagshelg och ingen jobbar. Men Ulrika stod på sig: Du sa att Ivan känner en lokal traktorförare. Kan vi få hans nummer?
Ivan suckade men ringde plogaren, och efter en timme hade de fått vägen rensad. Mikael fick gräva upp gångstigen fram till huset. Redan då anade jag vart detta skulle bära hän
Nu började nästa cirkus. Värmesystemet hade inte varit på under vintern, och Mikael ringde Ivan gång på gång för att förstå pannan. Ivan muttrade över att de inte lyckades lista ut det själva jag såg hans irritation. Sedan kom småfrågor på löpande band: var finns stekpannan, varför är det så kallt, när brukar det bli varmt, var är grillen förresten?
På kvällen stängde jag av mobilen. Orkade inte stressen från Ulrika längre. Nästa morgon: fler bortkopplade samtal. Ulrika fick äntligen tag på mig: Det luktar rök från bastun! Mikael tror vi nästan började brinna! Jag insåg att vi glömt nämna spjället i röret, men Mikael är ändå händig och klarade sig. Ni kunde ha förvarnat oss! klagade Ulrika.
Sen var grillen trasig, och vi hade glömt att säga det. Ulrika blev irriterad: Vi ville grilla! Nu måste vi köpa grill och kol. Jag sa bara Ni löser det själva, bara ni inte bränner ner huset.
Efter detta blev det tyst från dem. Både jag och Ivan pustade ut. Kände ändå oro, undrade hur det skulle gå.
Till slut kom trettondagen. Mamma mådde bättre. Ivan tog tåget upp för att hämta nycklarna och inspektera stugan. När han kom hem, var han märkbart irriterad, vägrade prata om besöket.
Jag fick veta varför dagen därpå, när Ulrika ringde och bjöd över mig på kaffe. Hon bor precis på gatan bredvid, så det var nära. Hon sträckte över en prydligt skriven lista:
Här är allt vi köpt till er stuga, sa hon. Längst upp stod: traktorföraren, elektrisk snöslunga, engångsgrill, kol, tändvätska, grillgaller, tre nya glödlampor och bastuoljor. Vi lämnade allt kvar till er. Eftersom ni kommer ha nytta av det, tycker vi det är rimligt att ni ersätter halva kostnaden.
Jag skrattade till, trodde hon skämtade. Men Ulrika menade allvar. Om ni haft en fungerande grill hade vi ju inte behövt köpa en. Och snöslungan behövde vi för att komma fram över huvud taget. Och traktorföraren ni borde egentligen ha fixat snön innan vi kom.
Jag ville säga något skarpt, men höll mig lugn. Vi är inte ett vandrarhem, Ulrika. Och snöslungan och grillen vill vi faktiskt inte ha, så dem får du ta med dig hem. Oljan och kolen likaså. Ni valde själva att betala för plogningen, hade kunnat avvakta tills det smälte och glödlamporna, ja, det var omtänksamt, för dem kan jag betala. Resten ser jag som era privata kostnader. Jag swishade 42 kronor för lamporna, reste mig och gick hem.
Sedan dess har jag ignorerat Ulrikas samtal och SMS. Vi packade ihop allt deras och skickade med en budfirma de får hämta sakerna om de verkligen vill ha dem.
Nu känns det både lättnad och sorg. Mamma är nästan helt frisk nu, och Ivan och jag åker själva ut till Dalarna på helgerna igen. Ulrika och Mikael, däremot, lär knappast får låna huset flera gånger. Vår vänskap har svalnat betydligt efter den här soppan.
Ibland undrar jag om man ger för mycket och får för lite tillbaka. Ivan säger bara att vi ska glömma dem och faktiskt känns det för första gången som att han har rätt.
