– Jaså så, utbrast Alexander. – Precis! Det sista ordet ska alltid vara mannens… Tidigt på morgonen kom deras vuxna barnbarn Alexander hem till Ekmans för att hämta potatis – han brukade alltid hjälpa sin mormor och morfar att både sätta och ta upp potatisen. – Och hur går det nu för dig och din Sofia? frågade mormor snabbt medan hon förberedde frukosten. – Tja, det är lite olika, mormor… olika… svarade Alexander motvilligt. Morfar Ivan spetsade öronen: – Vad menar du med olika? Har ni redan börjat käbbla? – Nej, vi bråkar inte, men vi försöker nog fortfarande komma fram till vem som egentligen bestämmer hemma, erkände Alexander. – Äsch, skrattade mormor, sådant är väl redan självklart! – Javisst, skrattade även morfar. – Alla vet väl att det är frun i huset som bestämmer till syvende och sist. – Jaså? sa Alexander förvånat. Men morfar, du skämtar? – Inte det minsta, svarade Ivan. Fråga mormor om du inte tror mig! Vem tar sista beslutet hemma egentligen – du eller jag, Greta? – Äsch du, sluta prata strunt, svarade mormor leende. – Nej men seriöst, ivrade Ivan. – Vem bestämmer egentligen? – Tja, jag då… – Då ser du, morfar! sa Alexander. – Men jag tycker faktiskt att mannen ska vara den som har sista ordet hemma. – Äsch du, Alexander, skrattade morfar. – I en riktig familj funkar det annorlunda. Vänta så ska jag berätta ett par historier, så förstår du nog. Och så började historien… – Nu börjar det väl handla om motorcykeln igen, muttrade mormor. – Motorcykeln? undrade Alexander. – Ja, den som står och rostar i ladan, bekräftade morfar. Han berättade om hur mormor alltid ändå var den som hade sista ordet i stora beslut, även när han köpte motorcykeln och när de skulle köpa antingen ett nytt TV eller bygga bastu. Tillslut utbrast Alexander: – Jaså, så! – Helt rätt! Sista ordet ska vara mannens! – Nej, Alexander, nu har du inte förstått alls, skrattade morfar. – För varje gång jag vill något säger jag ändå: Greta, vad tycker du? Och sen blir det ändå som hon vill. – Så jag säger alltid – som du tycker, så gör vi… Så, Alexander, sista ordet är alltid hos frun. Har du förstått nu? Alexander funderade först, skrattade sedan och sade: – Okej, morfar, nu fattar jag… Jag åker hem och säger till Sofia: “Okej, vi åker på semester till Mallorca som du vill – bilen får vänta med verkstaden. Blir det problem får vi ta bussen i vinter i stället, så blir det nog bra.” – Helt rätt beslut, nickade morfar. Så småningom hittar ni er kompromiss – och mannen får vara lugn när frun bestämmer. Det vet jag bäst av alla… Så här är den svenska titeln: ”Jaså så! – utbrast Alexander. – Helt rätt! Sista ordet ska alltid vara mannens… eller?” En humoristisk berättelse om när vuxna barnbarnet kommer till Ekmans på landet för att hämta potatis – och börjar undra: Vem är det egentligen som bestämmer hemma, mannen eller frun? Gamla minnen om motorcyklar, TV och bastubygge får Alexander att förstå vad som verkligen gäller i ett svenskt hem…

Nå men, där ser man! utropade Alexander. Det sista ordet måste alltid tillhöra mannen!

På morgonen hade Alexanders farmor och farfar fått besök från Stockholm av sitt vuxna barnbarn, han vars bröllop de nyligen varit på. Alexander hade kommit ut till torpet för att hämta potatis, som han alltid hjälpt sina kära farföräldrar att både sätta och skörda.

Nå, säg nu Alexander, hur är det att leva med din lilla Elin? frågade farmor nyfiket, medan hon rörde i gröten vid spisen.

Jodå, vi har våra stunder, farmor svarade barnbarnet släpigt. Det går upp och ner ibland

Vänta nu mumlade farfar Sven. Vad menar du, upp och ner? Har ni börjat gräla redan, eller vad?

Njae, vi grälar väl inte. Vi försöker bara lista ut vem av oss som bestämmer där hemma, erkände Alexander.

Ack ja fnissade farmor vid spisen, det där borde väl redan vara givet.

Jojo, skrattade farfar. Det är ju givet att det är hustrun som styr och alltid har sista ordet.

Ja, hör den där, kom det från farmor igen.

Farfar, du skämtar väl? Alexander tittade förvånat på Sven.

Inte alls, svarade Sven. Fråga din farmor, vetja. Säg oss, Greta, vem har alltid sista ordet här i huset?

Sluta nu, du pratar så tok, svarade farmor lite milt.

Nej, säg nu, envisades Sven. Vem är det egentligen som tar de avgörande besluten, är det du eller jag?

Ja, det är jag, antar jag.

Hur så? tvivlade Alexander. Jag har då aldrig märkt nåt sådant när jag varit här. Egentligen borde det ju alltid vara mannen som bestämmer, det är min tanke.

Äsch, Alexander, skrattade farfar igen. I en riktig familj fungerar det annorlunda än du tror. Låt mig berätta några historier, så ser du själv.

Berättelsen

Nu så, muttrade farmor uppgivet. Nu blir det väl den där med motorcykeln

Vilken motorcykel? undrade Alexander.

Den där gamla som rostar i ladan, bekräftade farfar glatt. Den närmar sig snart hundra år. Men vet du hur farmor tvingade mig att köpa den?

Farmor? Tvingade?

Javisst. Med egna kontanter till och med. Men det började annorlunda.

Det var så att jag sparade ihop pengar, precis lagom för en motorcykel med sidovagn. Jag säger till Greta din farmor att jag vill köpa en motorcykel, så vi kan frakta hem potatisen från åkern. Förr fick man ju potatistäppor att bruka längre bort.

Men din farmor stretade emot. Hon ville hellre ha färg-tv, och de var minsann dyra på den tiden. “Du har ju alltid cyklat hem med potatisen”, sa hon, så fortsätt med det.

Säck på pakethållaren, och iväg! Nåja, säger jag, du får sista ordet. Vi köpte teven.

Och motorcykeln då? hängde Alexander inte med.

Motorcykeln köpte vi också suckade farmor. Fast det blev långt senare. Din farfar slet ju ryggen ur led så att jag själv fick bära nästan all potatis hem. Nästan hela hösten och vintern blev det så.

Men när vi i november sålde grisen, gav jag honom alla pengarna och sade: Stick till staden och köp den där motorcykeln med sidovagn.

Och nästa höst fick vi åter pengar, fortsatte farfar. Jag ville bygga ny bastu för sedlarna. Den gamla, som min far byggde, var rutten i både tak och väggar. Men så började farmor igen, “Vi borde köpa nya möbler istället, sånt som alla andra har.” Okej, säger jag, det sista ordet är ditt. Vi köpte möbler.

Och när våren kom ramlade bastun ihop, avslutade farmor. Det var mycket snö då och taket gav vika. Sedan dess bestämde jag mig att det är som Sven säger som det ska bli.

Där ser du! jublade Alexander. Det sista ordet måste alltid tillhöra mannen.

Nej, Alex, du har nog missuppfattat saken, skrattade farfar. Jag går alltid till farmor när något ska bestämmas och säger vad tycker du, ska vi lägga om kakelugnen? Om hon ger klartecken då gör jag som hon säger.

Och jag säger alltid, efter det, gör som du tror är bäst, Sven.

Så du förstår, Alexander, det sista ordet tillhör alltid kvinnan i familjen, sade farfar allvarligt. Förstår du nu?

Alexander tänkte en lång stund, sedan brast han plötsligt i skratt. Efter skrattet blev han tyst igen, men snart ljusnade hans ansikte.

Nu förstår jag, farfar! Jag åker hem och säger: Okej, Elin, vi åker till Mallis som du önskat och så får jag väl vänta med att lämna in bilen på verkstad. Växellådan krånglar, men det får vara. Om bilen pajar, så tar vi bussen till jobbet hela vintern. Vi går bara upp en timme tidigare vad gör det?” Visst tänker jag rätt, farfar?

Redigt beslut, log farfar och nickade. Så ja, Alexander, om ett år eller två kommer ni också hitta den där gyllene medelvägen hemma hos er.

Och så är det bäst om hustrun bestämmer. Det ger både lugn och ro för mannen. Jag vet hur det ärAlexander kastade en sista blick mot farmor och farfar, såg glimten i deras ögon och rodnaden på farmors kinder när farfar smög sin hand över bordet och nöp henne mjukt i armen. Han visste nu att alla deras små bataljer om bastur, motorcyklar och möbler bara var kärlekens diskreta dans en tyst överenskommelse om att livet blir enklare när man släpper taget om sista ordet.

Han log och lutade sig bakåt på kökssoffan, medan julgässen utanför skränade i det bleka morgonljuset. Plötsligt kom farmor och räckte honom en brun papperspåse fylld med nyupptagen potatis, hennes hand vilade kvar på hans, varm och stadig.

Hälsa Elin från oss, sa hon. Och kom ihåg: det viktigaste beslutet man tar är att låta kärleken bestämma.

Med påsen i famnen och hjärtat fullt av både farmors visdom och farfars luriga leenden, klev Alexander ut i den friska luften. En lätt vind drog i björkarna. Han log för sig själv kanske skulle han ändå boka biljetterna till Mallis innan Elin hann säga något.

Livet var sannerligen enklare när man lät någon annan få sista ordet särskilt om det betydde att man fick komma hem till doften av färsk potatis och hemtrevlig kärlek.