Efter semestern kom inte Lennart tillbaka
Har du hört något från din gubbe än, skriver han inte eller ringer?
Nej då, Eva, varken efter nio dagar eller fyrtio, inte ett ljud, skämtade jag och rättade till arbetsförklädet över min breda midja.
Han har väl festat till det eller nåt, nickade grannen medlidsamt. Jaja, du får väl vänta vidare. Har polisen sagt något?
Alla håller tyst, lilla Eva, som abborrar nere i havet.
Jamen… vilka öden det finns.
Jag tyckte inte om de där samtalen. Jag tog sopkvasten i andra handen och började sopa ihop de fallna björklöven framför huset. Det var en seg, kall höst, året var 1988. Den precis sopade gången täcktes snabbt av nya löv, så jag fick vända om och dra kvasten igen.
Det hade gått tre år sedan jag, GullieGunilla Nilsson, gick i pension och trodde att jag skulle få njuta av det livet. Men förra månaden var jag tvungen att börja som vaktmästare på bostadsrättsföreningen, pengarna räckte inte till och något annat jobb gick inte att få så fort.
Vi hade alltid levt som vanliga svenskar. Varken dåligt eller bra, allt tryggt och normalt. Jobbade, uppfostrade sonen Mikael. Lennart, min make, drack inte mycket mest till jul eller midsommar och på jobbet var han uppskattad, han var pålitlig, kollade aldrig in andra kvinnor. Själv har jag alltid slitit som sjuksköterska på sjukhuset och fått flera utmärkelser.
Så tog Lennart tåget till Göta kanal en vecka vid Västkusten för rekreation och kom inte tillbaka. Jag förstod inte genast att något var fel. Tänkte bara: ringer han inte, då går allt i lugn och ro. Men när han inte dök upp på gäspalt datum, började jag ringa runt: först lokala sjukhuset, polisen, till och med bårhuset.
Sonen, Mikael, sände jag först ett telegram till Kasern om att pappa var försvunnen, sedan fick jag tag på honom på telefon. Tillsammans kom vi fram till han hade checkat ut från hotellet, men tog aldrig tåget hem. Spårlöst försvunnen. Och så började allt om från början: sjukhusen, bårhuset.
På Lennarts jobb ryckte de bara på axlarna: vårt jobb var att ordna semester åt en veteran, vilket vi gjorde alla familjeangelägenheter får ni sköta själva. Kommer han inte tillbaka i tid, så får vi säga upp honom.
Jag ville själv åka ner och leta, men Mikael avrådde:
Hur ska du kunna hitta honom där nere? Jag får snart ledigt en vecka, jag kan åka dit. Dessutom har jag uniformen, ser ordentlig ut, det borde bli enklare för mig.
Jag försökte lugna ner mig, höll mig sysselsatt för att hålla de svarta tankarna borta. Hos polisen kände jag mig nästan som anställd, gick dit ofta, men utan oro nu. Att börja som vaktmästare var också ett sätt att hålla huvudet igång och slippa tänka. När jag sopade bland folk höll jag ihop som en kvast; men på kvällen hemma grät jag. Jag anklagade mig själv och ödet, som valt ut så tuffa prövningar åt en gammal kvinna. Men mest pressade ovissheten.
Plötsligt stod Lennart där framför mig, lika oväntat som han försvunnit.
Han hade samma mörkblå kostym som när han gav sig av. Ingen väska, ingen kasse. Han bara stod där, med uppfälld krage och händerna djupt i byxfickorna, och tittade på hur jag fejade gårdsplanen.
Jag såg honom inte ens först, vet inte hur länge han stått där, innan Mikael ropade på mig.
Lennart, Micke… Jag släppte kvasten och sprang.
Som en fågel som hittar hem kastade jag mig i famnen på min man och höll om honom.
Lennart behövde lite tid, men så kramade han mig också.
Kom hem nu ni två, det räcker med kramar, Mikael lät irriterad. Jag hörde det på tonen.
Och du Micke, lilla gubben, måste krama dig med, har inte sett dig sen i våras, hann jag säga.
Jaja, hej, det är kallt, kom in nu.
Varför sa ni inget att ni kom? Hemmet är stökigt, inget är förberett, ingen mat gjord.
Mamma, jag är inte här för kakor. Vad jag lovade har jag gjort.
Jag såg på Lennart, sen på Mikael. Jag hade gått igenom så mycket att allting kändes overkligt nu. Han var levande och hel. Det viktigaste just då var inte att fråga ut honom, utan att ge dem mat, dryck och vila.
Lennart satt där tyst.
Men mamma, sitt nu, manade Mikael.
Men jag for fortfarande runt i köket, klirrade med tallrikar och muggar.
Mamma, pappa bodde hos en annan kvinna.
Jag vände mig om, såg på Lennart. Han satt hopsjunken, händerna knäppta i knät, blicken i bordet som en pojke som gjort rackartyg smal och butter.
Hos vem? Vad händer, Lennart?
Allt jag hade föreställt mig var att någon olycka hänt. Kanske rånad, ingen biljett hem, misshandlad, utblottad och drivande mellan städer och samhällen.
Han reste aldrig hem utan stannade kvar hos en Ingrid Olsson, som har en liten stuga vid kusten. Och han ville inte åka därifrån.
Jag stirrade på honom och blinkade snabbt.
Ville inte?
Nej, sa han, lite högre, där insåg jag hur jag missat livet. Fabrikhemhemfabrik. Stugfix på helger. Men ingen frihet där.
Din frihet, ja! Jag blev alldeles röd av ilska.
Och varför släpade du hem honom, Micke? Tänkte du förnedra mig? Du kunde lika gärna sagt att han låg på bårhuset, det hade varit mer schysst. Jag har sörjt här som en idiot, gråtit sönder ögonen, och så sitter han där i en stuga vid havet…
Du vet, Gunilla… Jag kanske bara ville börja om mitt liv.
Nej Lennart, du ville inte börja om på riktigt, du har väl fått solsting på din semester, det slog slint, och så stack du till en annan som en skamlös typ. En riktig man hade kommit hem, skilt sig, sen valt sitt nya liv. Då hade du varit ärlig, både mot andra och mot dig själv. Jag vill inte se dig mer, gå.
Han reste sig, gick ut i hallen och vek in i sovrummet.
Nej, gå ut! Låtsas inte som att du varit här ens, jag vill inte! skrek jag, knappt kontrollerat.
Pappa, gå ut, Mikael ställde sig snabbt vid dörren.
Sen såg jag inte Lennart på två veckor.
Jag gjorde som vanligt med kvasten, sopade bort vattnet efter nattens regn. Då stod han där i början av huset, i någon gammal överrock och larvig mössa.
Gunilla, ropade han, högre andra gången.
Jag lyfte huvudet, såg på honom med likgiltig blick. Han hade liksom brutit av mina armar och ben; jag ville förlåta, men orkade inte komma nära. Han gick själv närmare.
Jag stannade kvar, skaffade jobb igen på fabriken. Inte som arbetsledare, men som vanlig arbetare. Får jag komma hem?
Jag la armarna på kvasten och såg upp:
Ja, men vi måste skilja oss. Jag vill ha ett papper om det, direkt.
Har du inte förlåtit?
Och varför skulle jag det? När du fattar det, varför kom du hit alls?
När jag drog sa Ingrid: åker du nu, så kom aldrig tillbaka, så jag… tja, här är jag igen, Gunilla.
Hahaha! Ingen vill ha dig någonstans, Lennart. Såna karlar behövs varken här eller där. Du åkte hem bara för att sonen pressade dig. Om inte, hade du aldrig återvänt. Nu får du komma hem, men skapa dig ett eget liv, låt mig vara. Du bara står där och trampar, och jag sopade kvasten över hans skor flera gånger.
Jag vände ryggen till och sopade gången argt vidare. Fem minuter senare kollade jag om han stod kvar. Ingen Lennart syntes. Jag drog en lättnadens suck, som om ett tungt ok lyfts. Rädd var jag rädd att han bara skulle bli stående, och att jag till slut skulle förlåta ändå. Det är konstigt hur vi ibland försvarar den som sviker oss allra mest.
