Receptet på lycka… Hela trappuppgången följde nyfiket med när de nya grannarna flyttade in i tvårummaren på andra våningen – det var familjen till produktionschefen på ortens fabrik, ett viktigt företag i den lilla svenska småstaden. – Men varför vill de bo i det gamla hyreshuset? – undrade pensionären Ingrid Andersson när hon pratade med sina väninnor. – Med deras kontakter borde de väl ha kunnat få en lägenhet i det nya området. – Döm inte efter dig själv, mamma. Varför skulle de vilja ha nyproduktion, när vi har en riktig funkislägenhet här? Med högt i tak, stora och ordentliga rum, och hallen som ett extra vardagsrum – och så den stora inglasade balkongen… – kontrade hennes dotter Anna, trettio år, singel och alltid med ett färgstarkt läppstift. – Dessutom fick de ju telefon installerad direkt – det har bara tre av nio i hela huset… – Du ska då alltid ringa på folk, – fräste Ingrid, – grannarna orkar inte längre. Nu ska du inte börja springa dit och störa heller, de är viktiga och upptagna människor… – Åh, så upptagna är de väl inte – de har ju en dotter som bara är nio, hon heter Malin, – svarade Anna och bligade surt på sin mamma, – de är nästan i min ålder, högst fem år äldre kanske. Grannarna visade sig vara både artiga och vänliga. Linda jobbade i skolbiblioteket och Erik hade redan tio års erfarenhet på fabriken. Detta berättade Anna så fort hon gick ner på gården på kvällarna, där hennes mamma brukade sitta och prata med de andra grannarna. – Men hur vet du redan allt det där? – frågade kvinnorna. – Du är då som en liten åklagare, du! – Jag går till dem och ringer! De, till skillnad från andra, säger alltid ja, – hintade Anna om när andra stängt dörren för att slippa hennes timmar i telefon med väninnorna. Så lärde Anna känna de nya grannarna, och ringde ofta från deras telefon – ibland till vänner, ibland till jobbkompisar, alltid och gärna länge. Ibland kom hon i nya kläder, ibland i mysig morgonrock, och hon gjorde inget för att dölja att hon gärna ville bli vän med Linda och Erik. En dag såg hon hur Erik övertydligt stängde dörren till vardagsrummet när hon började ringa. Det upprepades fler gånger. Anna log mot Linda, tackade snabbt efter samtalen, men Linda svarade alltid kort och bad henne dra igen dörren när hon gick. – Kan inte stänga, jag har händerna kladdiga med deg, – visade Linda, – och låset går igen direkt – det är franskt. – Vad bakar du nu då? Mer bullar? Herregud, ni bakar jämt… Jag kan inte alls sånt, – sa Anna. – Det är bara ostkakor till frukosten. Hinner inte baka på morgonen, så därför nu, – log Linda och vände sig mot degbunken. Anna rynkade på näsan och gick irriterad därifrån – och märkte att Linda allt mindre pratade med henne. – Hör du Linda, jag tycker det är jobbigt att hon alltid ringer från oss, – sa Erik en dag. – Våra vänner kommer inte fram på kvällarna, det är synd. – Jag vet… hon tar sig verkligen friheter och pratar som om hon bodde här… – höll Linda med. Samma kväll bänkade sig Anna, som vanligt stiligt sminkad, på puffen i hallen hos Linda och började ringa. – Anna, hur länge ska du prata? Vi väntar samtal, – sa Linda efter tio minuter. Anna nickade begripande och la på, men tog sedan fram en chokladkaka ur fickan: – Jag har med något gott! Ska vi ta en fika för att lära känna varandra? Hon gick ut i köket och lade chokladen på bordet. – Nej, ta bort den. Malin har allergi, hon får inte äta sött alls. Så vi kan faktiskt inte fika, tyvärr. Förlåt, men choklad är tabu för oss. – Va? Tabu? – rodnade Anna, – men jag ville bara visa min tacksamhet. – Tack behövs inte. Och försök att inte ringa så ofta, bara om det verkligen är bråttom – till läkare, ambulans, eller brandkår. Det är okej när ni behöver. Men annars, helst inte. Hoppas du inte tar illa upp, – fick Linda ur sig. – Min man får samtal från jobbet, och Malin som sitter med läxor blir störd. Anna tog tillbaka chokladen och gick tyst därifrån. Hon förstod inte – antagligen var det för att Linda var svartsjuk på henne. – Klart hon är! Jag är yngre och snyggare, – sa hon till sin mamma. – Jag ville bara vara vänlig, och hon bjöd inte ens på te! – Du är envis som en åsna, – skrattade Ingrid. – Man tar sig inte in i andras familjer hur som helst. De har inte bjudit in dig – det är bara att acceptera. Sista försöket att bli vän gjorde Anna när hon kom med ett anteckningsblock och ville få receptet på Lindas ostkakor. – Kan du inte bara ge mig receptet? Nu måste jag också lära mig baka… – Fråga din mamma istället. Våra föräldrar kan mer än vi tror, – svarade Linda förvånat. – Jag höftar alltid mängden, har aldrig följt nåt recept… Och nu har jag bråttom. Gå till mamma! Rodnande gick Anna hem, pillade fram mammas gamla, nersmetade receptbok ur skåpet – och till och med hittade receptet bland mammas små snirklande anteckningar. Men suget efter att baka fanns ändå inte där – och mamman hade slutat baka när hon fick problem med vikten och blodtrycket. Ändå plockade Anna fram boken, bläddrade likgiltigt – och där var det! – Vad, ska du baka? – utbrast Ingrid när hon såg dottern. – Varför är du så förvånad? – Anna vek ett hörn på rätt sida och stängde boken. – Har du och Robert blivit sams igen? – undrade mamman. – Vi har inte gjort slut, han springer snart efter mig igen om jag vill! – Jaha… Dags att skaffa stadigt sällskap. Vad kollade du efter i boken? Jag kan hjälpa till! – Nej tack, jag förbereder mig mentalt bara, – muttrade Anna. Men två dagar senare – när Ingrid kom in i köket möttes hon av doften av nybakat. – Är det bullar jag känner? Du är kär! Annars bakar du aldrig. – Ssschh, skrik inte ut det genom huset, – log Anna, – sätt dig och smaka istället. Det är ostkakor. Vattenkokaren puttrade redan, Anna hade dukat och ett fat med gyllengula kakor lyste på bordet. – Det var inte igår! Du kan visst baka, – sa mamman, – jag trodde du glömt allt. Det blev ju riktigt bra! – Men smakar det verkligen bra, eller säger du det för att vara snäll? – Testa själv, du har ju smaklökar! Nu log Anna och kom ihåg sin pappa, som alltid sagt samma sak – “det är ätbart”, och det var toppenbetyg. – Då ska jag bjuda Robert på fika – tror du han gillar det? – Han kommer älska det. Din pappa älskade dem – och mig… Snart började Robert titta förbi – och de var mindre ovänner, Anna var oftare i köket, och Ingrid hörde deras skratt. När Anna berättade att de skickat in ansökan till Skatteverket för att gifta sig, blev Ingrid tårögd: Äntligen… Anna ändrades – hon tappade vikt och slet för att se bra ut till bröllopet. Och Robert frågade gång på gång: – Har du helt slutat baka ostkakor? Kommer det finnas något till bröllopet? Till hembröllopet bakade Anna, mamma och Annas moster i två hela dagar – gästerna var bara familj, knappt tjugo personer. Anna och Robert bodde kvar hemma, i ett stort rum, men året därpå fick alla i huset möjlighet att få egen telefon. Anna var nöjd – nu pratade hon snabbt i telefon och återgick till köket: – Rita, jag måste sluta, degen jäser! Robert kommer snart hem. Hej då! Och jästen svällde över i bunken – Anna var gravid och snart redo för föräldraledighet, men kunde ändå inte låta bli att laga och baka till sin man. Hon älskade också ostkakorna – helst med riktig, svensk färskost. Så gott! Och maken älskade henne ännu mer… för hennes bullar, omtanke och kärlek.

Receptet på lycka

Hela trappuppgången hade samlats för att nyfiket iaktta de nya grannarna som flyttade in i lägenheten på andra våningen. Det var familjen till verkstadschefen på stadens största industriföretag en betydande roll i vårt lilla svenska samhälle.

Men varför vill de bo i det här gamla huset? undrade pensionären Inga-Lena, när hon diskuterade saken med sina väninnor vid porten. Med deras kontakter borde de ju ha kunnat få tag på något nybyggt.

Du tänker bara på dig själv, mamma, svarade hennes dotter, trettiotreåriga och ogifta Kajsa med markerat smink. Varför välja nybygge när det här är en riktigt fin 50-talslägenhet? Högt i tak, stora, ljusa rum, separat kök och en rymlig hall. Och tänk så stor balkongen är den är ju som ett extra rum! Dessutom har de redan fått installerat telefon. Det är bara tre av nio hushåll här i huset som ens har telefonlinje

Alltid ska du prata i telefon, suckade Inga-Lena. Grannarna är trötta på ditt ringande. Och du går inte och stör de nya de är viktiga människor och har fullt upp.

Så viktiga vet jag inte om de är, de är rätt unga ändå. Dottern, Hedvig, är bara nio år. Föräldrarna är knappt tio år äldre än jag, sa Kajsa med en sur blick på sin mor.

Grannarna visade sig vara vänliga och artiga. Maria arbetade på skolbiblioteket, och Erik hade redan tio års erfarenhet på fabriken. Kajsa förde alltid vidare skvaller till sin mamma och grannkvinnorna när hon smet ut på kvällarna och satte sig vid de gemensamma bänkarna.

Hur vet du allt det där? undrade kvinnorna misstroget. Du är som en liten detektiv, du!

Jag går ju till dem och ringer ibland. De säger faktiskt ja när jag frågar, till skillnad från vissa andra i huset, sa Kajsa menande och syftade på alla gånger hon blivit portad med förklaringen att hon pratar för länge.

På så vis kom Kajsa snabbt i kontakt med de nya grannarna och började ofta besöka dem för att ringa vänner och kollegor. Hon hade inget emot att sitta långa stunder i deras hall vid telefonen. Ofta kom hon i nya kläder eller i mysiga morgonrockar och kallpratade ivrigt i förhoppning om att få bli vän med familjen.

Men vid ett par tillfällen såg hon hur Erik med tydlig markering stängde vardagsrumsdörren om sig och TV:n så fort hon kom in. Det upprepades fler gånger. Efter sina samtal log Kajsa alltid vänligt mot Maria ute i köket, men Maria svarade bara med en nick och bad henne stänga dörren efter sig.

Kan inte du stänga, jag har deg på händerna, ursäktade sig Maria. Och där är det ett gammaldags svenskt lås dörren går i själv.

Vad bakar du nu då? Är det bullar igen? Vad duktig du är som jämt bakar! Jag kan inte alls baka, suckade Kajsa.

Det blir ostkakor till frukost imorgon. Föredrar att baka på kvällen, på morgonen har jag inte tid, svarade Maria och vände sig tillbaka till sin deg.

Kajsa såg missnöjd ut, det märktes att hon ogillade att samtalen var så korta.

Maria, jag förstår att det är svårt att säga ifrån, sa Erik en kväll. Men telefonen är alltid upptagen när hon är här. Mina vänner kan inte ens slå oss en signal på kvällarna.

Jag vet hon kommer och går nästan som hon vill. Snart sitter hon lika länge hos oss som hemma hos sig själv, suckade Maria till svar.

Den kvällen satte sig Kajsa uppsminkad på pallen i hallen och började prata med väninnan Eva. Men efter tio minuter gick Maria förbi och sa vänligt men bestämt:

Kajsa, är du snart klar? Vi väntar ett viktigt samtal.

Kajsa nickade och la på. Men så tog hon snabbt fram en chokladkaka ur fickan:

Jag tänkte att vi skulle fira bekantskapen. Ska vi ta en kopp te ihop?

Hon gick ut i köket och lade chokladen på bordet.

Nej tack, ta bort den. Hedvig får inte äta sött, hon är allergisk. Så någon fika blir det tyvärr inte, svarade Maria artigt.

Men jag ville bara tacka er! sa Kajsa förnärmat.

Det behövs inga presenter, och vi kan inte låta dig ringa så ofta längre. Om det är akut, till doktorn eller räddningstjänsten, kom när du vill. Men annars måste vi få ha lugn och ro. Erik får ju viktiga samtal från jobbet på kvällarna, och Hedvig gör läxor, så vi försöker vara tysta, fortsatte Maria.

Kajsa tog chokladkakan och gick hem, tyst och sårad. Hemma förklarade hon för sin mamma:

Hon är bara svartsjuk för att jag är yngre och snyggare, det är allt. Jag vill ju bara vara vänlig, men själv kan hon inte ens bjuda på te och choklad…

Du borde förstå bättre, Kajsa, suckade Inga-Lena. Man ska inte lägga sig i andras familjer. De har sina egna liv, det har de tydligt visat dig nu.

Sista försöket att vinna Marias vänskap gjorde Kajsa när hon kom för att be om receptet på ostkakorna.

Kan du skriva ner ostkakereceptet åt mig? Jag måste väl lära mig nåt någon gång, bad hon.

Fråga mamma din, hon kan säkert mer än jag! svarade Maria överraskat. Och jag kan ändå inget exakt recept, jag bakar alltid på känn. Händerna vet själva hur det ska gå till, sa hon glatt, men ursäktade sig och skyndade iväg.

Kajsa rodnade och gick hem till gamla, trygga köket. Självklart visste hon att mammas slitna anteckningsbok låg gömd längst in i köksskåpet, fullskriven med snirkliga rader om allt från köttbullar till torskgratäng och framförallt om alla slags bakverk.

Men hon hade ju ingen lust att baka, och mamma bakade numera aldrig på grund av sina höga blodtrycksproblem och kampen mot kilona.

Men ändå tog Kajsa till slut fram boken, bläddrade likgiltigt och hittade till sin förvåning precis det ostkakerecept hon sökte.

Ska du verkligen baka? utbrast Inga-Lena.

Klart jag ska prova, svarade Kajsa, snabbt och vände undan boken.

Har du rentav träffat någon ny? Är det Roger igen? frågade mamman. Jag trodde ni gjort slut, som med de andra.

Nej då, svarade Kajsa kyligt. Ville jag ha tillbaka honom så skulle han nog komma krypande.

Jaja, sök dig en make, det är dags, konstaterade Inga-Lena. Vad letade du i anteckningsboken efter egentligen?

Inget särskilt, jag förbereder mig bara, svarade Kajsa.

Några dagar senare, när mamman kom hem från sin kvällspromenad möttes hon av en ljuvlig doft från köket.

Herregud, det luktar ostkaka! Är du kär på riktigt, Kajsa? Det har aldrig hänt förr!

Sssch, inte så högt, log Kajsa. Prova i stället! Det är ostkakor med riktig färsk ost. Traditionellt svenskt.

Köket var skinande rent, bordet dukat med tekoppar och ett fat med gyllene, doftande ostkakor.

Du kan, när du bara vill, sa mamman förvånat. Jag trodde du glömt bort allt! Men de är ju perfekta!

Nej, säg ärligt, är de goda? frågade Kajsa osäkert.

Smaka själv, sa Inga-Lena. Och Kajsa mindes sin pappa hans ord rungade i öronen: “det här är ätbart”. Ett större beröm fanns inte.

Nästa gång ska jag bjuda Roger på ostkakor, vad tror du? Ska jag?

Det är självklart, han kommer älska dem! skrattade mamman. Jag fick din far på fall tack vare ostkakor, han blev störtförälskad och i mig också! Baka, bjud in, så går jag hem till grannen och ser på film. Till slut tar du dig i kragen. Man får inget för att enbart springa runt i nya kläder!

Efter det började Roger komma oftare till Kajsa. De bråkade mindre, Kajsa var oftare i köket och mamman vande sig vid att dottern och Roger fnissade över gemensamma middagar.

När Kajsa sedan berättade att de anmält sig till vigsel på rådhuset, blev till och med Inga-Lena rörd till tårar.

Kajsa förändrades, gick ner i vikt för att vara sitt bästa jag på bröllopet. Roger frågade nu ständigt:

Har du slutat baka ostkaka helt? Och blir det något gott till bröllopet?

Inför bröllopet hjälptes tre kvinnor åt: Kajsa, hennes mamma och moster Birgitta. De stod i två dagar och förberedde för det lilla kalaset med runt tjugo släktingar och vänner.

Ungdomarna fick en egen större del av den gemensamma trerummaren. Och året därpå installerades telefon i varenda lägenhet. Kajsa var nöjd nu kunde hon ringa precis när hon ville, men samtalen blev alltid korta.

Rita, jag måste avsluta degen har jäst klart och Roger kommer snart hem, hördes hon säga i telefonen innan hon kastade sig mot köket där den jästa degen väntade.

Kajsa var nu gravid och skulle snart ta ut föräldraledighet, men höll ändå köket igång med nya bak och överraskningar till mannen och sig själv. För hon älskade fortfarande svensk ostkaka med hemgjord ost vem skulle inte göra det? Och Roger älskade henne bara mer för den där omtanken och alla hennes bakverk.