– Jag har inte bjudit in några gäster! – svärdotterns röst brast. – Jag har inte bjudit er! Mark stod i köket och vispade pastasåsen koncentrerat. I ena handen höll han en visp, i den andra en uppslagen kokbok, och ansiktet var spänt av fokus. Doften av vitlök, tomater och basilika fyllde lägenheten, blandad med den milda lukten av stearinljus som Anna tänt utplacerade över hela vardagsrummet. – Det verkar bli bra, – vände han sig mot sin fru som skar ost till salladen. – Såsen har åtminstone inte skurit sig. Anna log ömt mot sin man. Hennes mörka hår var slarvigt uppsatt och de stora bruna ögonen glänste i kökets mjuka belysning. – Du är min mästerkock, – sa Anna och kramade honom kring midjan. – Det doftar fantastiskt. Som den där restaurangen i Rom. – Det är målet. Tänk: tystnad, lugn musik, middag med tända ljus… Inga samtal, inga gäster. Bara vi två. Idén att fira hennes födelsedag på tu man hand hade de varit överens om. Efter ständig stress och oändliga släktbesök längtade de efter en kväll i fred och ro. Anna hade köpt favoritvinet och Mark hade gått tidigt från jobbet för att hinna laga mat själv. När de var klara och bar in tilltuggen till vardagsrummet slog kvinnan på stillsam musik. – Grattis på födelsedagen älskling, – Mark höjde sitt glas. – Må det här året ge dig lycka och ro. – Tack, min fina, – Anna skålade med honom. Vinets smak var stram och djup. Hon blundade, njöt av stunden. Anna hade sett fram emot den här kvällen i flera veckor. Precis då, mitt i den saliga tystnaden, ljöd ringklockan från porttelefonen genom hallen. Mark rynkade pannan. – Vem kan det vara? Vi väntar ju ingen. Anna ryckte på axlarna, men något knep till inom henne. En kall, olustig känsla kröp längs huden. Mark gick fram till panelen. – Ja? – sa han i luren. Högt, över hela hallen, ljöd en pigg, bekant stämma. – Markis, det är vi! Släpp in oss, vi har med oss presenter! Kom för att gratta födelsedagsbarnet! Marks ansikte bleknade. Han kastade en förvirrad blick på Anna. – Mamma? – viskade han. – Vad gör du här? – Hur så? Ville gratulera min kära svärdotter på födelsedagen! Släpp in, det blåser ute! Mark tryckte tyst på dörröppningsknappen. En tryckt tystnad fyllde lägenheten. – Din mamma? Nu? – viskade Anna. Hennes röst skälvde. – Förlåt, jag vet inte… Hon sa att hon bara skulle ringa… Innan de hann reagera, hördes knackningar på dörren – ljudliga, bestämda, mer som om det var värdar än gäster. Mark drog ett djupt andetag och öppnade. På tröskeln stod Birgitta, hans mamma. En kortväxt, rund dam i färgglad yllesjal och knallrött läppstift. Hon höll i en stor immig plastburk. – Äntligen öppnade ni! Här står vi och fryser som herrelösa hundar! – utan hälsning trängde hon in i hallen och började klä av sig ytterkläderna direkt. Då såg Anna och Mark att hon inte var ensam. In rullade halva släkten: farbror Kent, Birgittas bror, stor och klädd i träningsoverall, bärande ett flak festis, hans fru Gunilla, tunn och kvick, med en gigantisk prinsesstårta i kartong, deras vuxna dotter Amanda, försjunken i mobilen, och två yngre barn som genast sprang tjutande in i lägenheten. – Mamma, vad är det här? – undrade Mark. – Vad då? – Birgitta hängde upp sin kappa och la beslag på tre krokar. – Vi är ju familjen! Tänkte överraska lilla Anna! Allt för dig, hjärtat! – Hon räckte fram burken. – Här, hemlagad kalvsylta. Mark älskar den. Anna tog den tunga burken av ren automatik. – Tack, Birgitta… men vi… ja, vi väntade ju inte gäster… – Vi är ju inga gäster! Vi är era egna! – utropade svärmor glatt och traskade vidare in i vardagsrummet. – Ojdå, så romantiskt! Ljus överallt! Under tiden hade Gunilla baxat upp tårtan på bordet och knuffat undan vasen och vinglasen. – Anna, grattis på födelsedagen! Det är min specialitet, prinsesstårta enligt recept från mamma. Smaka! Barnen for runt i rummet. Ett av dem snuddade nästan golvvasen och Anna slängde sig för att hinna fånga den. Hjärtat bultade våldsamt. Mark försökte ta kontroll. – Jaha, nu när ni ändå är här… Slå er ner. Anna, ska vi duka i köket? Men Birgitta hade redan bestämt. – Varför i köket? Vi sitter här! Kent, flytta bordet, Gunilla, ta fram tallrikarna. Amanda, släpp telefonen och hjälp till! Amanda släpade motvilligt fötterna mot köket. Stämningen var allt annat än romantisk. Tio minuter senare dignade bordet av inburen mat: kalvsylta, sill i dill, svensk potatissallad, inlagda kantareller och prinsesstårta. – Nå, födelsedagsbarnet, hur är livet? – Birgitta satte sig i soffan med blicken på Anna. – Kvar på samma jobb? Är chefen på dig fortfarande? – Allt är bra, tack… – svarade Anna lågt och pillade med gaffeln i salladen. – För Amanda har det varit svårare att hitta jobb, – fortsatte svärmor utan att lyssna. – Pluggat i flera år men nu står hon här. Du som har kontakter kanske kan ordna en praktikplats åt henne? Hon är jätteduktig. Anna nickade bara tyst. Inom henne snörptes allt åt. Mark satt hopkrupen intill. Han försökte hålla samtalet igång, svarade på Kents frågor om fotboll, men såg utmattad och frustrerad ut. Mark sneglade oupphörligt på Anna, men kunde inget göra. Barnen fortsatte springa. Yngste sonen, Simon, hittade Annas samling av glaskonst på bokhyllan. – Mamma, titta vilka fina! – ropade han. – Försiktigt, Simon, de är ömtåliga! – ropade Anna, men det var redan för sent. Pojken drog i en glassvan. Ett kort, skarpt ljud hördes. Glaskonsten krossades i tusen bitar på golvet. Dödstystnad föll. Till och med musiken hade tystnat. Endast stearinljusen fräste. – Oj då! – utbrast Gunilla. – Simon, va har du gjort nu! Jag sa ju, låt bli! – Det gör väl inget, – viftade Birgitta bort det hela. – Det är bara glas. Vi slänger och glömmer. Sånt händer – barn är barn. Anna såg långsamt upp. – Det var en present från min mormor, – sa hon lågmält men tydligt. – Hon lever inte längre. – Ja ja, mormor, vila i frid, men de levande är viktigast, – svarade svärmor. – Dyra saker får man nog plocka undan om man har gäster. Det var sista droppen. Anna reste sig tvärt så stolen skrapade mot golvet. – Men jag har inte bjudit några gäster! – skrek hon, rösten brast på slutet. – Jag har inte bjudit er! Vi ville fira kvällen ensamma! Det är min födelsedag, inte en släktträff! Det blev gravtyst i rummet. Även barnen blev stumma. Kent stirrade ner på tallriken. Gunilla gapade. Birgitta blossade röd. – Jaså? – sa hon kallt. – Vi kom hit för att gratta, tog med presenter, dukade upp, men vi är inte välkomna? Får jag inte hälsa på min egen son längre? – Det räcker nu, mamma, – sa Mark och reste sig. Hans tålamod var slut. – Anna har rätt. Vi ville ha kvällen för oss själva. Du kan inte storma in oannonserad och dra med hela släkten. – Storma in? – tjöt Birgitta. – Jag stormar in till min egen son? Jag har burit dig, gett min själ! Och nu när du har fru får jag inte komma? – Det handlar inte om Anna! Det handlar om respekt för våra planer och vår integritet! Ett högljutt, meningslöst gräl utbröt. Birgitta klagade högljutt, Mark försökte nå fram, släkten teg förläget. Anna orkade inte längre. Hon gick tyst ut ur vardagsrummet. Ljuden av gräl hördes dämpat genom väggen, men smärtade ändå. Hon visste inte hur lång tid som gått – tio, tjugo minuter. Till slut tystnade bråket. En pinsam tystnad tog vid. Dämpade röster, steg och ljudet av ytterdörren som slog igen. Sovrumsdörren öppnades försiktigt. Där stod Mark, fullständigt tärd. – De har gått, – sa han. – Förlåt, Anna. Jag borde ha stängt av porttelefonen… – Men du gjorde inte det, – hennes röst var avstängd. – Du borde ha stoppat henne! – Det är ju min mamma… Hon ville väl. – För vem? – Anna vände sig om, ögonen lyste av ilska. – För sig själv? Bara för att visa upp sig som husmor och omtänksam? Hon förstörde hela kvällen! – Vad skulle jag ha gjort? Slänga ut dem? Hon hade ju gjort en scen… – Och nu då – var det inte en scen? – Anna tog några steg i rummet. – Hon ska alltid bestämma över oss! Vad vi ska äta, vart vi ska resa, hur vi ska leva! Och du låter henne alltid hållas… Anna tittade ut genom fönstret. Där nere såg hon Birgitta och släkten packa in sig i bilen. För en stund var krisen över. Men Anna visste bättre. Det var bara en paus. – Jag vet inte hur länge jag orkar, Mark, – viskade hon. – Jag vill inte leva i ständig oro för att din mamma ska storma in i vårt liv med sina bullar och pekpinnar. – Jag ska prata med henne på allvar. Säga ifrån. Så kan det inte fortsätta… – Du har sagt det förr. Ingenting ändras. Den idylliska kväll de planerat blev aldrig av. – Förlåt igen, – sa Mark. – Grattis på födelsedagen! Anna slöt ögonen. Hon var trettio tre men kände sig som sextio. – Ska vi försöka fira ändå? – föreslog han försiktigt. – Det finns mycket kvar att äta. – Jag orkar inte mer, – svarade Anna torrt. – Jag är jättetrött och vill sova. Hon gick ut ur rummet och stängde in sig i badrummet. Ville skölja av hela kvällen och sova bort dagen, i hopp om en morgon utan påträngande svärmor och hennes släkt. Birgitta blev djupt sårad efteråt, och förstod inte varför hon inte var önskad den kvällen.

Jag har inte bjudit hem några gäster! utbrast svärdottern. Jag har inte bjudit hit er!

Mattias stod i köket och vispade noggrant ihop en sås till pastan. I ena handen höll han en visp, i den andra en öppen kokbok. Hans ansikte var koncentrerat.

Doften av vitlök, tomater och basilika fyllde lägenheten och blandades med det milda skenet från stearinljusen som Linnea hade tänt runt om i vardagsrummet.

Jag tror att det blir riktigt bra, sa han, och sneglade på sin fru, som var i full färd med att riva ost till salladen. Såsen har i alla fall inte skurit sig.

Linnea log varmt mot honom. Hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig knut och de blå ögonen glittrade mjukt i ljuset från kökstaket.

Du är så himla duktig! Linnea gick fram och kramade honom runt midjan. Det luktar gott, precis som på den där lilla trattorian i Rom.

Det är dit vi siktar. Tänk dig baratystnad, stillsam musik, middag med levande ljus Inga samtal, inga oväntade gäster. Bara vi två.

Idén att fira hennes födelsedag i avskildhet hade kommit från dem båda. Efter all stress, besök och släktträffar kände de båda hur mycket de hade längtat efter en kväll helt för sig själva.

Linnea hade i förväg köpt sitt favoritvin, och Mattias hade tagit ledigt tidigare från jobbet för att fixa middagen på egen hand.

När allt var färdigt och förrätterna bars ut till vardagsrummet satte Linnea på lågmäld musik.

Grattis på födelsedagen, älskling, Mattias höjde sitt glas. Jag hoppas det här året blir fyllt av lycka och ro.

Tack, älskade du, svarade Linnea och skålade.

Vinet hade en fyllig och syrlig smak. Linnea slöt ögonen och njöt av ögonblicket. Hon hade längtat efter denna kväll i veckor.

Precis i det ögonblicket av ro hördes plötsligt den gälla ringningen från porttelefonen ute i hallen. Mattias rynkade pannan.

Vem kan det vara? Vi väntar ju ingen.

Linnea ryckte lätt på axlarna men kände ett obehag krypa genom kroppen. Mattias gick fram till porttelefonen.

Ja? sa han i luren.

Ett glatt, lite bullrigt, men bekant röst dånade genom högtalaren.

Mattias, det är vi! Släpp in oss, vi har med oss godsaker! Kom för att fira födelsedagsbarnet!

Mattias stirrade förvirrat på Linnea.

Mamma? viskade han. Vad gör du här?

Vad då, varför? Jag ville ju gratta Linnea på födelsedagen! Släpp in oss, det blåser som sjutton ute!

Mattias tryckte tyst på dörröppnaren. En tung tystnad lade sig i rummet.

Din mamma? Nu? viskade Linnea. Rösten skalv.

Förlåt, jag vet inte Hon sa ju bara att hon skulle ringa

Innan de hann samla sig bankade det på dörren högt och med bestämdhet, mer som någon som bor där än som en gäst.

Mattias suckade djupt och gick för att öppna. I dörren stod Berit Andersson, hans mamma. En kortvuxen, rund kvinna med kortklippt hår och starkt läppstift.

Yllehalsduken hängde löst över axlarna och i handen höll hon en stor, immig plastlåda.

Nu får ni öppna nån gång! Vi står ju här och fryser, som några stackars hundar! sa hon utan hälsning och gled in i hallen medan hon tog av sig jackan.

Först då insåg Linnea och Mattias att hon inte var ensam. Efter henne vällde ett helt litet gäng in: morbror Olle, Berits bror, en storväxt man i träningsoverall med en hel back äppelmust, hans fru Ulla, liten och snabb, med en gigantisk prinsesstårta instängd i en kartong, samt deras dotter Ingrid, en tjugoåring som genast satte sig med mobilen, och de två mindre barnen som tjutande sprang iväg in i lägenheten.

Mamma, vad är det här? fick Mattias fram.

Vadå? svarade Berit och tog tre krokplatser med sin jacka. Vi är ju familjen! Tänkte överraska Linnea. Allt för dig, kära du! Hon vände sig mot Linnea och räckte fram lådan. Varsågod, hemgjord kalvsylta. Mattias älskar den.

Linnea tog automatiskt emot den tunga burken.

Tack, Berit, lyckades hon säga. Men vi vi hade inte väntat oss gäster…

Men vi är väl inga gäster, vi är familj! skrattade Berit bullrigt och steg in i vardagsrummet. Åh, så romantiskt ni har det! Ljus och allt!

Ulla ställde tårtan mitt på bordet och puttade undan vasen med blommor och vinglasen för att få plats.

Grattis på dig, Linnea! Jag har bakat den själv, det är prinsesstårta efter mormors recept. Smaka!

Barnen sprang runt och lekte jaga. En av dem var nära att välta golvvasen, Linnea hann precis rädda den.

Hjärtat slog snabbt. Mattias tog sig samman och försökte återta kontrollen över kvällen.

Okej, när ni ändå är här Kom in och gör er hemmastadda. Linnea, vi kan duka i köket?

Men Berit ville annat.

Äsch, vi sitter här! Olle, flytta på bordet. Ulla, hämta tallrikar. Ingrid, släpp mobilen och kom och hjälp till!

Ingrid drog på fötterna till köket utan att släppa telefonen. All den mysiga och romantiska stämningen var som bortblåst.

Efter tio minuter var bordet överfullt av medförda rätter: kalvsylta, inlagd sill, potatissallad, inlagda kantareller och så prinsesstårtan.

Nå, Linnea, hur är livet? Berit satte sig tungt på soffan och gav Linnea en granskande blick. Jobbar du kvar där du var? Är chefen fortfarande jobbig?

Allt är väl bra, tack, svarade Linnea lågmält och petade i salladen.

För vår Ingrid här finns ju inget jobb i sikte fortsatte Berit ivrigt. Hon har pluggat och pluggat, men ändå, inget napp. Kanske ni har nåt på ditt jobb? Hon är så duktig, vår Ingrid.

Linnea nickade tyst. Hon kände hur obehaget i magen växte. Mattias satt tyst bredvid och såg tyngd ut.

Han försökte hålla igång småpratet och svara på frågor om IFK Göteborg, men det var tydligt att han var både stressad och irriterad.

Mattias mötte Linneas blick under bordet, skuldmedveten, men hjälplös. Barnen, proppmätta på tårta, började leka igen.

Yngste kusinen, Emil, hittade Linneas samling av glaspjäser som hon sparat på sedan tonåren.

Mamma! Kolla vad fina! ropade han.

Försiktigt, Emil, det där är skört! ropade Linnea, men för sent.

Pojken ryckte till sig en liten glassvan. Ett klart, klingande kras hördes när den föll. Glaspjäsen splittrades på parkettgolvet.

Alla tystnade. Musiken hade för länge sedan tystnat och bara ljudet av brinnande ljus hördes.

Men åh herregud, Emil! utbrast Ulla. Jag sa ju att ni inte skulle pilla!

Äsch, vad gör det, sa Berit med en handviftning. Det var bara lite glas. Slänger vi. Han är ju barn, han gjorde det inte med flit.

Linnea såg långsamt upp på henne.

Det var min mormors present till mig, sa hon tyst och klart. Hon finns inte längre.

Ja, mormor, vila i frid, men barnen är ju ändå viktigast, försökte Berit. Om man tar emot gäster får man ta undan fina saker, så är det.

Det blev droppen för Linnea. Hon reste sig häftigt, stolen skrapade mot golvet.

Men jag har inte bjudit hem några gäster! nu brast Linneas röst. Jag har inte bjudit hit er! Mattias och jag ville vara själva ikväll! Det är min födelsedag, inte någon familjeträff!

Vardagsrummet blev tyst som i en kyrka. Till och med barnen stannade upp och kände av stämningen.

Olle såg ner i tallriken, Ulla gapade. Berit blev röd i ansiktet.

Jaså? hennes röst blev kall. Vi kom hit med presenter, lagade mat, dukade bordet, och nu är vi till besvär? Får jag inte komma hem till min egen son?

Mamma, sluta nu, sa Mattias och reste sig. Linnea har rätt. Vi ville vara ensamma. Du kan inte bara storma in och ta med dig halva Västerbotten.

Storma in? Hos min egen son? Jag har alltid ställt upp för dig, Mattias. Men nu får jag inte ens komma hit?

Det handlar inte om Linnea, Mattias höjde rösten. Det handlar om att respektera vår tid och vårt privata liv!

En högljudd, meningslös diskussion utbröt. Berit öste ur sig klagomål, Mattias försökte förgäves nå fram och resten av släkten satt tysta.

Till slut stod Linnea inte ut längre. Hon gick tyst ut ur vardagsrummet.

Bråket dämpades genom väggen men gjorde ont ändå.

Hur lång tid som gick, visste hon intetio minuter, kanske tjugo. Så blev det tyst och dörren mot trapphuset gick igen med en dov smäll.

Mattias öppnade sovrumsdörren. Han såg helt förstörd ut.

De gick nu, sa han lågt. Linnea, förlåt mig. Jag borde bara ha slagit av porttelefonen

Men det gjorde du inte, hennes röst var matt. Du borde ha stoppat henne!

Men det är min mamma Hon menade väl.

För vem? Linnea vände sig mot honom, ögonen gnistrande. För sig själv? Hon tog över hela kvällen för sin egen skull, Mattias!

Vad kunde jag göra? Köra ut dem? Då hade det blivit ännu värre

Som om det inte redan blev det nu! Linnea gick några steg bort till fönstret. Där nere såg hon Berits och resten av släktens siluetter gå mot bilarna.

Krisen kändes över, men Linnea visste detta var bara paus.

Jag vet inte hur det ska gå, Mattias, viskade hon. Jag orkar inte leva med att din mamma kan dyka upp när som helst och styra över oss.

Jag ska prata med henne. På allvar. Berätta att så här kan det inte fortsätta

Du har sagt det så många gånger. Men inget händer.

Den kväll de planerat, blev aldrig vad den skulle.

Förlåt, sa Mattias igen. Grattis på födelsedagen, min älskade.

Linnea slöt ögonen. Hon var trettiotre men kände sig som sextio.

Ska vi försöka fira ändå? Mattias frågade försiktigt. Vi har ju mycket gott kvar.

Jag orkar inte, sa Linnea torrt. Jag är bara så trött, vill sova.

Hon gick till badrummet. Ville skölja av sig kvällen och fort somna, längta till en dag utan påträngande svärmödrar och släkt.

Efteråt var Berit sårad och förstod inte riktigt vad som störde Mattias och Linnea den kvällen. Men både Mattias och Linnea visste familj är viktigt, men egna gränser och respekten för varandras privatliv är det som till slut gör att man kan leva tillsammans och fortfarande känna sig hemma.

Bedöm artikeln
( 1 assessment, average 5 from 5 )
– Jag har inte bjudit in några gäster! – svärdotterns röst brast. – Jag har inte bjudit er! Mark stod i köket och vispade pastasåsen koncentrerat. I ena handen höll han en visp, i den andra en uppslagen kokbok, och ansiktet var spänt av fokus. Doften av vitlök, tomater och basilika fyllde lägenheten, blandad med den milda lukten av stearinljus som Anna tänt utplacerade över hela vardagsrummet. – Det verkar bli bra, – vände han sig mot sin fru som skar ost till salladen. – Såsen har åtminstone inte skurit sig. Anna log ömt mot sin man. Hennes mörka hår var slarvigt uppsatt och de stora bruna ögonen glänste i kökets mjuka belysning. – Du är min mästerkock, – sa Anna och kramade honom kring midjan. – Det doftar fantastiskt. Som den där restaurangen i Rom. – Det är målet. Tänk: tystnad, lugn musik, middag med tända ljus… Inga samtal, inga gäster. Bara vi två. Idén att fira hennes födelsedag på tu man hand hade de varit överens om. Efter ständig stress och oändliga släktbesök längtade de efter en kväll i fred och ro. Anna hade köpt favoritvinet och Mark hade gått tidigt från jobbet för att hinna laga mat själv. När de var klara och bar in tilltuggen till vardagsrummet slog kvinnan på stillsam musik. – Grattis på födelsedagen älskling, – Mark höjde sitt glas. – Må det här året ge dig lycka och ro. – Tack, min fina, – Anna skålade med honom. Vinets smak var stram och djup. Hon blundade, njöt av stunden. Anna hade sett fram emot den här kvällen i flera veckor. Precis då, mitt i den saliga tystnaden, ljöd ringklockan från porttelefonen genom hallen. Mark rynkade pannan. – Vem kan det vara? Vi väntar ju ingen. Anna ryckte på axlarna, men något knep till inom henne. En kall, olustig känsla kröp längs huden. Mark gick fram till panelen. – Ja? – sa han i luren. Högt, över hela hallen, ljöd en pigg, bekant stämma. – Markis, det är vi! Släpp in oss, vi har med oss presenter! Kom för att gratta födelsedagsbarnet! Marks ansikte bleknade. Han kastade en förvirrad blick på Anna. – Mamma? – viskade han. – Vad gör du här? – Hur så? Ville gratulera min kära svärdotter på födelsedagen! Släpp in, det blåser ute! Mark tryckte tyst på dörröppningsknappen. En tryckt tystnad fyllde lägenheten. – Din mamma? Nu? – viskade Anna. Hennes röst skälvde. – Förlåt, jag vet inte… Hon sa att hon bara skulle ringa… Innan de hann reagera, hördes knackningar på dörren – ljudliga, bestämda, mer som om det var värdar än gäster. Mark drog ett djupt andetag och öppnade. På tröskeln stod Birgitta, hans mamma. En kortväxt, rund dam i färgglad yllesjal och knallrött läppstift. Hon höll i en stor immig plastburk. – Äntligen öppnade ni! Här står vi och fryser som herrelösa hundar! – utan hälsning trängde hon in i hallen och började klä av sig ytterkläderna direkt. Då såg Anna och Mark att hon inte var ensam. In rullade halva släkten: farbror Kent, Birgittas bror, stor och klädd i träningsoverall, bärande ett flak festis, hans fru Gunilla, tunn och kvick, med en gigantisk prinsesstårta i kartong, deras vuxna dotter Amanda, försjunken i mobilen, och två yngre barn som genast sprang tjutande in i lägenheten. – Mamma, vad är det här? – undrade Mark. – Vad då? – Birgitta hängde upp sin kappa och la beslag på tre krokar. – Vi är ju familjen! Tänkte överraska lilla Anna! Allt för dig, hjärtat! – Hon räckte fram burken. – Här, hemlagad kalvsylta. Mark älskar den. Anna tog den tunga burken av ren automatik. – Tack, Birgitta… men vi… ja, vi väntade ju inte gäster… – Vi är ju inga gäster! Vi är era egna! – utropade svärmor glatt och traskade vidare in i vardagsrummet. – Ojdå, så romantiskt! Ljus överallt! Under tiden hade Gunilla baxat upp tårtan på bordet och knuffat undan vasen och vinglasen. – Anna, grattis på födelsedagen! Det är min specialitet, prinsesstårta enligt recept från mamma. Smaka! Barnen for runt i rummet. Ett av dem snuddade nästan golvvasen och Anna slängde sig för att hinna fånga den. Hjärtat bultade våldsamt. Mark försökte ta kontroll. – Jaha, nu när ni ändå är här… Slå er ner. Anna, ska vi duka i köket? Men Birgitta hade redan bestämt. – Varför i köket? Vi sitter här! Kent, flytta bordet, Gunilla, ta fram tallrikarna. Amanda, släpp telefonen och hjälp till! Amanda släpade motvilligt fötterna mot köket. Stämningen var allt annat än romantisk. Tio minuter senare dignade bordet av inburen mat: kalvsylta, sill i dill, svensk potatissallad, inlagda kantareller och prinsesstårta. – Nå, födelsedagsbarnet, hur är livet? – Birgitta satte sig i soffan med blicken på Anna. – Kvar på samma jobb? Är chefen på dig fortfarande? – Allt är bra, tack… – svarade Anna lågt och pillade med gaffeln i salladen. – För Amanda har det varit svårare att hitta jobb, – fortsatte svärmor utan att lyssna. – Pluggat i flera år men nu står hon här. Du som har kontakter kanske kan ordna en praktikplats åt henne? Hon är jätteduktig. Anna nickade bara tyst. Inom henne snörptes allt åt. Mark satt hopkrupen intill. Han försökte hålla samtalet igång, svarade på Kents frågor om fotboll, men såg utmattad och frustrerad ut. Mark sneglade oupphörligt på Anna, men kunde inget göra. Barnen fortsatte springa. Yngste sonen, Simon, hittade Annas samling av glaskonst på bokhyllan. – Mamma, titta vilka fina! – ropade han. – Försiktigt, Simon, de är ömtåliga! – ropade Anna, men det var redan för sent. Pojken drog i en glassvan. Ett kort, skarpt ljud hördes. Glaskonsten krossades i tusen bitar på golvet. Dödstystnad föll. Till och med musiken hade tystnat. Endast stearinljusen fräste. – Oj då! – utbrast Gunilla. – Simon, va har du gjort nu! Jag sa ju, låt bli! – Det gör väl inget, – viftade Birgitta bort det hela. – Det är bara glas. Vi slänger och glömmer. Sånt händer – barn är barn. Anna såg långsamt upp. – Det var en present från min mormor, – sa hon lågmält men tydligt. – Hon lever inte längre. – Ja ja, mormor, vila i frid, men de levande är viktigast, – svarade svärmor. – Dyra saker får man nog plocka undan om man har gäster. Det var sista droppen. Anna reste sig tvärt så stolen skrapade mot golvet. – Men jag har inte bjudit några gäster! – skrek hon, rösten brast på slutet. – Jag har inte bjudit er! Vi ville fira kvällen ensamma! Det är min födelsedag, inte en släktträff! Det blev gravtyst i rummet. Även barnen blev stumma. Kent stirrade ner på tallriken. Gunilla gapade. Birgitta blossade röd. – Jaså? – sa hon kallt. – Vi kom hit för att gratta, tog med presenter, dukade upp, men vi är inte välkomna? Får jag inte hälsa på min egen son längre? – Det räcker nu, mamma, – sa Mark och reste sig. Hans tålamod var slut. – Anna har rätt. Vi ville ha kvällen för oss själva. Du kan inte storma in oannonserad och dra med hela släkten. – Storma in? – tjöt Birgitta. – Jag stormar in till min egen son? Jag har burit dig, gett min själ! Och nu när du har fru får jag inte komma? – Det handlar inte om Anna! Det handlar om respekt för våra planer och vår integritet! Ett högljutt, meningslöst gräl utbröt. Birgitta klagade högljutt, Mark försökte nå fram, släkten teg förläget. Anna orkade inte längre. Hon gick tyst ut ur vardagsrummet. Ljuden av gräl hördes dämpat genom väggen, men smärtade ändå. Hon visste inte hur lång tid som gått – tio, tjugo minuter. Till slut tystnade bråket. En pinsam tystnad tog vid. Dämpade röster, steg och ljudet av ytterdörren som slog igen. Sovrumsdörren öppnades försiktigt. Där stod Mark, fullständigt tärd. – De har gått, – sa han. – Förlåt, Anna. Jag borde ha stängt av porttelefonen… – Men du gjorde inte det, – hennes röst var avstängd. – Du borde ha stoppat henne! – Det är ju min mamma… Hon ville väl. – För vem? – Anna vände sig om, ögonen lyste av ilska. – För sig själv? Bara för att visa upp sig som husmor och omtänksam? Hon förstörde hela kvällen! – Vad skulle jag ha gjort? Slänga ut dem? Hon hade ju gjort en scen… – Och nu då – var det inte en scen? – Anna tog några steg i rummet. – Hon ska alltid bestämma över oss! Vad vi ska äta, vart vi ska resa, hur vi ska leva! Och du låter henne alltid hållas… Anna tittade ut genom fönstret. Där nere såg hon Birgitta och släkten packa in sig i bilen. För en stund var krisen över. Men Anna visste bättre. Det var bara en paus. – Jag vet inte hur länge jag orkar, Mark, – viskade hon. – Jag vill inte leva i ständig oro för att din mamma ska storma in i vårt liv med sina bullar och pekpinnar. – Jag ska prata med henne på allvar. Säga ifrån. Så kan det inte fortsätta… – Du har sagt det förr. Ingenting ändras. Den idylliska kväll de planerat blev aldrig av. – Förlåt igen, – sa Mark. – Grattis på födelsedagen! Anna slöt ögonen. Hon var trettio tre men kände sig som sextio. – Ska vi försöka fira ändå? – föreslog han försiktigt. – Det finns mycket kvar att äta. – Jag orkar inte mer, – svarade Anna torrt. – Jag är jättetrött och vill sova. Hon gick ut ur rummet och stängde in sig i badrummet. Ville skölja av hela kvällen och sova bort dagen, i hopp om en morgon utan påträngande svärmor och hennes släkt. Birgitta blev djupt sårad efteråt, och förstod inte varför hon inte var önskad den kvällen.