Ut ur min lägenhet! – sa mamma – Ut! – sa mamma alldeles lugnt. Arina flinade och lutade sig tillbaka i stolen – hon var säker på att mamma syftade på väninnan. – Ut ur min lägenhet! – Natasha vände sig till dottern. – Lena, har du sett inlägget? – väninnan flög in i köket utan att ta av sig jackan. – Arisha har fått barn! Tre och fyra, femtiotvå centimeter. Pappans kopia, lika knubbig näsa. Jag har redan sprungit runt på alla butiker och köpt små kläder. Varför är du så dyster? – Grattis, Natash. Jag är glad för er skull, – Lena reste sig för att hälla upp te till väninnan. – Sätt dig, ta åtminstone av dig jackan. – Åh, jag har inte tid att sitta ner, – Natasha satt sig på stolkanten. – Så mycket att göra, så mycket att stå i. Arinka är så duktig, gör allt på egen hand, sliter och kämpar. Hennes man är guld värd, de har skaffat lägenhet tillsammans på lån, håller på och fixar den. Jag är så stolt över min tjej. Jag har fostrat henne rätt! Lena satte tyst koppen framför väninnan. Jaha, rätt… Om bara Natasha visste… *** För exakt två år sedan kom Arina, Natashas dotter, hem till Lena utan att ringa först, med svullna ögon och darrande händer. – Moster Lena, snälla säg inget till mamma. Jag ber dig! Om hon får veta så klarar nog inte hjärtat det, – snyftade Arina, samtidigt som hon knölade ihop en blöt näsduk i handen. – Arina, lugna dig nu. Säg vad som har hänt, – Lena blev då på allvar orolig. – Jag… jag på jobbet… – Arina hulkade. – En kollega blev av med pengar från väskan. Femtiotusen. Och kamerorna visar att jag gick in på kontoret när ingen var där. Jag har inte tagit något, tant Lena! Jag svär! Men de sa att jag måste lämna tillbaka femtiotusen innan lunch imorgon, annars anmäler de. De har till och med ett ‘vittne’ som påstås ha sett mig gömma plånboken. Det är en fälla, tant Lena! Men vem skulle tro mig? – Femtiotusen? – Lena rynkade pannan. – Varför gick du inte till pappa? – Jag försökte! – Arina fick ett nytt gråtutbrott. – Han sa att det var mitt eget fel, att han inte skulle ge mig en krona för att jag är så dum. Han sa: “Gå till polisen så att de lär dig en läxa”. Han släppte mig inte ens in, skrek genom dörren. Tant Lena, jag har ingenstans att vända mig. Jag har tjugotusen sparat. Det fattas trettio. – Och Natasha? Varför säger du inget till henne? Hon är ändå din mamma. – Nej! Mamma dödar mig. Hon säger alltid att jag skämmer ut henne, och nu en stöld… Hon jobbar ju på skolan, alla känner henne. Snälla, kan du låna mig trettio tusen? Jag lovar att betala tillbaka två-tre tusen i veckan. Jag har redan fått nytt jobb! Snälla, tant Lena! Lena tyckte plötsligt så synd om flickan. Tjugo år, hela livet framför sig och nu detta. Pappa vägrade hjälpa, mamma skulle bokstavligen slita huvudet av henne… – Vem har inte gjort misstag i livet, tänkte Lena då. Arina grät utan uppehåll. – Okej, – sa hon. – Jag har de pengarna. Lade undan till tänderna, men de får vänta. Men lova att detta är sista gången. Och till din mamma säger jag inget, om du är så rädd. – Tack! Tack, tant Lena! Du reddade mitt liv! – Arina kastade sig om hennes hals. Första veckan kom Arina faktiskt och lämnade två tusen. Glad, berättade att allt löste sig, inget ärende hos polisen, nya jobbet går bra. Sen… sen svarade hon inte på meddelanden. En månad, två, tre. Lena såg henne på Natashas fester, men Arina hälsade som om de knappt kände varandra – ett stelt “hej”, inget mer. Lena ville inte pressa. Tänkte: – Tja, hon är ung, hon skäms kanske. Därför undviker hon mig. Hon tänkte att trettio tusen inte var värt att förstöra en vänskap på, så hon strök bara bort skulden och glömde den. *** – Hör du mig eller? – Natasha viftade med handen framför Lena. – Vad funderar du på? – Inget särskilt, – Lena skakade på huvudet. – Tänkte bara på lite saker. – Du, – Natasha sänkte rösten. – Jag träffade Ksenia, du vet, vår gamla granne? Hon kom fram igår i butiken. Rätt märklig. Hon började fråga om Arisha, hur det gick för henne, om hon hade betalt tillbaka sina skulder. Jag fattade inget. Jag sa att Arinka är självständig, jobbar. Ksenia flinade snett och gick därifrån. Vet du om Arisha lånat av henne nån gång? Lena blev stel inombords. – Ingen aning, Natasha. Kanske småsummor bara. – Jaja, jag måste vidare. Behöver till apoteket, – Natasha tog på sig, pussade Lena på kinden och försvann ut. På kvällen klarade Lena inte av att hålla sig. Hon hittade Ksenias nummer och ringde. – Ksenia, hej. Det är Lena. Du träffade Natasha idag? Vilka skulder pratar du om? I andra änden hördes en tung suck. – Åh, Lene… Jag trodde faktiskt du visste allt. Ni är ju de närmaste av alla. För två år sen kom Arinka till mig, gråtfärdig, röda ögon. Hon sa att jobbet anklagat henne för stöld. Antingen lämnar tillbaka trettio tusen eller fängelse. Bad att jag inget skulle säga till mamman, grät och bönade. Jag, dum som jag är, gav henne pengarna. Hon lovade betala tillbaka inom en månad. Sen försvann hon… Lena grep tag i luren. – Trettio tusen, säger du? Just trettio? – Just det. Sa att det var exakt den summan som fattades. Efter ett halvår fick jag tillbaka femhundra kronor. Sen hörde jag inget. Och Véra i trapphuset berättade att Arina också varit hos henne med samma historia. Véra gav henne fyrtio tusen. Och så gamla lärarinnan, fru Lindqvist, “räddade” också Arinka. Gav henne femtio tusen. – Vänta… – Lena sjönk ner i soffan. – Men då har hon bett oss alla om samma summa? Samma saga? – Ja, det verkar så, – Ksenias röst blev hård. – Flickan samlade “skatt” från alla mammas vänner. Med samma berättelse. Vi gillar ju Natasha så mycket, ingen ville såra henne, så alla höll tyst. Och Arinka kanske festade bort pengarna. Efteråt dök det ju upp semesterbilder från Grekland på hennes sociala medier. – Jag gav henne också trettio tusen, – sa Lena tyst. – Jaha, sa Ksenia. Så vi är nog fem, sex stycken. Det är ren affärsverksamhet, Lena. Det är inte “ungdomssynd”, det är bedrägeri. Och Natasha anar ingenting. Hon går runt och är stolt över sin dotter. Fast dottern är en tjuv! Lena lade på. Det susade i öronen. Pengarna saknade hon inte – de var redan borta. Hon mådde illa av att förstå hur kallt och beräknande en tjugoårig tjej lurat vuxna kvinnor och utnyttjat deras förtroende. *** Nästa dag gick Lena hem till Natasha. Hon ville inte skapa dramatik. Ville bara se Arina i ögonen. Som av en slump var Arina där – nyss hemkommen från BB, i väntan på att deras egna lägenhet skulle bli klar. – Åh, tant Lena! – Arina log stelt när hon såg mammas vän i dörren. – Kom in. Te? Natasha fixade i köket. – Sätt dig, Lene lilla. Varför ringde du inte före? Lena satte sig mittemot Arina. – Arina, – sade hon lugnt. – Jag har träffat Ksenia. Och Véra. Och fru Lindqvist. Vi har startat, så att säga, en stödgrupp för “drabbade”. Arina frös, bleknade och sneglade snabbt på sin mamma som stod med ryggen till. – Vad menar du, Lene? – Natasha vände sig om. – Ja, Arina vet vad jag menar, – Lena fortsatte se flickan i ögonen. – Kommer du ihåg den där obehagliga historien för två år sedan? När du bad mig om trettio tusen? Och Ksenia om trettio. Och Véra om fyrtio. Och fru Lindqvist om femtio. Vi räddade dig alla från “fängelset”. Var och en av oss trodde att vi var den enda som kände till din mörka hemlighet. Natasha tappade nästan tekannan. Heet vatten skvätte på spisen, det fräste. – Vilka femtiotusen? – Natasha satte långsamt ned kannan. – Arina? Vad pratar hon om? Har du lånat av mina vänner? Till och med från gamla Lindqvist? – Mamma… Det är inte så… – Arina stammade. – Jag… jag har betalat tillbaka… nästan allting… – Nej, du har inte betalat tillbaka någonting, – svarade Lena skarpt. – Du gav mig två tusen för syns skull och sen försvann du. Du samlade ihop nästan tvåhundratusen från oss genom en påhittad historia. Vi höll tyst för att vi tyckte synd om din mamma. Men igår insåg jag att det är oss man borde tyckt synd om. – Arina, se på mig nu. Har du lurat pengar av mina vänner? Hittade du på en stöldhistoria för att plocka på dem som hälsar på här hemma? – Mamma, jag behövde ju pengar till flytten! – skrek Arina. – Ni hjälpte mig ju aldrig med något! Pappa vägrade ge mig ett öre, jag var tvungen att börja ett nytt liv! Vad är det för fel? De har ju pengar så det räcker. Det var ju inte deras sista! Lena kände avsmak. Jaså, så förhöll det sig… – Jag förstår. Natasha, förlåt att jag berättade allt nu, men jag kan inte dölja detta längre. Jag vägrar stötta sånt här beteende. Hon har tagit oss för idioter. Natasha stod med händerna på bordet. Hennes axlar skakade svagt. – Ut, – sa hon alldeles lugnt. Arina flinade och lutade sig tillbaka, säker på att hon menade Lena. – Ut ur min lägenhet! – Natasha vände sig mot dottern. – Packa ihop dina saker nu, ge dig iväg till din man. Jag vill aldrig mer se dig här! Arinas ansikte blev grått: – Mamma, jag har ett barn! Jag får inte bli upprörd! – Du har ingen mamma, Arina. Mamma hade den flickan jag trodde var ärlig. Du – du är en tjuv. Fru Lindqvist… herregud, hon ringde ju varenda dag och frågade läget, utan att säga ett ljud… Hur ska jag kunna möta henne nu? Hur? Arina tog sin väska, slängde handduken på golvet. – Kväv er i era pengar då! – skrek hon. – Gamla kärringar! Dra åt helvete båda två! Arina sprang ut till sitt rum, tog babyliften och försvann ut ur lägenheten. Natasha sjönk ner på en stol och dolde ansiktet i händerna. Lena skämdes. – Förlåt, Natasha… – Nej, Lene… Det är jag som måste be dig om ursäkt. För att jag uppfostrat ett sådant svin. Jag har verkligen trott att hon lyckades på egen hand. Men hon… Herregud, vilken skam… Lena la handen på väninnans axel och Natasha brast ut i gråt. *** En vecka senare åkte Arinas man, blek och sliten, runt till alla “kreditgivare”, bad om ursäkt, vågade inte se någon i ögonen. Han lovade att betala tillbaka allt. Och han började faktiskt föra över pengar – femtiotusen betalade Natasha tillbaka till fru Lindqvist för dotterns skull. Lena känner ingen skuld för vad som hänt. En bedragare måste få sitt straff. Visst?

Ut ur min lägenhet! sa mamma.

Ut, sa mamma lugnt.

Elvira log snett och lutade sig bakåt i stolen hon var övertygad om att mamma pratade med en av sina väninnor.

Ut ur min lägenhet! Annika vände sig mot dottern.

Stina, har du sett inlägget? väninnan stormade in i köket utan att ens ta av sig kappan. Elin har fått barn! Tre kilo fyra hundra och femtiotvå centimeter.

Precis som pappan, lika uppnäsa. Jag har varit inne i varenda butik i Stockholm och köpt småkläder. Varför ser du så dyster ut?

Grattis, Annika. Jag är verkligen glad för din skull, Stina reste sig och hällde upp te åt väninnan. Kom, ta av dig kappan och sätt dig.

Åh, jag har inte tid att sitta ner, Annika slog sig på kanten av stolen. Det är så mycket att ordna. Elvira är så duktig, allt har hon klarat själv.

Hennes man är ett riktigt kap, ny bostadsrätt de ska renovera. Jag är så stolt över henne. Jag har uppfostrat henne rätt!

Stina ställde tyst fram koppen framför Annika. Visst om hon bara visste

***

Exakt två år tidigare dök Elvira, Annikas dotter, upp hos Stina utan förvarning, ögonen svullna efter gråt, med darrande händer.

Snälla Stina, säg inget till mamma. Jag ber dig! Om hon får veta får hon hjärtsnörp, snyftade Elvira, helt förtvivlad, och kramade sin våta näsduk.

Elvira, lugna dig. Berätta nu vad som har hänt, Stina blev orolig på allvar.

Jag på jobbet Elvira hulkade. Pengar försvann från min kollegas väska. Femtiotusen kronor.

Kamerorna visade att jag gick in på kontoret när ingen var där. Det var inte jag, Stina! Jag svär!

Men de sa: antingen lämnar jag tillbaka pengarna till lunch imorgon, annars gör de en polisanmälan.

De har ett “vittne” som påstår sig ha sett när jag gömde plånboken.

Det är en fälla, Stina! Men vem skulle tro mig?

Femtiotusen? Stina rynkade ögonbrynen. Varför gick du inte till din pappa?

Jag försökte! Elvira brast ut i nya snyftningar. Han sa att det var mitt eget fel och att han inte tänkte ge mig ett öre eftersom jag är så dum.

Han sa: “Gå till polisen, så får du lära dig en läxa.”

Han släppte inte ens in mig, stod och skrek genom dörren.

Stina, jag har ingenstans att ta vägen. Jag har tjugotusen sparade. Jag saknar trettio.

Men Annika då? Varför säger du inget till henne? Hon är ju din mamma.

Nej! Hon skulle aldrig förlåta mig. Hon säger jämt att jag skämmer ut henne, och så nu detta

Hon jobbar ju som lärare, alla känner henne.

Snälla, Stina, kan du låna ut trettio tusen? Jag svär att jag betalar tillbaka lite varje vecka. Jag har redan ordnat ett nytt jobb!

Snälla, Stina!

Stina tyckte så synd om Elvira tjugo år, livet knappt påbörjat, och redan en sådan skam.

Pappan nekar, mamman hade väl slagit taket av ilska

Vem gör inte misstag i livet? tänkte Stina.

Elvira kunde inte sluta gråta.

Okej, sa hon. Jag har sparat undan lite för framtänderna, men de får vänta.

Bara du lovar att detta är sista gången. Och till din mamma säger jag inget.

Tack! Tack, Stina! Du har räddat mitt liv! Elvira kastade sig om halsen på henne.

Första veckan kom Elvira faktiskt tillbaka med två tusen. Hon såg glad ut, sade att allt ordnade sig, polisen lades ned, det nya jobbet kändes lovande.

Sen slutade svaren komma på sms. En månad, två, tre. Stina såg henne ibland på Annikas fester, men Elvira hälsade bara artigt och avmätt ett enkelt “hej”, inget mer.

Stina orkade inte tränga sig på. Tänkte:

Hon är väl ung och skäms.

Så trettio tusen det får vara värt att behålla vänskapen med Annika. Hon släppte det och glömde.

***

Hör du mig ens? Annika viftade framför Stinas ansikte. Vad tänker du på?

Nej, inte så mycket, Stina skakade på huvudet. Bara lite egna funderingar.

Du, Annika sänkte rösten. Jag träffade Sofia, minns du vår gamla granne? Hon kom fram i mataffären igår. Hon var så underlig.

Hon började fråga om Elin, om hon betalat tillbaka några skulder. Jag förstod ingenting.

Jag sa bara att Elvira är självständig. Då log Sofia snett och gick.

Vet du om Elvira lånat pengar av henne nån gång?

Stina kände hjärtat snörpa ihop sig.

Ingen aning, Annika. Kanske något litet.

Nåja, jag måste kila vidare. Ska förbi apoteket, sa Annika, kysste Stina på kinden och försvann ut genom dörren.

På kvällen orkade Stina inte mer. Hon letade fram Sofias nummer och slog det.

Hej Sofia. Det är Stina. Du, såg du Annika idag? Vad var det du menade med skulder?

I andra änden hördes en tung suck.

Åh, Stina Jag trodde du visste. Ni står ju närmast dem.

För två år sen kom Elvira till mig. Grät och var förstörd. Sa att hon blivit anklagad för stöld på jobbet.

Hon behövde trettio tusen, annars hotade de med polisanmälan. Bad mig att inte säga till Annika, tårarna sprutade.

Jag, dum som jag var, gav henne pengarna. Hon lovade betala tillbaka på en månad men sen försvann hon

Stina knep om telefonen.

Trettio tusen? hon var matt. Exakt trettio?

Ja. Hon sa att det var den exakta summan hon saknade. Till sist fick jag femhundra kronor tillbaka efter ett halvår, sen hörde jag aldrig mer.

Sen fick jag höra av Agneta i porten bredvid att Elvira kommit till henne med samma historia.

Och Agneta gav henne fyrtio tusen.

Och även fröken Gunilla, deras gamla lärare, “räddade” Elvira från fängelse. Hon gav femtio tusen.

Vänta nu Stina sjönk ner på soffan. Bad hon alla om samma summa? Med samma påhittade berättelse?

Så verkar det, Sofias röst blev hård. Hon samlade in skatt från alla Annikas vänner. Trettio-fyrtio tusen var.

Hon hittade på hela grejen för att spela på vårt medlidande. Vi tycker ju om Annika, så vi höll tyst.

Men Elvira flög till Turkiet någon månad senare, la ut semesterbilder.

Jag gav också trettio tusen, viskade Stina.

Då är vi nog femsex stycken. Det är rena bedrägeriet, Stina.

Det är inget ungdomsmisstag längre, hon har bedragit oss. Och Annika har ingen aning och är stolt över sin dotter

Stina lade på. Allting snurrade. Hon saknade inte pengarna de hade hon redan räknat bort.

Det var med avsmak hon tänkte på hur en tjugoåring så kallt och uträknat hade blåst vuxna kvinnor genom att lura på deras vänskap.

***

Dagen efter gick Stina hem till Annika. Hon hade ingen tanke på att ställa till med skandal, ville bara se Elvira i ögonen.

Elvira, nyss hemkommen från BB, bodde hos mamman medan lägenheten renoverades.

Oj, Stina! Elvira log stelt när hon öppnade åt mammas vän. Vill du ha lite te?

Annika såg till maten.

Sätt dig, Stina. Varför ringde du inte innan?

Stina satte sig rakt över bordet mot Elvira.

Elvira, började hon sakligt. Igår träffade jag Sofia. Och Agneta. Och fröken Gunilla. Vi pratade länge, startade nästan en klubb för “hjälpta”.

Elvira spärrade upp ögonen, bleknade, kastade en hastig blick på mamma som stod med ryggen till.

Vad menar du? Annika vände sig om.

Elvira vet. Stina mötte Elviras blick. Minns du den där tråkiga historien för två år sedan, Elvira?

När du bad mig om trettio tusen? Och Sofia om trettio. Och Agneta fyrtio. Och fröken Gunilla femtio.

Alla “räddade vi dig” från fängelset, alla trodde vi var den enda som visste din hemlighet.

Vattenkokaren i Annikas hand skakade till, det fräste vatten på spisen.

Vilka femtio tusen? Annika ställde sakta ifrån sig kastrullen. Elvira? Har du lånat pengar av mina vänner? Till och med av fröken Gunilla?

Mamma det är inte så började Elvira stapplande. Jag jag har betalat tillbaka nästan allt

Du har betalat tillbaka INGENTING, Elvira, skar Stina av. Du gav mig två tusen för syns skull, sen försvann du.

Du pressade oss på ungefär tvåhundratusen kronor med din påhittade historia. Vi höll tyst för att skona din mamma.

Men nu räcker det. Nu inser jag att vi borde skyddat oss själva.

Elvira, titta på mig. Du lurade mina vänner? Du hittade på om stöld, för att stjäla av dem som kommer till mitt hem?

Mamma, jag behövde pengar till flytten! skrek Elvira. Ni hjälpte mig aldrig! Pappa gav inte en krona, hur skulle jag komma igång?

Vad spelar det för roll? De har hur mycket pengar som helst, det var inte deras sista slant!

Stina vred sig i stolen av obehag. Sådär, ja

Det är klart nu. Förlåt, Annika, att jag släpper detta över dig, men jag vill inte längre dölja det här. Jag vill inte uppmuntra sånt beteende. Hon har hållit oss för dumma.

Annika stod med händerna mot bordet. Hennes axlar skakade.

Ut, sa hon stillsamt.

Elvira log snett och lutade sig tillbaka säker på att mamma menade väninnan.

Ut ur min lägenhet! Annika vände sig mot dottern. Packa ner dina saker och flytta hem till din man. Jag vill inte se dig här mer!

Elvira blev vit.

Mamma, jag har barn! Jag kan inte stressa!

Du har ingen mor, Elvira. Min dotter var ärlig. Du du är en tjuv.

Fröken Gunilla Herregud, hon har ringt varje dag och aldrig sagt ett ord Hur ska jag våga se henne i ögonen? Hur?

Elvira grep väskan, kastade en handduk i golvet.

Ta era pengar, snåla kärringar! skrek hon. Gå åt helvete båda två!

Hon ryckte upp barnvaggan och rusade ut genom dörren.

Annika sjönk ner på en stol och gömde ansiktet i händerna. Stina ville gråta av skuld.

Förlåt, Annika

Nej, Stina Det är jag som ska be om ursäkt. För att ha uppfostrat ett sådant monster. Jag trodde verkligen att hon tagit sig fram själv Vad är det här för skam

Stina klappade hennes axel, Annika började gråta.

***

En vecka senare åkte Elviras man, blek och sjuklig, hem till alla “kreditgivare”, bad om ursäkt och lovade att betala tillbaka.

Och faktiskt, de började få tillbaka pengar femtio tusen fick fröken Gunilla från Annika själv.

Stina ser inte sig själv som skyldig. Den som bedrar måste möta följderna. Det är rättvist.

Den här historien lär oss att blint förtroende ibland kan leda till svek men att sanningen, hur smärtsam den än är, alltid frigör och öppnar dörrar för verklig uppriktighet i våra relationer.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Ut ur min lägenhet! – sa mamma – Ut! – sa mamma alldeles lugnt. Arina flinade och lutade sig tillbaka i stolen – hon var säker på att mamma syftade på väninnan. – Ut ur min lägenhet! – Natasha vände sig till dottern. – Lena, har du sett inlägget? – väninnan flög in i köket utan att ta av sig jackan. – Arisha har fått barn! Tre och fyra, femtiotvå centimeter. Pappans kopia, lika knubbig näsa. Jag har redan sprungit runt på alla butiker och köpt små kläder. Varför är du så dyster? – Grattis, Natash. Jag är glad för er skull, – Lena reste sig för att hälla upp te till väninnan. – Sätt dig, ta åtminstone av dig jackan. – Åh, jag har inte tid att sitta ner, – Natasha satt sig på stolkanten. – Så mycket att göra, så mycket att stå i. Arinka är så duktig, gör allt på egen hand, sliter och kämpar. Hennes man är guld värd, de har skaffat lägenhet tillsammans på lån, håller på och fixar den. Jag är så stolt över min tjej. Jag har fostrat henne rätt! Lena satte tyst koppen framför väninnan. Jaha, rätt… Om bara Natasha visste… *** För exakt två år sedan kom Arina, Natashas dotter, hem till Lena utan att ringa först, med svullna ögon och darrande händer. – Moster Lena, snälla säg inget till mamma. Jag ber dig! Om hon får veta så klarar nog inte hjärtat det, – snyftade Arina, samtidigt som hon knölade ihop en blöt näsduk i handen. – Arina, lugna dig nu. Säg vad som har hänt, – Lena blev då på allvar orolig. – Jag… jag på jobbet… – Arina hulkade. – En kollega blev av med pengar från väskan. Femtiotusen. Och kamerorna visar att jag gick in på kontoret när ingen var där. Jag har inte tagit något, tant Lena! Jag svär! Men de sa att jag måste lämna tillbaka femtiotusen innan lunch imorgon, annars anmäler de. De har till och med ett ‘vittne’ som påstås ha sett mig gömma plånboken. Det är en fälla, tant Lena! Men vem skulle tro mig? – Femtiotusen? – Lena rynkade pannan. – Varför gick du inte till pappa? – Jag försökte! – Arina fick ett nytt gråtutbrott. – Han sa att det var mitt eget fel, att han inte skulle ge mig en krona för att jag är så dum. Han sa: “Gå till polisen så att de lär dig en läxa”. Han släppte mig inte ens in, skrek genom dörren. Tant Lena, jag har ingenstans att vända mig. Jag har tjugotusen sparat. Det fattas trettio. – Och Natasha? Varför säger du inget till henne? Hon är ändå din mamma. – Nej! Mamma dödar mig. Hon säger alltid att jag skämmer ut henne, och nu en stöld… Hon jobbar ju på skolan, alla känner henne. Snälla, kan du låna mig trettio tusen? Jag lovar att betala tillbaka två-tre tusen i veckan. Jag har redan fått nytt jobb! Snälla, tant Lena! Lena tyckte plötsligt så synd om flickan. Tjugo år, hela livet framför sig och nu detta. Pappa vägrade hjälpa, mamma skulle bokstavligen slita huvudet av henne… – Vem har inte gjort misstag i livet, tänkte Lena då. Arina grät utan uppehåll. – Okej, – sa hon. – Jag har de pengarna. Lade undan till tänderna, men de får vänta. Men lova att detta är sista gången. Och till din mamma säger jag inget, om du är så rädd. – Tack! Tack, tant Lena! Du reddade mitt liv! – Arina kastade sig om hennes hals. Första veckan kom Arina faktiskt och lämnade två tusen. Glad, berättade att allt löste sig, inget ärende hos polisen, nya jobbet går bra. Sen… sen svarade hon inte på meddelanden. En månad, två, tre. Lena såg henne på Natashas fester, men Arina hälsade som om de knappt kände varandra – ett stelt “hej”, inget mer. Lena ville inte pressa. Tänkte: – Tja, hon är ung, hon skäms kanske. Därför undviker hon mig. Hon tänkte att trettio tusen inte var värt att förstöra en vänskap på, så hon strök bara bort skulden och glömde den. *** – Hör du mig eller? – Natasha viftade med handen framför Lena. – Vad funderar du på? – Inget särskilt, – Lena skakade på huvudet. – Tänkte bara på lite saker. – Du, – Natasha sänkte rösten. – Jag träffade Ksenia, du vet, vår gamla granne? Hon kom fram igår i butiken. Rätt märklig. Hon började fråga om Arisha, hur det gick för henne, om hon hade betalt tillbaka sina skulder. Jag fattade inget. Jag sa att Arinka är självständig, jobbar. Ksenia flinade snett och gick därifrån. Vet du om Arisha lånat av henne nån gång? Lena blev stel inombords. – Ingen aning, Natasha. Kanske småsummor bara. – Jaja, jag måste vidare. Behöver till apoteket, – Natasha tog på sig, pussade Lena på kinden och försvann ut. På kvällen klarade Lena inte av att hålla sig. Hon hittade Ksenias nummer och ringde. – Ksenia, hej. Det är Lena. Du träffade Natasha idag? Vilka skulder pratar du om? I andra änden hördes en tung suck. – Åh, Lene… Jag trodde faktiskt du visste allt. Ni är ju de närmaste av alla. För två år sen kom Arinka till mig, gråtfärdig, röda ögon. Hon sa att jobbet anklagat henne för stöld. Antingen lämnar tillbaka trettio tusen eller fängelse. Bad att jag inget skulle säga till mamman, grät och bönade. Jag, dum som jag är, gav henne pengarna. Hon lovade betala tillbaka inom en månad. Sen försvann hon… Lena grep tag i luren. – Trettio tusen, säger du? Just trettio? – Just det. Sa att det var exakt den summan som fattades. Efter ett halvår fick jag tillbaka femhundra kronor. Sen hörde jag inget. Och Véra i trapphuset berättade att Arina också varit hos henne med samma historia. Véra gav henne fyrtio tusen. Och så gamla lärarinnan, fru Lindqvist, “räddade” också Arinka. Gav henne femtio tusen. – Vänta… – Lena sjönk ner i soffan. – Men då har hon bett oss alla om samma summa? Samma saga? – Ja, det verkar så, – Ksenias röst blev hård. – Flickan samlade “skatt” från alla mammas vänner. Med samma berättelse. Vi gillar ju Natasha så mycket, ingen ville såra henne, så alla höll tyst. Och Arinka kanske festade bort pengarna. Efteråt dök det ju upp semesterbilder från Grekland på hennes sociala medier. – Jag gav henne också trettio tusen, – sa Lena tyst. – Jaha, sa Ksenia. Så vi är nog fem, sex stycken. Det är ren affärsverksamhet, Lena. Det är inte “ungdomssynd”, det är bedrägeri. Och Natasha anar ingenting. Hon går runt och är stolt över sin dotter. Fast dottern är en tjuv! Lena lade på. Det susade i öronen. Pengarna saknade hon inte – de var redan borta. Hon mådde illa av att förstå hur kallt och beräknande en tjugoårig tjej lurat vuxna kvinnor och utnyttjat deras förtroende. *** Nästa dag gick Lena hem till Natasha. Hon ville inte skapa dramatik. Ville bara se Arina i ögonen. Som av en slump var Arina där – nyss hemkommen från BB, i väntan på att deras egna lägenhet skulle bli klar. – Åh, tant Lena! – Arina log stelt när hon såg mammas vän i dörren. – Kom in. Te? Natasha fixade i köket. – Sätt dig, Lene lilla. Varför ringde du inte före? Lena satte sig mittemot Arina. – Arina, – sade hon lugnt. – Jag har träffat Ksenia. Och Véra. Och fru Lindqvist. Vi har startat, så att säga, en stödgrupp för “drabbade”. Arina frös, bleknade och sneglade snabbt på sin mamma som stod med ryggen till. – Vad menar du, Lene? – Natasha vände sig om. – Ja, Arina vet vad jag menar, – Lena fortsatte se flickan i ögonen. – Kommer du ihåg den där obehagliga historien för två år sedan? När du bad mig om trettio tusen? Och Ksenia om trettio. Och Véra om fyrtio. Och fru Lindqvist om femtio. Vi räddade dig alla från “fängelset”. Var och en av oss trodde att vi var den enda som kände till din mörka hemlighet. Natasha tappade nästan tekannan. Heet vatten skvätte på spisen, det fräste. – Vilka femtiotusen? – Natasha satte långsamt ned kannan. – Arina? Vad pratar hon om? Har du lånat av mina vänner? Till och med från gamla Lindqvist? – Mamma… Det är inte så… – Arina stammade. – Jag… jag har betalat tillbaka… nästan allting… – Nej, du har inte betalat tillbaka någonting, – svarade Lena skarpt. – Du gav mig två tusen för syns skull och sen försvann du. Du samlade ihop nästan tvåhundratusen från oss genom en påhittad historia. Vi höll tyst för att vi tyckte synd om din mamma. Men igår insåg jag att det är oss man borde tyckt synd om. – Arina, se på mig nu. Har du lurat pengar av mina vänner? Hittade du på en stöldhistoria för att plocka på dem som hälsar på här hemma? – Mamma, jag behövde ju pengar till flytten! – skrek Arina. – Ni hjälpte mig ju aldrig med något! Pappa vägrade ge mig ett öre, jag var tvungen att börja ett nytt liv! Vad är det för fel? De har ju pengar så det räcker. Det var ju inte deras sista! Lena kände avsmak. Jaså, så förhöll det sig… – Jag förstår. Natasha, förlåt att jag berättade allt nu, men jag kan inte dölja detta längre. Jag vägrar stötta sånt här beteende. Hon har tagit oss för idioter. Natasha stod med händerna på bordet. Hennes axlar skakade svagt. – Ut, – sa hon alldeles lugnt. Arina flinade och lutade sig tillbaka, säker på att hon menade Lena. – Ut ur min lägenhet! – Natasha vände sig mot dottern. – Packa ihop dina saker nu, ge dig iväg till din man. Jag vill aldrig mer se dig här! Arinas ansikte blev grått: – Mamma, jag har ett barn! Jag får inte bli upprörd! – Du har ingen mamma, Arina. Mamma hade den flickan jag trodde var ärlig. Du – du är en tjuv. Fru Lindqvist… herregud, hon ringde ju varenda dag och frågade läget, utan att säga ett ljud… Hur ska jag kunna möta henne nu? Hur? Arina tog sin väska, slängde handduken på golvet. – Kväv er i era pengar då! – skrek hon. – Gamla kärringar! Dra åt helvete båda två! Arina sprang ut till sitt rum, tog babyliften och försvann ut ur lägenheten. Natasha sjönk ner på en stol och dolde ansiktet i händerna. Lena skämdes. – Förlåt, Natasha… – Nej, Lene… Det är jag som måste be dig om ursäkt. För att jag uppfostrat ett sådant svin. Jag har verkligen trott att hon lyckades på egen hand. Men hon… Herregud, vilken skam… Lena la handen på väninnans axel och Natasha brast ut i gråt. *** En vecka senare åkte Arinas man, blek och sliten, runt till alla “kreditgivare”, bad om ursäkt, vågade inte se någon i ögonen. Han lovade att betala tillbaka allt. Och han började faktiskt föra över pengar – femtiotusen betalade Natasha tillbaka till fru Lindqvist för dotterns skull. Lena känner ingen skuld för vad som hänt. En bedragare måste få sitt straff. Visst?