Dagbok, lördag
Det känns som om hela veckan har varit en virvelvind. I morse vaknade vi jag och Pontus alldeles för sent. Alarmet hade ringt, men vi hade båda tryckt bort ljudet utan att riktigt vakna. Plötsligt sprang vi runt i lägenheten som yra höns, var och en försökte kasta på sig kläder och packa ihop allt som behövdes för att lämna lilla Adrian på förskolan.
Älskling! Kan du hämta Adrian i eftermiddag? ropade jag från sovrummet samtidigt som jag försökte halvhjärtat trä på jeansen och proppa ner Adrian leksaker och ombyten i hans ryggsäck.
Absolut! svarade Pontus tillbaka. Men var är mina nycklar?
Ingen aning! slungade jag tillbaka, lite för vass. Jag irrade runt och letade hysteriskt efter min mobil. När jag äntligen fann den, försökte jag frambringa tålamod nog att klä Adrian som, fullständigt oberörd av vår stress, lekte vidare med sin lastbil.
Vi kastade oss iväg och var på förskolan på kanske fyra minuter. Jag försökte få av Adrian jackan, men såklart fastnade dragkedjan. När jag skulle hjälpa honom såg jag att han började gråta.
Mamma, jag vill inte till dagis Adrian snyftade tyst och knep sina små knytnävar.
Men älskling, vi har så bråttom, det kommer bli kul! Dina kompisar väntar på dig, ni ska leka och ha roligt… Jag försökte hålla rösten stadig, men inombords skälvde jag.
Försöken att muntra upp hjälpte inte. Adrian vägrade släppa taget, och klamrade sig fast vid mitt ben. Fröken Anneli kom ut, log vänligt och tog honom försiktigt i handen.
Det ordnar sig, Linnea, sa hon. Kom, Adrian, vi ska måla ute i gröna rummet, och alla väntar på dig.
Lättad såg jag dem försvinna, men stressen låg kvar som ett lock över hjärtat.
Herregud, hur ska jag hinna mumlade jag och gick ut. I farten skulle jag ringa min kund för att låta henne veta att jag blivit sen. Jag fiskade upp mobilen ur väskan, men när jag gick igenom kontakterna insåg jag: Det var inte min mobil! Jag och Pontus hade råkat ta varandras mobiler. De där identiska skalet och våra fåniga gemensamma lösenord. Så typiskt.
Perfekt muttrade jag, svettig och frustrerad. Skulle behöva ringa Pontus från någon annans mobil för att få mitt nummer.
Då surrade något i handen. Ett nytt sms dök upp på skärmen. Jag såg direkt:
Jonte: “Hur går det med tjejen på gymmet? Gav hon dig sitt nummer?
Jag hajade till och stirrade på raden. Öppnade chatten i någon sorts chock.
Jonte: “Kom du in på hennes goda sida då?”
Pontus: “Yes, fick numret. Vi sa nästa helg. Hemma hos mig.”
Jag kände hur marken försvann under mig. Nästa helg? Jag skulle ju åka till mamma och sova över där med Adrian…
Nej… viskade jag, hjärtat pulserade så hårt att det gjorde ont. Fan, förbannade lika mobilskal…
Jag kände hur jag behövde låtsas som om ingenting. Tre dagar kvar till lördag, men redan nu började jag snurra in mig i mina egna tankar. Försökte intala mig att jag kanske misstolkat allting, men bredvid varje blick på Pontus hördes orden: “Vi sa nästa helg. Hemma hos mig.”
Pontus själv verkade inte ana någonting. Han var som vanligt: omtänksam, närvarande, hjälpsam. Frågade om min dag, hjälpte mig med middag och att lägga Adrian. När jag såg honom i ögonen letade jag efter svar som jag inte hittade modet att fråga efter. Ingen skugga av skuld. Det gjorde det nästan värre.
Onsdag kväll satt vi och tittade på film ihop. Pontus la armen runt mig, som han alltid brukat göra, och jag fick bita ihop läpparna för att inte börja gråta mot hans axel. Jag kände mig så avklädd i hans famn. Varje kram kändes plötsligt tom, påklistrad, som om han dolde något.
Fredag kväll, när vi lagt Adrian, stod jag tyst vid diskbänken med handen i vattenströmmen. Pontus slöt upp bakom mig och lade armarna kring midjan.
Du är lite låg ikväll. Går allt bra, älskling?
Jag höll andan, kände kallsvetten i nacken.
Ja, det är lugnt, svarade jag, försökte få till ett leende. Bara trött.
Klart, sa han mjukt och kysste mig på pannan.
Den natten låg jag sen vaken, smög upp och låste om mig på badrummet. Satt på badkarskanten under vattnets brus.
Varför? viskade jag och tårarna kom i vågor. Varför?
Jag ställde samma frågor om och om igen. Vad skulle jag göra? Prata? Bara lämna? Jag var så arg och ledsen och tvivlande.
En sak visste jag: i morgon skulle allt avgöras. Då kommer sanningen fram.
Lördag morgon lämnade jag Adrian hemma hos mamma. Jag kände mig konstig, tung, varje steg kändes låtsat. Mamma såg det direkt.
Är allt som det ska, Linnea? undrade hon när hon mötte mig.
Jag tvingade fram ett leende, försökte låta lättsam:
Det är bra, mamma! Ska bara överraska Pontus lite, vill hitta på något för honom… Jag pussade Adrian snabbt på huvudet och åkte iväg, med fladdrande nerver i hela kroppen.
Hela vägen hem oroade jag mig. Vad om Pontus egentligen bara skulle träffa en vän? Om jag missuppfattat honom? Inte visste jag vad jag helst ville; avslöja honom eller bara blunda och fortsätta som vanligt.
När jag kom fram till vårt hyreshus satt jag kvar i bilen. Tänkte på alla våra lyckliga stunder: Pontus skrattande i köket, våra promenader med Adrian, kvällarna med film i soffan. Familjen kändes så självklar nu satt jag här för att kanske för alltid förstöra det där.
Jag samlade mod, tog trappan upp. Stod med nyckeln i den darrande handen. Vred om och klev in. Lägenheten var mörk med bara ett svagt sken från lampan i köket. Jag hörde dämpade röster, skratt, ett fniss. Hela jag stelnade till.
Det händer, tänkte jag. Nu vet jag.
Jag såg dubbelt av nervositet. Snubblade nästan fram mot köket. Hjärtat bultade som galet.
Pontus? viskade jag, och min röst lät som någon annans.
Jag sa det högre:
Pontus?!
När inget svar kom klampade jag in i köket. Där satt två personer en kille och en tjej. Killen var inte min man. Det var Jonte, Pontus bästa vän. Jag frös till is.
Jonte flög upp, såg störtförskräckt ut:
Linnea! Det är inte alls vad det ser ut som Jag det är bara Linnea, du vet ju hur det är hos oss! Skulle jag dra med henne hem till mamma, eller?
Jag hörde knappt vad han babblade om. Ljudet susade runt i huvudet, det flimrade för ögonen. Tårar började sakta rinna nerför kinderna, men jag märkte plötsligt att jag samtidigt log. Jag sa tyst:
Ja, Jonte Jag fattar. Jag går nu.
Jag stängde dörren bakom mig, andades in den kyliga luften utanför trapphuset. Fingrarna darrade när jag släppte fram mobilen och slog Pontus nummer.
Hallå hans röst i luren var varm, men jag kunde inte få fram en riktig mening. Till slut, brustet och fånigt, sa jag bara:
Jag älskar dig Jag älskar dig så mycket
Tårarna och ett konstigt, nervöst skratt tog över. Alla spekulationer, misstankar och oro brast. Jag viskade:
Jag var hemma… Det var Jonte där…
Jag förstår Förlåt, bli inte arg på mig, snälla. Jag är på jobbet nu. Kom hit! Snälla bli inte arg på mig, du vet ju hur Jonte är. Kommer du?
Jag åker nu…
Jag slängde mig i bilen. Ville bara se honom.
Vi satt på golvet i konferensrummet på Pontus kontor, en flaska vin mellan oss. Jag satt med huvudet mot hans axel och höll tyst i ett vinglas.
Förlåt, jag ville aldrig läsa din chatt. Jag har aldrig tjuvkikat förut
Du ska inte be om ursäkt, Linnea. Jag skulle förklarat direkt.
Varför bad han dig?
För att jag är hans bästa vän. Dagen innan hade han klantat sig ordentligt inför den där gymtjejen.
Vad hände?
Han sprang rakt in i henne och spillde sin energidryck över hela hennes vita träningsdräkt, hon blev helt illblå. Efter det blev han en tonåring igen: “Kan inte! Vågar inte! Snälla, Pontus, hjälp!”
Pontus imiterade Jontes pipiga röst. Jag skrattade våldsamt.
Han är verkligen hopplös. Men varför tog han med henne hem till oss?
Kommer du inte ihåg? Han bor ju fortfarande hos sin mamma.
Javisst för att slippa betala hyra och för att få mammas pannbiffar och strukna strumpor.
Precis, sa Pontus menande.
Snålare kille får man leta efter! utbrast jag skrattande.
Vi har känt varandra i tjugo år, sedan lågstadiet. Jag tror jag är den enda han vågar visa den sidan för.
Ja, du är verkligen en sann vän, Pontus!
Jag skakade på huvudet och såg honom i ögonen.
Och tänk om de fortfarande är kvar där hemma? Vi kan ju inte sova på ditt kontor Och jag vill inte hem än. Låt dem städa upp efter sig.
Pontus kysste mig.
Tur att jag inte är lika snål som han. Vi förtjänar en romantisk kväll.
Menar du det? Ska vi åka till hotell?
Pontus log, lyfte resolut upp mig över axeln. Jag vred mig och skrattade så tårarna kom.
Jag ser till att du kommer dit hel och lycklig!
Jag skrattade högt och insåg att för bara några timmar sedan hade jag tagit farväl av vårt äktenskap i tankarna.
