14 januari
Mamma, det här är till Linneas nästa termin.
Jag lade kuvertet på den nötta vaxduken på köksbordet. Tio tusen kronor. Jag hade räknat dem tre gånger hemma, på bussen, utanför porten. Det blev alltid precis så mycket som behövdes.
Mamma, Ingrid, la ifrån sig stickningen och tittade på mig över glasögonen.
Elin, du ser blek ut. Ska jag hälla upp lite te?
Nej tack, mamma. Jag ska bara vara här en stund, måste hinna till extrajobbet sen också.
Det doftade av kokt potatis och något medicinskt i köket kanske den där salvan för lederna eller dropparna mamma behövde varje månad. Fyrahundra kronor flaskan, de räckte i tre veckor. Plus hennes blodtryckstabletter och läkarbesöken var tredje månad.
Linnea blev så glad när hon fick veta om praktiken på banken, sa mamma och tog emot kuvertet med största försiktighet, som om det var gjort av tunnaste glas. Hon säger att det är bra framtidsutsikter där.
Jag sa inget.
Hälsa henne att det är de sista pengarna till studierna.
Sista terminen. Fem år har jag burit allt på mina axlar. Varje månad kuvert till mamma, överföring till lillasyster. Ekonomin ett evigt pussel: minus hyra, minus mediciner, minus mat till mamma, minus Linneas utbildning. Vad blev kvar? Ett hyrt rum i andra hand, en vinterkappa jag haft i sex år och en bleknad dröm om en egen lägenhet.
En gång drömde jag om att åka till Göteborg bara över en helg. Gå på konstmuseet, promenera längs kanalerna. Jag hann spara lite, sedan fick mamma sin första allvarliga sjukdomsperiod, och alla pengar gick till sjukvården.
Du borde vila lite, Elin, mamma strök mig över handen. Du ser helt slut ut.
Jag vilar snart. Snart.
Snart. När Linnea får ett jobb. När mamma blir stabil. När jag kan andas ut och tänka på mig själv. Jag har sagt snart i fem år.
I juni tog Linnea sin examen som civilekonom. Med högsta betyg jag gick till och med ifrån jobbet för att kunna vara med. Såg hur min syster gick upp på scenen i sin nya klänning, som jag såklart köpt, och tänkte: nu ändras allt. Nu får Linnea jobb, börjar tjäna pengar, och jag behöver inte längre vända på varje krona.
Fyra månader gick.
Elin, du förstår inte, Linnea satt på soffan med benen under sig, iklädd ullsockar. Jag har inte pluggat i fem år för att slitjobba för småpengar.
Femton tusen är inte småpengar.
För dig kanske, men inte för mig.
Jag knep ihop läpparna. På huvudjobbet tjänar jag tretton tusen. Extra fem tusen om det går bra. Arton tusen, av vilka jag knappt har tre tusen för mig själv.
Linnea, du är tjugotvå. Dags att börja jobba var som helst.
Jag ska nog börja. Men inte på något skitjobb för fjorton tusen.
Mamma skramlade i köket, låtsades inte höra. Alltid samma sak vid våra gräl: hon försvann ut i köket, sedan kramade hon mig innan jag gick och viskade: Bråka inte med Linnea, hon är ju så ung, hon förstår inte än
Förstår inte. Tjugotvå år, och hon förstår inte?
Jag är inte odödlig, Linnea.
Sluta nu, du överdriver. Det är inte så att jag ber om pengar? Jag letar ju efter något riktigt.
Ber inte, tekniskt sett. Det är mamma som ber. Elin, Linnea behöver gå en kurs, hon vill bättra på engelskan. Elin, Linneas mobil har gått sönder, hon måste ju kunna söka jobb. Elin, Linnea vill ha en ny jacka, snart blir det kallt.
Jag skickade, köpte, betalade. Sa inget. För så var det alltid: jag sliter, de andra tar det förgivet.
Jag måste gå, jag reste mig. Jobbar extra ikväll också.
Vänta, jag packar med några piroger! ropade mamma från köket.
Pirogerna var fyllda med vitkål. Jag tog påsen och gick ut i trapphuset som luktade fukt och katt. Tio minuters rask promenad till busshållplatsen. En timme i bussen. Åtta timmar stående på jobbet. Fyra timmar vid datorn hemma, om jag hann innan midnatt.
Och Linnea satt hemma, bläddrade bland jobbanonnser och väntade på drömjobbet ett med trettiotusen i lön och möjlighet att jobba hemifrån.
Den första riktiga grälet kom i november.
Gör du ens nåt? Jag tog ett djupt andetag när jag fann henne i samma soffa, samma position som veckan innan. Har du ens skickat ett enda CV?
Jag har skickat tre.
Tre? På en månad?
Linnea himlade med ögonen, försjunken i mobilen.
Du fattar inte hur arbetsmarknaden ser ut nu. Det är galen konkurrens. Man måste välja rätt.
Rätt? Där du får betalt för att ligga på soffan?
Mamma stack ut huvudet ur köket, nerverna utanpå, torkade händerna mot förklädet.
Tjejer, vill ni ha te? Jag har bakat paj…
Nej mamma, jag masserade tinningarna. Huvudvärken hade varit konstant i tre dagar. Förklara bara varför jag jobbar dubbelt medan hon inte gör nåt alls?
Elin, Linnea är fortfarande ung. Hon hittar nog sin plats…
När då? Om ett år? Fem? Jag hade redan jobbat i hennes ålder!
Linnea for upp:
Förlåt då om jag inte vill bli som du! Ett arbetsdjur som bara existerar för att jobba!
Tystnad. Jag tog väskan och gick. På bussen hem såg jag min spegelbild i fönstret och tänkte: arbetsdjur. Så ser jag ut.
Nästa dag ringde mamma och bad mig släppa det.
Linnea menade inget illa. Hon har det tufft nu. Bara håll ut en liten stund till, hon hittar nog ett jobb snart.
Håll ut. Mammas ständiga lösning. Håll ut tills pappa blir frisk. Håll ut tills Linnea blir vuxen. Håll ut tills allt löser sig. Jag har hållit ut hela livet.
Bråken blev rutin. Varje besök hos mamma slutade likadant: jag försökte nå fram till Linnea, hon snäste, mamma sprang runt och försökte lappa ihop oss. Sedan åkte jag hem, mamma ringde och bad om ursäkt. Allt om igen.
Du måste förstå, ni är ju systrar, sa mamma.
Och hon borde förstå att jag inte är en bankomat.
Elin…
I januari ringde Linnea själv. Röstens glädje nästan skar i öronen.
Elin! Elin, jag ska gifta mig!
Va? Med vem?
Han heter Marcus. Vi har setts i tre veckor. Han är helt fantastisk!
Tre veckor. Och redan förlovning. Jag ville säga att det var galet, att hon borde lära känna honom först, men jag teg. Kanske var det lika bra. Om hon gifter sig, kan Marcus försörja henne, och jag kan äntligen andas ut.
Min naiva förhoppning levde ända till familjemiddagen.
Jag har planerat allt! Linnea strålade. Restaurang för hundra gäster, levande musik, klänningen har jag sett ut på en liten ateljé på Östermalm…
Jag la ned gaffeln sakta.
Och hur mycket ska allt det kosta?
Tja… Linnea ryckte på axlarna och log oskyldigt. Runt femtio till sextiotusen. Men det är ju bara en gång i livet! Bröllopet!
Och vem ska betala?
Elin, du fattar väl… Marcus föräldrar kan inte hjälpa, de har ju lån själva. Mamma är ju pensionär… Du får nog ta ett lån.
Jag stirrade på min syster. Sen på mamma. Ingrid undvek min blick.
Menar ni allvar?
Elin, det är ju bröllop, svarade mamma med den där sockersöta tonen hon haft sen jag var liten. En gång i livet. Man kan inte snåla…
Så jag ska ta ett lån på femtiotusen för att betala bröllopet för någon som aldrig ens brytt sig om att hitta jobb?
Du är min syster! Linnea slog handen i bordet. Du är skyldig!
Skyldig?
Jag reste mig långsamt. Tankarna var plötsligt kristallklara.
I fem år har jag betalat för din utbildning. För mammas mediciner. För mat, kläder, hyran. Jag jobbar dubbelt. Jag har ingen lägenhet, ingen bil, ingen semester. Jag är tjugoåtta och har inte köpt kläder åt mig själv på ett och ett halvt år.
Elin, lugna dig… började mamma.
Nej! Nu räcker det! Jag har försörjt er i åratal, och ni tror ni kan bestämma över mitt liv? Det är slut nu. Från och med idag lever jag för mig själv!
Jag hann ta jackan innan jag gick. Ute var det minus femton men jag kände ingen kyla. Istället brann ett märkligt lugn inom mig som om jag äntligen tagit av mig den där tunga säcken med stenar jag burit på hela livet.
Telefonen ringde oavbrutet. Jag tryckte bort samtalen och blockerade båda numren.
…Det har gått ett halvår. Jag hyr nu en liten etta, som jag äntligen har råd med. I somras reste jag till Göteborg fyra dagar med konstmuseum, promenader vid kanalen, ljusa sommarnätter. Köpte en ny klänning. Och ett par skor. Och en till klänning.
Om familjen hörde jag av en gammal klasskompis som jobbar nära mammas bostad.
Du, Linneas bröllop blev visst aldrig av?
Jag stannade med kaffekoppen halvvägs till munnen.
Vadå?
Jo, ryktet säger att killen stack. När han fattade att det inte fanns några pengar, lämnade han henne.
Jag tog en klunk kaffe. Det var bittert, på något vis extra gott.
Jag vet inte. Vi har ingen kontakt.
På kvällen satt jag vid mitt fönster i den nya lägenheten och kände att jag inte kände minsta skadeglädje. Bara en stilla, varm tillfredsställelse. För första gången i mitt liv var jag fri från rollen som arbetsdjur, och levde för min egen skull.
Och det är något jag aldrig tänker ge ifrån mig igen.
