Främmande lycka
Anna satt böjd över rabatterna på sin lilla tomt utanför Uppsala. Våren hade kommit tidigt till Sverige det här året, fastän det knappt var slutet av mars hade all snö redan smält bort.
Hon visste att kylan troligen skulle återvända, men medan den bleka vårsolen värmde ville hon passa på stötta det lutande staketet, laga vedförrådet. Tanken for förbi: kanske skulle hon skaffa några höns, en liten gris, och så förstås en hund och en katt.
Räcker det inte nu, Anna? Hon log åt sig själv. Jo, nu räcker det.
Det började rycka i fingrarna hon längtade efter att få plöja landet, jobba med landen, andas in doften av svensk jord, sparka av sig gummistövlarna och springa barfota, ner till anklarna i den mjuka, varma, nyvända leran precis som när hon var liten.
Vi lever än, sa Anna högt till ingen särskild.
Hej!
Anna ryckte till. Vid grinden stod en flicka, tonåring men ändå ett barn. Hon hade på sig en grå kappa sådan man får på gymnasiet tunna skor och bara ett par nylonstrumpor, det var alldeles för tidigt på året för sådant, tyckte Anna flyktigt fryser hon inte ihjäl, stackarn? Skorna är väl inget att ha heller.
Tjejen skruvade nervöst på sig.
Hej, sade Anna, kort.
Ursäkta… Kan jag få låna er toalett?
Jaha, javisst, rakt fram och sen till höger bakom knuten.
Anna följde henne med blicken när hon rusade iväg.
Tack snälla, ni räddade mig. Jag letar efter en lägenhet, hyr ni ut rum möjligtvis?
Nej, jag hade inte tänkt det. Vad ska du med ett rum till då?
Jag vill inte bo på elevhemmet, de super och röker där, och det springer killar hela nätterna.
Jaså, vad hade du tänkt betala då?
Fem kronor… mer har jag inte.
Kom in i huset, nu. Kom, kom.
Får jag gå på toaletten en gång till först?
Spring du.
Vad heter du? frågade Anna när tjejen kom in i köket.
Maja, pep hon. Maja, alltså. Nå, Maja, vad vill du egentligen? Anna såg stint på henne.
Jag… Rummet förstås…
Ljug inte. Maja, varför kom du egentligen?
Får jag… Kan jag gå på toa igen…
Men vad är det med dig, flicka?
Jag vet inte, snyftade Maja, orkar inte hålla mig.
Spring då.
Anna följde efter ut i hallen.
Är det därför du springer, för att kissa eller?
Bara lite, säger Maja, det skär i magen… Nu får du berätta varför du kom.
Tystnad, tjejen mumlade.
Nå? Jag lyssnar. Om du kommit för att stjäla, så finns det inget att ta. Vem har skickat dig?
Ingen. Jag själv… Du är Anna Karlsson?
Det är jag, ja…
Har du inte känt igen mig… mamma? Det är jag, Maja… din dotter.
Anna stelnade, ansiktet hennes furet av vind och kyla rörde sig inte en millimeter.
Maja… viskade hon, min flicka… lilla Majsan.
Ja, mamma, det är jag… De på barnhemmet ville inte ge mig din adress, fattar du, sa att det inte var tillåtet. Men min mentor, hon var så snäll, Pia Andersdotter, hon hjälpte mig vi gjorde en efterlysning och… nu hittade vi till slut både namn och adress… Nu är jag här.
Tårarna rann på Annas kinder.
Maja… lilla Majsan… min dotter…
Mamma, mamma! skrek tjejen och kastade sig i Annas armar, så länge jag letat efter dig, mamma! Jag skrev brev, men de bara hånskrattade, sa att du övergav mig som ett skräp… Men jag trodde aldrig på det, mamma. Jag trodde på dig.
Annas grova händer, hårda av år och slit, klamrade sig fast vid Majas kofta, hennes lilla flicka… dottern…
De satt där tillsammans, tysta och omslutna. Allt var redan sagt.
Senare, när Anna mindes vad mormor lärt henne, vad livet tvingat henne förstå, sprang hon runt, pysslade, värmde tevatten, la dill i kokande vatten, trugade Maja att vila ut i bastun. Maja, meningen med livet, nu fanns det igen en orsak nu skulle Anna leva, för dem båda…
Landet, grisen, Majas kappa måste lagas. I byrån låg en sparad hundralapp. Anna fnös åt sin gamla längtan efter döden nu, nu fanns Maja.
***
Mamma?
Ja, gumman?
Mamma… mamma…
Jaja, söta du, säg nu vad det är.
Maja norpade åt sig en bulle från Annas kakfat. Hennes kinder hade rundats, Anna hade klätt henne vackert, som en docka och själv kände hon sig yngre.
Mammi…
Vad är det då, va? Mamma jag har blivit kär.
Jaså?
Jaa… Han heter Erik, och mamma, han är så snäll. Han vill träffa dig…
Jag vet inte men tänkte samtidigt att nu var lyckan slut, det som blev givet kan tas tillbaka.
Mamma, vad är det? Mamma…
Det är inget, älskling, inget… Du är vuxen nu, så fort gick det… förlåt att jag inte hann njuta mera, Maja…
Men mamma! Hur kan du säga så… Vi ska ge dig barnbarn, Erik och jag, att du vet. Du vet väl hur jag letat efter dig du är min mamma, min älskade mamma!
Mötet med Erik gick bra. Han var lantlig, händig, klok, pålitlig Anna kände det direkt, jodå, en sådan skulle man kunna ge sin dotter.
Det var magra år, många gick hungriga, hundarna fick ibland bättre mat än folk. Men Anna, Maja och Erik klarade sig. Anna var händig med symaskinen; när fabriken slog igen blev hon anställd i en lokal sykooperativ, där fanns det pengar och både Maja och Erik fick nya kläder.
Erik låg aldrig på latsidan nytt staket byggde han, bytte bjälkar i huset med sina bröder, lagade bastun, byggde nytt svinhus huset sjöng och skrattade nu, mer än någonsin när Maja, dottern, räddats tillbaka.
Annas frusna hjärta smälte och tinade. Hon ville leva, nu för tre, för de år som försvunnit, för det skamfyllda förflutna, som hon helst ville glömma men som fortfarande ibland grep henne om nätterna, så att hon inte kunde andas.
Mamma, mamma? Gör det ont någonstans?
Nej, sov du, älskling…
Mamma, får jag ligga hos dig?
Javisst, Anna flyttade sig till väggen, släppte in dottern.
Lilla flicka min, hjärtat brister av kärlek. Tänk, det är såhär, moderlig kärlek. Tack, Gud. Tack för att jag fick uppleva det.
Bröllop stod till slut; de unga blev kvar hos Anna, och hon blommade som en vallmo på ängen. Till och med kollegerna på kooperativet märkte Anna Karlsson, alltid så allvarlig, kunde nu knappt dölja leendet, kinderna rodnade.
Det blir barnbarn snart, viskade hon på rasten. Åh, jag är så nervös!
Allt tungt föll av Anna Karlsson visst var dottern lycklig? Jo, hon älskade verkligen sin dotter.
En pojke föddes, Albin! Efter Annas mamma, Majas mormor, döptes han. Anna berättade stolt för alla, Så fin och snäll var hon, min mor.
Jag har aldrig hållit ett spädbarn förut, inte sedan Maja… Nu, alla dessa år senare, bultar hjärtat det här, det är lycka!
Alla tankar kretsade nu kring Albin finast och vackrast i världen. Och han, mormors pojke, losslätter aldrig från henne.
Erik satte fart med bygget, huset växte och Anna hade ett eget rum hur skulle det annars gå? De kunde inte tänka sig att leva utan henne.
Erik och hans bröder startade byggfirma, öppnade bygghandel, livet tuffade på.
Snart en liten till flicka! Anna sydde klänningar till barnbarnet, de vackraste. Hon fick heta Ebba. Ett riktigt charmtroll.
Barnskratt ekade genom huset, dag ut och dag in.
Allt var bra, ändå brände det ibland i bröstet det sved ordentligt.
Mamma, min älskade lilla mamma, varför sade du inget? Var gör det ont?
Det är bra, Majsan, det är bra…
***
För sent, vi kan inget göra.
Doktorn, men… min mamma…
Jag förstår, jag beklagar.
***
Maja… lilla gumman… min tid är ute, förlåt att jag blev kvar så länge. De hade räknat ut mig för länge sen, men du räddade mitt liv, du kom till mig, älskade barn.
Säg inte så, mamma…
Jag måste… men säg inget nu, det är tungt… Du, jag är inte din mamma, Maja. Förlåt…
Mamma! Säg aldrig det till någon, hör du? Du är min, min riktiga, det finns ingen annan, hör du!
Ja, mitt hjärta… I lådan finns en anteckningsbok min dagbok… Förlåt, lilla du, jag älskar dig så mycket.
Jag älskar dig, mamma… Mamma… mamma…
***
Maja, ska du inte äta lite?
Jo… Erik, kom du… jag stannar en stund här…
Maja satt i mammans rum, läste i dagboken. Där stod hela Annas liv, trasigt, hårt, men också ljusglimtar och skratt.
En sträng mor, Antonina Karlsson från Småland, fadern död i kriget.
Annuschka, Annika, lilla blomman.
Förälskad i en tjuv, ett äventyrligt och farligt liv. Allt gick över styr. Han hamnade på anstalt, och ensamheten blev kvar.
Ett barn förlorat, då hon frös i snön under en rymning med tjuvgänget. Barnlöshet, ingen katt ens, inget eget blod. Men huset ärvt av mor, där blev Anna kvar och tinade långsamt upp.
Läkaren sa att det bara var att vänta. Hon försökte be började tro igen, bad om förlåtelse. Och så kom miraklet, den oväntade lyckan. Hon släppte inte taget, tänkte: nu ska jag få vara lite mamma få känna hur det är.
Maja var allt, själen och hjärtat. Och sjukdomen, den höll sig förvånansvärt länge i schack.
Förlåt, Gud, för min bön. Låt mig leva lite, få njuta av barnbarnen och hjälpa min flicka…
Länge gick Anna och var rädd att Maja skulle förstå att hon inte var riktiga mamman, bara råkat ha samma efternamn.
Men till slut släppte rädslan, hon levde på allvar. Vågar tro att hon är värd det.
Förlåt mig, Maja, förlåt att jag stal dig från din riktiga mamma. Det här är min, lånade, lycka…
Mamma, gråter Maja, min älskade, du hör mig väl? Jag visste det nästan direkt när jag flyttade in de sa fel namn på din post, Anna skulle varit Ingegerd. Jag hittade henne, bara för att veta.
Hon ville inte veta av mig, hade gift sig, jag bara störde. Hon gav mig pengar för att försvinna, mamma…
Jag gick därifrån, hem till dig. Det året blev jag så sjuk, minns du? Hög feber, du satt hos mig. Jag är så tacksam att Gud förde mig till dig. Jag letade efter dig så länge. Att de gjorde fel om nu någon gjorde fel, Gud vet alltid bäst.
Hur ska jag nu leva, mamma…
Maja?…
Erik, låt henne gråta. Hon har begravt sin mamma.
***
Farmor, var farmor Anna snäll?
Ja, älskling. Mycket snäll.
Och vacker?
Den allra vackraste, lilla Anna.
Vem döpte henne?
Kanske min farfar eller mormor.
Och du döpte mig efter din farmor?
Ja, din pappa älskade sin mormor mycket.
Kan hon se mig nu?
Klart hon ser dig, vakar över dig alltid.
Jag älskar dig, gammelfarmor Anna… lilla flickan lägger en krans av smörblommor på graven.
Och jag älskar dig, lilla vän, viskar björken, och vi, susar vinden, vi älskar dig också…
