14 juni
Idag var en sån där dag som satte mina känslor på prov igen. Kanske är det dags att skriva ner allt, så jag får ordning på tankarna.
Moster Agneta, kan du hjälpa mig med matten? viskade Viktor försiktigt och tittade hoppfullt på min fästmö. Vi har matteprov imorgon, och pappa jobbar sent.
Agneta lyfte inte ens blicken från sin laptop. Jag hinner faktiskt inte nu, lilla vän. Bröllopet är om bara två veckor, och det är så mycket kvar att fixa om vi ska få den perfekta dagen. Du vill väl också att jag och din pappa får det där drömbröllopet?
Jo… svarade Viktor tyst, och försvann mot sitt rum, märkbart ledsen. Jag såg på honom han trivdes aldrig riktigt med Agneta. Men hans mamma är allvarligt sjuk, och inte i skick att ta hand om honom mer.
Ett barn på åtta ska inte behöva se hur ens mamma lider så, tänkte jag den där sista dagen. Alltså följde Viktor hem till mig. Agneta var inte särskilt entusiastisk, men hon sa ändå inget. Att bråka före bröllopet… Nej, det hade hon aldrig gått med på.
Framför mig, när jag var där, var Agneta alltid förstående och medlidsam. Men så fort jag reste till jobbet, ignorerade hon Viktor fullständigt. Allt ansvar var för henne en börda.
Två dagar före vår planerade vigsel gick min dator sönder. Jag frågade Agneta om jag kunde låna hennes och loggade bara in för att skicka ett viktigt mejl via webbläsaren. Men så, en känsla i magen jag kollade historiken.
Ju mer jag såg, desto mer spände sig käken. Jag slog igen locket med en smäll och gick ut till vardagsrummet där Agneta låg och slötittade på TV.
Varför har du googlat på barnhem för min son? frågade jag, rösten nästan skakig av ilska.
Vad menar du nu? Hon rynkade ögonbrynen. Du sa att du bara skulle låna datorn, men du har gått igenom mitt. Skämmes.
Svara på frågan, sa jag stelt. Vem tror du att du är som bestämmer över mitt barn?
Just precis, DITT barn. Vi kommer ha egna en dag. Viktor är bara i vägen. Han har svårt i skolan och klarar knappt godkänt… Vad ger det för rollmodell?
Han har det svårt! Hans mamma håller på att gå bort, och han har ryckts från allt han känner! Men istället för att hjälpa honom vill du bli av med honom! Jag var uppriven. Tur Viktor var i skolan.
Höj inte rösten mot mig! fräste hon, Det är faktiskt inte mitt jobb att uppfostra ditt barn. Han har mormor låt henne ta över istället för mitt förslag.
När tänkte du berätta om dina storstilade planer? veckan efter bröllopet? månaden efter kanske?
Om ett par dagar, svarade hon nonchalant. Jag har redan kollat min kompis på socialtjänsten sa att allt skulle gå fort. Viktor mår bättre där.
Skriv upp det här: Jag kommer aldrig svika min son. Jag älskar honom mer än allt annat.
Och jag då? Ropade Agneta plötsligt. Betyder inte jag något? Älskar du inte mig? Okej lyssna nu! Jag vill inte att din son bor med oss efter bröllopet. Välj. Han eller jag.
Han. svarade jag, utan att blinka. Man kan hitta en ny fru, men jag har bara en son.
Jaha, så det är enkelt att hitta någon annan tant? fnös hon, röd i ansiktet. Du vet att ingen kommer orka bry sig om ditt barn! Tror du någon vill ha andras ungar?
Du har en timme på dig att packa och lämna min lägenhet. Du kan ta dina presenter om du vill. Sa det lugnt, tog jackan och stod i hallen. Jag vill inte se dig igen. Tror du jag var galen i dig? Nej jag ville bara ge Viktor en ny mamma.
Men Ola, bröllopet då? skrek hon panikslaget. Trodde väl på allvar att jag skulle ångra mig.
Förstod du inte? Det blir inget bröllop. Jag har valt. Du har ingen del i min framtid. Packa. Är du kvar när jag kommer tillbaka, tvekar jag inte.
Skrapet från dörren ekade i lägenheten när jag gick. Hon ville aldrig lämna det som hon redan såg som sitt hem.
Hon stod kvar en stund, men så ringde det på dörren. Jag hörde genom dörren hur leveranskillen glatt räckte över ett paket och bad henne skriva på. Hon slog nästan sönder pennan av ilska. I paketet låg bröllopsklänningen svindyr, kritvit, nu sönderriven under hennes fötter.
Sen ringde hon (hörde det senare av hennes väninna), tjurade i telefonen och bad om skjuts.
Vad är det nu då? hördes det trött i luren. Är du nervös? gnällde vännen.
Inget bröllop, väste Agneta och satte på högtalaren. Jag packar. Kom och hämta mig.
Ville du verkligen ge bort lille Viktor?
Vad ska jag med honom till? muttrade hon. Vill ha egna barn.
Vet du, svarade vännen kallt, Jag förstår dig inte alls. Och jag vill inte förstå. Trodde inte du hade det i dig.
Strunt samma! Kommer du eller ej?
Nej, svarade väninnan och la på.
Då tar jag taxi…
***********************************************
Efter skolan hämtade jag Viktor, och vi promenerade genom Vasaparken och matade änder. Han lyste upp av att jag var där och frågade försiktigt:
Ska du inte hjälpa moster Agneta med bröllopet?
Nej, sa jag, och kunde inte låta bli att le. Vi ska inte gifta oss. Gör det dig ledsen om Agneta inte bor hos oss mer?
Inte alls… svarade Viktor, ögonen glittrande. Om jag ska vara ärlig, pappa, hon tyckte aldrig om mig.
Jag höll om honom hårt och kände en lättnad i bröstet.
Det ordnar sig. Vi klarar oss, du och jag. En dag kanske vi hittar någon som både älskar mig och dig, min lilla älskling.
