”Nej, mamma, du behöver verkligen inte komma nu. Tänk efter själv – det är en lång resa, en hel natt på tåget, och du är ju inte så ung längre. Varför ska du oroa dig i onödan? Det är ju dessutom vår nu, du har säkert fullt upp med odlingarna på landet,” säger min son till mig. ”Men varför inte, älskling? Vi har ju inte setts på länge. Och jag vill gärna träffa din fru och lära känna min svärdotter på riktigt,” säger jag ärligt. ”Vi gör så här, vänta till slutet av månaden, då kommer vi istället hem till dig över påsken när vi har flera lediga dagar,” lugnar min son mig. Om jag ska vara ärlig var jag redan redo att åka, men jag litade på honom och gick med på att stanna hemma och vänta. Men ingen kom. Jag försökte ringa flera gånger, men han svarade inte. Sen ringde han upp själv och sa att han hade mycket att göra och att jag inte skulle vänta på honom. Jag blev väldigt ledsen. Jag hade förberett allt för att min son och hans fru skulle komma. Han gifte sig för ett halvår sen, och ändå har jag fortfarande inte träffat min svärdotter. Min son Alex födde jag för min egen skull – som man säger. Jag var redan 30, aldrig gift, så jag bestämde mig för att åtminstone få ett barn. Kanske är det fel, men jag har aldrig ångrat det, även om det ofta var svårt. Pengar fanns knappt, vi levde inte, vi överlevde. Men jag jobbade alltid flera jobb för att mitt barn aldrig skulle sakna något. Son växte upp och flyttade till Stockholm för att plugga. För att stötta honom åkte jag själv till Norge och arbetade, så att han skulle ha råd att studera och bo i storstan. Jag blev stolt när jag kunde hjälpa honom. Redan under tredje året började Alex jobba extra och försörjde sig själv. Efter examen fick han fast jobb och klarade sig själv ekonomiskt. Son kom bara hem en gång om året. Själv hade jag aldrig varit i Stockholm – skäms att säga det. Tänkte, när han ska gifta sig, då MÅSTE jag åka dit. Jag började till och med spara pengar för det. Jag hade samlat ihop 60 000 kronor. Halvåret sen ringde han med nyheten: han skulle gifta sig. ”Men mamma, kom inte nu – vi ska bara skriva papper, bröllopet blir senare,” varnade han. Jag blev besviken, men vad skulle jag göra? Alex presenterade mig för sin fru över videosamtal. En trevlig tjej, vacker och rik – hennes pappa är någon slags företagare. Jag var bara glad för hans skull. Tiden gick, men sonen kom inte hem, och bjöd mig inte heller. Till slut längtade jag så efter att träffa svärdottern och krama om sonen att jag köpte biljett, packade mat och hembakat bröd och satte mig på tåget. Ringde honom precis innan avfärd. ”Men mamma, varför? Jag jobbar och kan inte möta dig. Här är adressen, ta taxi,” sa Alex. Väl framme i Stockholm tog jag taxi (dyrt!), men staden var fantastiskt vacker. Svärdottern öppnade dörren, utan något leende eller kram. Bara stelt: ”Följ med till köket.” Sonen var redan på jobbet. Jag packade upp potatis, rödbetor, ägg, torkade äpplen, inlagda svampar, gurkor, tomater och sylt. Svärdottern bara tittade och sa sedan att det var onödigt – de åt inte sånt, och hon lagade aldrig mat hemma. ”Men vad äter ni då?” frågade jag. ”Vi beställer mat varje dag. Jag avskyr att laga, det luktar i köket,” sa Ilona. Då kom ett barn in – en liten pojke på 3-4 år. ”Det här är min son, Daniel,” sa svärdottern. ”Daniel?” frågade jag. ”Nej, Daniil, han heter INTE Daniel. Jag gillar inte när man säger fel namn.” ”Okej, som du vill Ilonka.” ”Jag är Ilona. I stan förvränger vi inte namn – men det vet ju inte du…” Jag ville gråta. Inte för att sonen hade gift sig med en kvinna som hade barn, utan för att han aldrig berättat det för mig. Och ännu fler överraskningar väntade. På väggen hängde ett stort bröllopsfoto. ”Vad bra att ni i alla fall tog fina bilder, om ni ändå inte hade bröllop,” sade jag. ”Vadå, inget bröllop? Det var på 200 personer. Bara du var inte bjuden – Alex sa att du var sjuk. Kanske lika bra,” sa svärdottern och tittade på mig från topp till tå. ”Vill du ha frukost?” ”Ja…” Ilona ställde fram te och några bitar dyr ost. Det var frukost, enligt henne. Jag brukar äta rejäl frukost, särskilt efter en lång resa, så jag skulle precis steka ägg och ta mitt hemgjorda bröd – men svärdottern förbjöd mig laga på grund av lukten. Brödet vägrade hon smaka – de äter bara ”hälsosamt”. Jag förlorade all matlust. Jag hade sett så fram emot bröllopet, sparat pengar i många år – och nu visade det sig att jag inte ens var önskad. Jag drack mitt te. Det blev en tryckt tystnad. Då kom barnet och kramade mig, men Ilona sa till mig att låta bli – hon visste inte vad jag ”förde med mig” och han var bara ett barn. Jag hade ingen godis till honom, så jag räckte fram en burk hallonsylt och sa ”du får något gott till pannkakor”. Ilona tog snabbt burken ur min hand: ”Hur många gånger ska jag säga det? Vi äter inget socker.” Jag ville börja gråta. Jag hann inte ens dricka upp mitt te, utan gick till hallen för att ta på mig skorna. Svärdottern brydde sig inte eller frågade vart jag skulle. Jag satte mig utanför porten och grät. Så olycklig hade jag aldrig känt mig. Efter ett tag såg jag svärdottern gå ut med barnet och kasta all min hemgjorda mat i soporna. Jag hade inga ord. När de gått tog jag tillbaka allt i väskorna och tog mig till Centralen. Turen var med mig – någon hade avbokat biljett så jag kunde åka hem på kvällen. Jag satte väskorna i förvaringen, åt en riktig måltid och gick sedan och promenerade runt Stockholm. Det var vackert, jag glömde mig en stund. På tåget kunde jag inte sova, tårarna bara rann. Sonen ringde aldrig, frågade inte ens var jag tagit vägen. Jag hade förväntat mig snö på midsommar innan jag trodde att min enda son skulle ta emot mig så här. Han var mitt liv och min stolthet – men för honom fanns jag inte. Nu vet jag inte vad jag ska göra med pengarna jag sparat till hans bröllop. Ska jag ge honom 60 000 kronor ändå, så han vet mamma alltid har tänkt på honom? Eller ska jag behålla allt, för han har inte gjort sig förtjänt av det?

Nej, du ska verkligen inte komma hit nu, mamma. Tänk lite själv. Det är långt, hela natten på tåg, och du är ju inte ung längre. Varför ska du bekymra dig? Dessutom är det vår nu, du har väl massor att göra i trädgårdslandet säger min son till mig.

Men älskling, varför inte? Vi har ju inte setts på evigheter. Dessutom vill jag verkligen träffa din fru, du vet, lära känna min svärdotter lite bättre, svarar jag ärligt.

Vi gör så här, mamma: vänta till slutet av månaden, då kommer vi till dig istället, hela familjen. Det är ju påsk då, så vi har långledigt, svarade han lugnande.

Ska jag vara ärlig hade jag redan bestämt mig för att resa, men jag trodde på sonen och lovade att stanna hemma och vänta på honom.

Men ingen kom. Jag ringde honom några gånger, men han tryckte bort samtalet. Sen ringde han upp och sa att han hade så mycket på jobbet, att jag inte skulle vänta på dem.

Jag blev verkligen ledsen. Jag hade ju förberett allt inför sonens och svärdotterns besök. Han hade gift sig för ett halvår sen, och jag hade fortfarande aldrig träffat Elin, hans fru.

Min son, Simon, fick jag när jag var trettio år. Jag gifte mig aldrig, så han blev mitt allt. Kanske var det själviskt, men jag har aldrig ångrat det, även om det varit svårt vi hade varken gott om pengar eller trygghet. Jag tog de jobb jag kunde, så att mitt barn skulle ha det nödvändigaste.

Simon växte upp och flyttade iväg till Stockholm för att plugga. För att stötta honom den första tiden började jag ta jobb i Norge, skickade honom det jag kunde till hyra och mat. Mitt modershjärta var glad att få hjälpa min son.

Redan när han gick andra året började Simon jobba extra. Efter universitetet fick han jobb och försörjde sig själv.

Hem kom han sällan kanske en gång om året. Själv hade jag aldrig varit i Stockholm.

Jag tänkte att om han gifter sig, så ska jag åka. Jag började till och med lägga undan pengar: sextiotusen kronor sparade jag ihop.

För ett halvår sen ringde han äntligen: han skulle gifta sig.

Men du behöver inte komma, mamma, nu i början har vi bara borgerlig vigsel, fest blir det senare, sa han.

Jag kände mig besviken, men vad skulle jag göra? Simon och Elin visade mig varandra på videosamtal. Hon verkade trevlig vacker, dessutom. Och rik. Hennes pappa var någon företagsledare, min svärson skulle det aldrig gå någon nöd på. Jag kunde bara vara glad att han hade det bra.

Men tiden gick och sonen kom aldrig på besök, och bjöd inte in mig heller. Jag längtade efter att få se honom och träffa Elin, så jag tog mod till mig, köpte tågbiljett, packade med hembakat bröd, syltburkar och egenslagen inlagd gurka och åkte.

Jag ringde Simon precis innan jag klev på tåget.

Alltså, mamma… varför? Jag är på jobbet, hinner inte möta dig. Här är adressen, ta en taxi, sa Simon bara.

Väl framme i huvudstaden var jag chockad över taxipriset, men kunde ändå inte låta bli att beundra det tidiga Stockholm genom fönstret.

Svärdottern öppnade dörren. Hon log inte, kramade mig inte, sa bara torrt att jag kunde gå in i köket. Simon hade redan åkt iväg till jobbet.

Jag började packa upp: potatis, rödbetor, ägg, torkade äpplen, inlagda kantareller, gurkor, tomater, ett par burkar hallonsylt. Elin såg på alltsammans i tystnad, sedan sa hon bara att det var onödigt, de äter ändå inte sånt och hon lagar aldrig mat hemma.

Hur menar du då? Vad äter ni istället?

Vi får maten levererad varje dag. Jag gillar inte att laga mat, köket luktar så illa då, svarade Elin.

Jag hann knappt fråga något innan en liten pojke, tre-fyra år gammal, kom in i köket.

Det här är min son, Edvin, presenterade Elin honom.

Edwin? frågade jag.

Nej, Edvin. Jag tycker inte om när folk säger fel namn.

Okej, såklart, Elin.

Inte Elin, jag heter Elin. I stan säger man aldrig fel, men det är väl svårt för dig att förstå…

Jag ville bara gråta. Inte för att sonen gift sig med en kvinna som redan hade barn, men för att han aldrig sagt något om det.

Men överraskningarna var inte slut. Jag såg ett stort bröllopsfoto på väggen.

Vad fint att ni tog foton om ni ändå inte hade något bröllop, försökte jag.

Inget bröllop? Jo, vi hade bröllop för 200 gäster. Det var bara du som inte kom, Simon sa att du var sjuk. Det kanske var lika bra, sa Elin och lät blicken gå från topp till tå på mig.

Vill du ha frukost?

Gärna…

Hon satte fram en kopp te och några dyra ostskivor till mig. Det var tydligen hennes version av en frukost.

Jag var ovan vid sånt, särskilt efter en lång resa jag vill ha riktig mat på morgonen. Tänkte steka ägg och ta av mitt hembakta bröd, men Elin förbjöd det bestämt. Inga stekta ägg, för då luktade det i hela köket.

Brödet ville hon inte ha, för hon och Simon levde hälsosamt nu.

Jag tappade all lust att äta. Mitt hjärta värkte över att han skämdes över mig, att jag inte var välkommen på hans bröllop. Jag hade väntat, sparat pengar, planerat och allt var förgäves.

Jag satt tyst och drack mitt te. Elin sa inget heller. Det var en konstlad, tryckande tystnad. Då kom Edvin springande och trängde sig intill mig. Jag ville krama honom, men Elin viftade bort mig. Vi vet ju inte vad du för med dig, det är ett barn, sa hon.

Jag hade inget till Edvin, så jag gav honom en burk hallonsylt. Lite gott till pannkakorna, sa jag.

Men Elin ryckte burken ur min hand: Hur många gånger ska jag behöva säga det? Vi äter inte socker, vi har hälsosam kost!

Jag kände att jag skulle bryta ihop. Orkade inte ens dricka upp mitt te. Jag reste mig upp, tog på mig skorna. Elin reagerade inte ens eller undrade vart jag skulle.

Jag gick ut och satte mig på en bänk utanför huset, lät tårarna rinna. Så liten och ensam har jag aldrig känt mig.

En stund senare såg jag Elin gå till lekparken med Edvin och bära ut mina burkar till soptunnan.

Jag hade inget mer att säga. När hon gått, samlade jag ihop mina burkar och la tillbaka i väskan och släpade mig till Centralstationen. Jag hade tur och fick tag i en återlämnad biljett till kvällståget hem.

Jag hittade ett kafé vid stationen. Köpte mig en stor skål ärtsoppa, stekt fläsk och potatis med sallad. Jag var hungrig och betalade vad det kostade varför skulle jag inte unna mig något gott?

Jag la mina väskor i förvaringsskåp och gick en sväng i Stockholm. Staden var vacker och för en stund glömde jag allt.

Men på tåget hem kunde jag inte sova. Jag grät. Simon ringde aldrig ens för att fråga hur jag mådde.

Tänk att jag hellre hade trott på snö mitt i juli än på att min egen son skulle behandla mig så. Han är min enda, min stora stolthet och nu kände jag mig bara oönskad.

Nu funderar jag på vad jag ska göra med de sextiotusen jag sparat ihop till hans bröllop. Ska jag ge honom dem ändå, så han vet att hans mamma alltid tänkt på honom? Eller inget alls, för han har faktiskt inte förtjänat det?