— Du har ju aldrig älskat mig. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu lämnar du mig väl när jag blivit sjuk… — Aldrig! – sa Marina och kramade Igor. – Du är den bästa mannen, jag skulle aldrig lämna dig… Igor kunde inte tro att det var sant. Humöret var uselt… Marina hade varit gift i tjugofem år, och under alla dessa år hade hon fortsatt att dra till sig männens intresse. Som ung var hon den mest eftertraktade tjejen i staden – och även på skolan sprang nästan alla pojkar efter just henne, fastän Marina egentligen aldrig varit någon skönhet. Hon skiljde sig aldrig från sin make, trots att han var en rätt knepig person. Nej, Marina levde med Vadim ända till hans bortgång. De uppfostrade en dotter, gifte bort henne, och nu bor unga paret nere i Italien och skickar fina bilder hem, men Marina och Vadim hann aldrig hälsa på dem tillsammans… Marina kanske åker dit någon gång, men för Vadim är det för sent. Vadim dog i en bilolycka. Så onödigt… Senare fick Marina höra att han troligtvis mått dåligt bakom ratten, kanske tappade medvetandet. Dödsorsaken: omfattande skador, oförenliga med livet, som väninnan och läkaren Lena sa. Marina var i chock. Väninnan Lena hjälpte till med allt och tog reda på detaljerna via sina kontakter. Vadim begravdes och Marina blev ensam kvar i det stora huset som hon och maken byggt under hela livet. För två personer var huset lagom, särskilt när gäster kom, men nu var det stort och tyst – och för en ensam kvinna ett tungt lass. En hem behöver en mans hand ibland… Dasha, dottern, kom och tog avsked av sin pappa. Hon pratade direkt med mamman om att sälja huset, köpa en lägenhet och kanske låta Marina flytta med ner till Italien. — Nej! – utropade Marina. – Jag har inte byggt det här huset för att sälja det. Och jag vill inte till ert Italien. Har sett det där Italien… — Mamma! — Du är för naiv, älskling! – log Marina genom tårarna. – Jag skojar bara. — Nå, om du skojar så är det kanske inte så illa ändå. Allt var lite oklart – precis som Vadim. Å ena sidan var han omtänksam och kärleksfull. Å andra sidan en riktig humörmänniska som kunde tömma Marinas tålamod totalt när han var på dåligt humör, men han bad alltid om ursäkt efteråt och Marina var rätt okomplicerad – hon hakade inte upp sig på sådant. Så levde de tjugofem år! Då blir man nästan tokig… Dasha hälsade på en stund och åkte sen hem till Italien – hennes man jobbade mycket och hon skyndade sig för att fortsätta hålla ordning på sitt eget hem. Marina blev kvar ensam. Fast hon kände sig själv och visste – ensamheten skulle inte bli långvarig. Så blev det också. Hon sörjde i ett halvår, men när tårarna torkat hade det redan samlats en liten svärm friare kring henne. Till och med Marinas egen mamma hade alltid undrat över dotterns popularitet. — Vad är det de ser hos dig? Männen bara trillar på hög! Snygg är du ju inte precis… eller missar jag något? — Du är snäll, mamma. – log Marina och sminkade sig. – Skönhet betyder inget. En kvinna ska vara charmig och karismatisk. Ha det lilla extra. — Ut och roa dig då, kvinna, – skrattade mamman. – Annars tröttnar friaren och sticker. — Kommer alltid en ny, – ryckte Marina på axlarna. Nu har det gått nästan trettio år sedan samtalet med mamman och ändå är inget nytt under solen. Kvinnor klagar att det inte finns några lediga män och att det är omöjligt att gifta sig efter fyrtio. Marina förstod aldrig detta problem – nu vid fyrtiosex hade hon två killar på gång, och båda var bra. Marina drogs med hjärtat till Dmitrij. Han tilltalade henne mycket, både till utseendet och på alla sätt. Intelligent, snygg, intressant att prata med och man kunde visa sig med honom överallt. Fast Dmitrij var mästare på att prata. Marina blev förälskad genom öronen, så att säga, men hon visste med ålder och erfarenhet – han var inte mannen att leva i hennes stora hus med. Den andre friaren, Igor, var enkel och stadig. En sådan där karl som kan dricka en hel tunna på fest men får allt gjort med sina händer och ett lugnt men stadig psyke. Mot sin fru var han mild och snäll, som en valp, men för sin kvinna skulle han kunna välta berg om det behövdes. Men Igor tilltalade Marina mindre, det var väl den klassiska kvinnliga logiken. Han pratade inte vackert med henne. Nyktre Igor var ganska tystlåten. Tog han sig dock ett glas kunde han dra en vits eller rolig historia och hänga med i alla samtal. Och dricka kunde Igor, men var alltid på benen dagen efter. Duscha kallt och jobba på. Fåordig men händig. Det var honom Marina valde. Dmitrij blev sur när hans vackra ord inte gick hem och försvann. Marina gifte sig med Igor, och han var överlycklig. På bröllopet drack han lite för mycket och sjöng och dansade halva natten. — Inte illa, – log Lena. – Det har bara gått ett år sedan Vadim gick bort och redan har du gift dig igen. Kvinnor letar med ljus och lykta efter en karl, du behöver bara gå ut genom dörren. — Säg nu inte: ”Vad ser de i dig egentligen? Du är ju inte ens snygg!” — Nej då… det säger jag inte. Men visst har du alltid varit konstigt populär, det är sant. — Jag vet inte vad de ser i mig, Lena. Ta ett snack om det med min mamma istället. Marina blinkade mot väninnan och gick ut att dansa med sin man. Där dansade hon bort sina sista tvivel. Så vadå om Igor är enkel? Han är stark. Händig. Ser fortfarande rätt bra ut. Och att han mestadels är tyst – det är kanske rätt skönt. Om hon valt Dmitrij då? Vackra ord mättar ingen. På några månader förvandlade Igor Marinas trädgård till en dröm. Han tog bort träd, jämnade ut marken, anlade blomrabatter, byggde en fin altan. Överallt märktes hans närvaro. Marina jämförde den korta tiden med Igor mot tjugofem år i första äktenskapet och önskade innerligt att hon hade träffat honom tidigare. En riktig guldman! Sommarens kvällar grillade de och åt tillsammans i paviljongen där Igor ställt ett rejält träbord och bänkar. Marina slickade sig om munnen, mätt och lycklig som en katt. Igor log mot henne. — Varför ler du, Igor? — Ingen anledning. Jag är bara glad. Hans första fru var en tråkmåns. Han trodde aldrig han skulle träffa någon som Marina. Lyckliga var de i fyra år – sen började Igor känna sig dålig. Han blev trött snabbt, gick ner i vikt. Och om han drack lite mådde han genast sämre. — Igor, gå till doktorn! – bad Marina. – Det är något fel. — Äsch, det går över, Marinka! — Vad är det här för medeltida fasoner? Vad om det inte går över? Är du rädd för doktorn, precis som de flesta män? — Nej… Igor ville inte säga vad han egentligen oroade sig för. Han var rädd för bara en sak – att om han verkligen blev sjuk, då skulle Marina lämna honom. Hon skulle aldrig vilja leva med en sjuk man. Egentligen visste han mycket väl att Marina gift sig med honom av praktiska skäl. Inte av kärlek. Men han älskade henne ändå! När han såg henne första gången i kassan, letandes efter plånboken, blev han förälskad direkt. Något sårbart över henne fångade honom totalt. Hans mamma sade förbryllat när hon såg Marina första gången: — Du ska ju leva ditt liv, pojk, men vad ser du i henne? Hon är ingen skönhet, inte ung, och du är fortfarande i din bästa ålder! Vilken ung flicka som helst skulle ta dig! Ingen annan dög för Igor än Marina. Och nu, om han verkligen blev sjuk, skulle han då duga för Marina? Han lät sig aldrig övertalas att gå till doktorn. Det var en lördag kväll med gäster – Lena och hennes man Boris. Igor och Boris drack öl och grillade. Lena fixade salladen med Marina i köket och sa: — Är Igor sjuk eller? — Jag vet inte! – utbrast Marina. – Jag bönar och ber honom gå till läkaren. Vägrar! Du är ju läkare, Lena. Vad tror du? Han verkar sjuk, eller hur? — Tja… han ser sämre ut. Smalare. Och jag tycker han har fått lite gul ton i huden. — Herregud! Lena, övertyga honom! Snälla, han kanske lyssnar på dig – du är ändå läkare! Lena såg på henne. — Marina… älskar du honom? Jag minns dina funderingar… Marina bet sig i läppen, svarade inte. Men Lena han aldrig övertala Igor – han svimmade under middagen. De ringde ambulans. Marina åkte med Igor. Han vaknade inte. Hon höll hans hand och bad. De opererade honom direkt. — Tumör på levern. — Cancer?! – blev Marina skräckslagen. — Vi väntar på provsvar. Tumören var godartad, men redan stor när Igor kom in. Läkarna förbjöd honom det mesta och förvarnade att återhämtningen skulle ta lång tid, kanske aldrig bli fullständig. Han var ju över femtio. Igor blev svårt deprimerad. Hans mamma kom för att hälsa på. Marina arbetade när mamman kom med mat enligt sjukhusets strikta schema. — Pojken min, jag känner inte igen dig! – sa mamma Tatiana. – Du lever ju! Ingen cancer. Du borde vara glad. Nu äter du köttbullar. — Är inte hungrig. — Det borde du vara! Vad är problemet? Kommer Marina och hälsar på? — Ja… än så länge. – sa Igor. — Vad menar du? Rädd att hon lämnar dig? Ja då är hon bra dum! — Men jag är slut! Jag kan inget göra. Jag får ju inte ens jobba. Ingen vill ha en invalid! — Vad är det här? – frågade Marina när hon kom in. – Skriker ni på hela avdelningen? Hej Tatiana! — Jag går nog nu. Hej Marina. — Vad har hänt? Mamman viftade avvärjande och gick. Marina tvättade händerna, satte sig vid sängkanten hos sin olycklige man. — Jaså, du är en invalid nu? Rullstol? Du har ju armar och ben kvar! Det läker. Vet du vad jag läste om levern? — Vad då? — Levern är det enda organet som faktiskt kan återhämta sig självt. Har man femtioen procent kvar växer det ut. Du har sextio procent – ge det tid! — Har jag det då? — Vad? – fattade inte Marina. — Tid. — Igor, vad är det? Har de inte sagt hela sanningen? Har du bett dem dölja något för mig? — Nej… det är inte det. Igor skrevs ut. Och hans värsta tid började. Så fort han försökte jobba blev han genast trött – och det störde honom mer än något. Och födelsedagen närmade sig. Men Igor såg bara mörkt på allt – inget att äta, inget att dricka. Vilken fest liksom! Marina låtsades inte om att han snabbt blev trött. Hon åt glatt dietmat med honom. — Marinka… – till slut vågade han fråga. – Vad händer nu med oss? — Hur menar du? — Jag blir ju aldrig frisk. Kommer du lämna mig, va? Säg hellre nu. — Varför skulle jag? Jag har det så bra med dig. — Ja, när jag jobbade och gjorde allt var det bra. Nu då? Nu är inte ens jag nöjd med mig själv. — Det är dumheter. Skärp dig nu! — Jag försöker! Men vad är det här, två slag med hammaren, så är jag dödslut. Marina kramade om honom bakifrån och lutade kinden mot hans nacke. — Jag älskar dig. Jag lämnar dig aldrig. Och du ska inte stressa med att bli frisk. Det tar den tid det tar. — Du älskar mig? På riktigt? — På riktigt. Marina lämnar inte Igor. Han återhämtar sig långsamt men säkert. Marina fixade hans födelsedag utan starka drycker så han slapp känna sig utanför. Några vänner kom, de satt i paviljongen och spelade sällskapsspel. — Du har tur med frugan, Igor. – sa vännerna när de gick. — Ni går väl hem och super för mitt välmående nu? – skojade Igor. Alla skrattade. När kvällen var slut satt Marina och Igor på verandan och såg på stjärnhimlen. Lyckliga. För första gången på länge kände Igor sig bättre. Han trodde på framtiden igen. Och han visste att hans hustru inte skulle lämna honom. Han kramade Marina ännu hårdare. — Men vad nu, Igor? — Allt är bra! – sa han. — Äntligen. – log Marina och kysste honom på kinden. De var lyckliga… 💬 Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser – lämna gärna en kommentar och glöm inte ett gilla! Det inspirerar oss att fortsätta skriva.

Du älskade ju mig aldrig. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu lämnar du mig väl när jag blivit sjuk

Jag lämnar dig aldrig! sade Malin och omfamnade Ingmar. Du är den bästa mannen! Jag lämnar dig för ingenting

Han kunde knappt tro det var sant. Ingmar var nedstämd, djupt täckt av mörka tankar.

Malin hade varit gift i tjugofem år, och under alla dessa år hade hon fortsatt väcka männens intresse. Hon hade faktiskt alltid varit eftertraktad, ända sedan unga år.

Ja, redan i skolan sprang nästan alla pojkar efter Malin. Och ändå hade hon aldrig varit någon klassisk skönhet.

Hon skilde sig aldrig från sin man, även om han var ett komplicerat kapitel.

Nej, Malin levde tillsammans med Vidar fram till hans slut. De hade uppfostrat sin dotter, fått henne gift. Malins dotter, Disa, for till Italien med sin man hon skickade nu vackra bilder och bjöd in Malin att hälsa på. Men Malin och Vidar kom aldrig iväg kanske hälsar Malin på en dag. Men Vidar, han är borta.

Malins man omkom i en bilolycka. Så meningslöst Fast senare fick Malin höra att han förmodligen mått dåligt bakom ratten. Ett överrumplande hjärtfel, tappade kontrollen.

Kanske blev han medvetslös? gissade hon.

Vi får aldrig veta suckade vännen Helena, läkare. Dödsorsak: allvarliga skador, oförenliga med livet.

Malin befann sig i chock. Vännen Helena hjälpte att ordna allt.

Hon lyckades via sina kontakter ta reda på detaljerna. Vidar begravdes, och Malin blev ensam kvar i det stora huset de byggt tillsammans genom åren.

Nej, för två räckte det, särskilt när det kom gäster kändes huset inte för stort. Men för en kvinna för en ensam kvinna var huset nästan en börda.

Hem är hem. En man behövs där.

Disa kom för att ta farväl av sin pappa. Hon började prata med Malin om att sälja huset, köpa en lägenhet, kanske till och med flytta in med dem i Italien.

Aldrig! utbrast Malin. Jag har inte byggt detta hus för att sälja det. Och till ert Italien tänker jag då inte åka. Jag har sett tillräckligt av Italien

Mamma!

Men lilla Disa, du är så naiv log Malin genom tårarna jag skojar ju bara.

Då kanske det inte är så illa ändå.

Allt var komplicerat. Precis som den avlidne Vidar hade varit. Å ena sidan var han en omtänksam, kärleksfull make.

Å andra sidan var han ett humörstyrt mysterium. Hade han en dålig dag, blev Malin dränerad på energi. Sen bad han om förlåtelse, och Malin var inte långsint la inte stor vikt vid sådant. Så levde de. Tjugofem år! Man kan bli tokig mindre

Disa stannade en stund hos Malin men reste snart tillbaka hennes man arbetade mycket, och hon ville hålla ihop sitt eget hem. Malin blev ensam kvar.

Men hon visste med sig själv att ensamheten knappast skulle vara för evigt.

Och rätt nog. Hon sörjde kanske ett halvår, och när tårarna torkat hade en liten skara uppvaktare samlats omkring henne.

Till och med Malins mamma förundrades en gång i tiden över dotterns attraktionskraft.

Vad är det de ser hos dig? Männen slår sig nästan på kö! Du är ju ingen skönhet eller har jag missat något?

Äsch mamma, du är för snäll log Malin medan hon målade läpparna Skönheten är inget. Tomt prat. Det viktiga är charm, karisma, och det där lilla extra.

Nå, gå nu ut och roa dig, kvinna skrattade mamman. Annars tröttnar friaren på att vänta.

Det kommer en ny, ryckte Malin likgiltigt på axlarna.

Nästan trettio år har gått sedan Malin och hennes mor hade det samtalet och inget har riktigt förändrats. Kvinnorna klagar fortfarande: det finns inga lediga män kvar efter fyrtio.

Men Malin förstod inte problemet. Själv hade hon, vid fyrtiosex, två friare, bägge rättså bra.

Mitt hjärta drogs till Daniel. Hon gillade honom väldigt mycket både utseendemässigt och som sällskap. Välklädd, intelligent. Intressant att prata med, och en man att inte skämmas för i sällskap.

Men Daniel var framförallt en mästare på att prata. Malin tyckte till sist om honom med öronen, men med ålder och erfarenhet förstod hon han var inte för vardagen. Inte för huset.

Den andra friaren, Ingmar, var enkel och rejäl. En sån där karl som kan dricka två liter öl på fest, men som också får allt gjort och snabbt. En riktig man med händiga händer, ett mildsint sinne, men stadig i grunden.

Med sin kvinna var han lugn som ett lamm, men behövdes det skulle han vända bergen för henne. Ingmar tilltalade inte Malin lika mycket kanske var det den där irrationella kvinnliga logiken.

Han kom aldrig med blomstrande tal. Nyktre Ingmar var rätt tystlåten och återhållen. Men om han drack ett glas, kunde han dra ett skämt eller en rolig historia och hålla samtal igång.

Dricka kunde han faktiskt, men dagen efter var han igång igen, duschade kallt och tog tag i saker. Inte mycket ord, men mycket verkstad. Så honom valde Malin.

Daniel blev sårad, när hans vackra ord föll för döva öron, och försvann.

Malin gifte sig med Ingmar, och han var lyckligare än någonsin. På bröllopet drack han för mycket, dansade och sjöng till gryningen.

Du är otrolig log Helena. Ett år har knappt gått sedan Vidar gick bort och nu gifter du dig igen. Ingenting förändras! Kvinnor klagar dag och natt på att de inte hittar män, men du behöver bara öppna dörren!

Säg det där om och om igen: Vad ser de hos dig? Du är ju inte ens snygg!

Nä, jag säger inget sånt. Men att du alltid varit populär, det är sant.

Jag vet inte vad de ser hos mig, Helena. Prata med min mamma om saken.

Malin blinkade åt väninnan och gick ut på dansgolvet Ingmar kom och räckte ut handen. Hon dansade med honom, och betvingade de sista tvivlen inombords.

Vad gör väl det om han är lite enkel? Han är stark, händig och faktiskt rätt snygg än. Att han mest är tyst kanske är det inte så dumt.

Vad skulle hon med Daniel och alla hans vackra ord?

Några månader senare hade Ingmar förvandlat Malins tomt till en sagolik trädgård. Tog bort överflödiga träd, planade ut marken. Han byggde upp blomrabatter till henne, reste ett lusthus. Man kände hans närvaro i hela huset.

Malin visste att hon valt rätt. Helt rätt.

Dessutom drog Ingmar in pengar han ville alltid överraska Malin med presenter.

Hon jämförde sitt korta nuvarande äktenskap med de tjugofem åren i första och insåg uppriktigt: varför träffade jag inte Ingmar tidigare? En guldklimp till man!

På sommarkvällarna grillade de tillsammans och åt ute i lusthuset, där Ingmar rest ett vackert bord och bänkar i trä.

Mätt av grillen satt Malin och kisade som en nöjd katt. Ingmar log och tittade på henne.

Vad tänker du på, Ingmar?

Ingenting. Jag är bara glad.

Hans första hustru hade varit en riktig tråkmåns. Han trodde aldrig att han skulle träffa en så fantastisk kvinna.

De var lyckliga i fyra år sedan började Ingmar plötsligt känna sig allt sämre.

Snabbt blev han trött. Gick ner i vikt utan anledning. Och om han tog sig ett glas, kände han sig genast mycket sämre.

Ingmar, du måste gå till läkaren! sa Malin oroligt. Du kan inte bara vänta, det är uppenbart att något är fel.

Äh, vad är det för struntprat, Malin? Det går över av sig själv!

Sånt där medeltida snack! Och om det inte går över då? Eller är du som de flesta män och rädd för läkare?

Nej

Ingmar ville inte säga vad han faktiskt var rädd för. Men det var bara det att om han verkligen var sjuk, skulle Malin lämna honom. Inget kunde få henne att leva med en sjuk karl.

Han var ingen idiot, han visste att hon gift sig av praktik, inte passion. Men han älskade henne, trots allt.

Han hade fått syn på henne i butiken, när hon stod förvirrad och letade efter plånboken i väskan han hade förälskat sig på fläcken. Det där tafatta var så rörande att han bara ville bära iväg henne och skydda henne alltid.

Hans mor, när hon först såg Malin, sa med mystik:

Det är ditt liv, pojk. Men vad du ser i henne förstår jag inte ingen skönhet, och inte ung längre heller. Och du som är så attraktiv! Vilken ung tjej som helst skulle gifta sig med dig!

Men ingen annan dög för Ingmar. Och nu om han blivit sjuk tänk om Malin inte heller behövde honom mer?

Hon övertalade honom aldrig att gå till läkare. Det var en lördagskväll. Helena och hennes man Börje var gäster. Ingmar och Börje drack öl och grillade kött. I köket, bland grönsakssalladen, viskade Helena:

Ingmar, är han sjuk?

Jag vet inte! utbrast Malin hett. Jag ber honom gå till läkare, men han vägrar! Vad tror du? Han ser ju inte frisk ut?

Mmm… han ser sämre ut. Smalare. Och huden är aningen gul.

Herregud! Helena, övertala honom snälla! Han kanske lyssnar på dig. Du är ju doktor!

Helena såg på henne.

Malin… älskar du honom? Jag minns dina tvivel…

Malin bet sig i läppen och svarade inte.

Men Helena hann aldrig övertala Ingmar han tuppade av under middagen. De ringde ambulans. Malin följde med i bilen, höll hans hand, bad tyst inom sig.

De opererade Ingmar nästan genast.

En tumör i levern.

Cancer?! viskade Malin skräckslaget.

Vi avvaktar provsvar.

Det visade sig vara en godartad tumör, men den var stor när de upptäckte den.

Läkarna förbjöd snart allt och varnade att det skulle ta lång tid att återhämta sig och kanske inte helt. Åldern hade sin gång.

Ingmar blev helt förtvivlad. Mamma kom på besök mitt på dagen med lite tillåten mat listan var kort.

Pojke, jag känner inte igen dig! sa tant Karin. Var glad! Du överlevde, du har ingen cancer. Ät nu dina ångade biffar.

Jag vill inte äta.

Du måste! Vad är fel? Malin kommer väl och hälsar på?

Hon kommer fortfarande, svarade Ingmar.

Vad menar du? Tror du hon lämnar dig? Då vore hon en dåre!

Jag är slut! Jag kan ingenting! Inte ens jobba. Fyller femtio i juni och redan en invalid. Vem vill ha en invalid?

Vad är det som händer här? undrade Malin i dörren. Ni skriker så det hörs i hela avdelningen. Hej, Karin!

Jag går nu. Hej Malin. Hej då.

Vad har hänt?

Mamma viftade bort frågan och gick. Malin tvättade händerna, gick fram till sin bedrövade man.

Så, vad grämer du dig för, din invalid? Du har armar och ben kvar. Det andra läker. Vet du vad jag har läst om levern?

Vad?

Lever är det enda organet som kan återbildas själv. Finns det 51 procent lever kvar? Då återhämtar den sig. Du har 60 procent kvar. Ge dig själv tid. Det blir bra!

Men har jag den tiden?

Vad menar du?

Tid.

Ingmar, är det nåt jag inte vet? Har du bett läkarna undanhålla något?

Nej, jag menade bara

Ingmar blev utskriven. Och den värsta tiden började. Han försökte jobba lite, men blev med ens utmattad. Det gjorde honom förtvivlad.

Snart fyllde han femtio. Och tanken på sin jubileum skapade bara ångest. Inget gott att äta, inget att dricka. Vilken fest

Malin verkade inte ens märka att han så lätt blev trött. Hon åt glatt dietmaten med honom, för hans skull.

Malin tog han mod till sig en dag. Vad händer nu med oss?

Vad menar du?

Jag blir ju aldrig riktigt stark. Kommer du att lämna mig nu? Säg det hellre direkt.

Varför skulle jag göra det? Jag trivs ju med dig.

Ja, men det var ju när jag kunde göra allting, jobba Nu är jag knappt något. Jag föraktar mig själv.

Det är dumt. Nu tar du dig samman!

Jag försöker! Men vad är det för liv? Slår jag hammaren två gånger, är jag dödstrött.

Malin gick fram, omfamnade honom bakifrån och lutade kinden mot hans nacke.

Jag älskar dig. Jag kommer aldrig att lämna dig. Du behöver inte skynda dig. Låt det ta tid.

Du älskar? På riktigt?

På riktigt.

Malin lämnar aldrig Ingmar. Han återhämtar sig långsamt, men säkert.

Hon ordnar hans födelsedagsfirande utan starkt så han slipper sakna alkohol.

Några vänner kom, de satt ute i lusthuset och spelade brädspel.

Du har haft tur med fru, Ingmar, skrattade de och reste sig för att gå.

Ska ni nu hem och dricka för min hälsa? muttrade han med ett snett leende.

Skratt. De gick. På kvällen satt Malin och Ingmar på verandan, blickade ut över stjärnhimlen. Lyckliga. Den kvällen kände Ingmar sig för första gången på många månader bättre.

Han började tro att han faktiskt skulle bli bra. Och att hans hustru aldrig skulle lämna honom. Han kramade Malin ännu närmare.

Vad är det nu, Ingmar?

Allt är bra! sa han.

Äntligen log Malin och kysste honom på kinden.

De var lyckliga.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
— Du har ju aldrig älskat mig. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu lämnar du mig väl när jag blivit sjuk… — Aldrig! – sa Marina och kramade Igor. – Du är den bästa mannen, jag skulle aldrig lämna dig… Igor kunde inte tro att det var sant. Humöret var uselt… Marina hade varit gift i tjugofem år, och under alla dessa år hade hon fortsatt att dra till sig männens intresse. Som ung var hon den mest eftertraktade tjejen i staden – och även på skolan sprang nästan alla pojkar efter just henne, fastän Marina egentligen aldrig varit någon skönhet. Hon skiljde sig aldrig från sin make, trots att han var en rätt knepig person. Nej, Marina levde med Vadim ända till hans bortgång. De uppfostrade en dotter, gifte bort henne, och nu bor unga paret nere i Italien och skickar fina bilder hem, men Marina och Vadim hann aldrig hälsa på dem tillsammans… Marina kanske åker dit någon gång, men för Vadim är det för sent. Vadim dog i en bilolycka. Så onödigt… Senare fick Marina höra att han troligtvis mått dåligt bakom ratten, kanske tappade medvetandet. Dödsorsaken: omfattande skador, oförenliga med livet, som väninnan och läkaren Lena sa. Marina var i chock. Väninnan Lena hjälpte till med allt och tog reda på detaljerna via sina kontakter. Vadim begravdes och Marina blev ensam kvar i det stora huset som hon och maken byggt under hela livet. För två personer var huset lagom, särskilt när gäster kom, men nu var det stort och tyst – och för en ensam kvinna ett tungt lass. En hem behöver en mans hand ibland… Dasha, dottern, kom och tog avsked av sin pappa. Hon pratade direkt med mamman om att sälja huset, köpa en lägenhet och kanske låta Marina flytta med ner till Italien. — Nej! – utropade Marina. – Jag har inte byggt det här huset för att sälja det. Och jag vill inte till ert Italien. Har sett det där Italien… — Mamma! — Du är för naiv, älskling! – log Marina genom tårarna. – Jag skojar bara. — Nå, om du skojar så är det kanske inte så illa ändå. Allt var lite oklart – precis som Vadim. Å ena sidan var han omtänksam och kärleksfull. Å andra sidan en riktig humörmänniska som kunde tömma Marinas tålamod totalt när han var på dåligt humör, men han bad alltid om ursäkt efteråt och Marina var rätt okomplicerad – hon hakade inte upp sig på sådant. Så levde de tjugofem år! Då blir man nästan tokig… Dasha hälsade på en stund och åkte sen hem till Italien – hennes man jobbade mycket och hon skyndade sig för att fortsätta hålla ordning på sitt eget hem. Marina blev kvar ensam. Fast hon kände sig själv och visste – ensamheten skulle inte bli långvarig. Så blev det också. Hon sörjde i ett halvår, men när tårarna torkat hade det redan samlats en liten svärm friare kring henne. Till och med Marinas egen mamma hade alltid undrat över dotterns popularitet. — Vad är det de ser hos dig? Männen bara trillar på hög! Snygg är du ju inte precis… eller missar jag något? — Du är snäll, mamma. – log Marina och sminkade sig. – Skönhet betyder inget. En kvinna ska vara charmig och karismatisk. Ha det lilla extra. — Ut och roa dig då, kvinna, – skrattade mamman. – Annars tröttnar friaren och sticker. — Kommer alltid en ny, – ryckte Marina på axlarna. Nu har det gått nästan trettio år sedan samtalet med mamman och ändå är inget nytt under solen. Kvinnor klagar att det inte finns några lediga män och att det är omöjligt att gifta sig efter fyrtio. Marina förstod aldrig detta problem – nu vid fyrtiosex hade hon två killar på gång, och båda var bra. Marina drogs med hjärtat till Dmitrij. Han tilltalade henne mycket, både till utseendet och på alla sätt. Intelligent, snygg, intressant att prata med och man kunde visa sig med honom överallt. Fast Dmitrij var mästare på att prata. Marina blev förälskad genom öronen, så att säga, men hon visste med ålder och erfarenhet – han var inte mannen att leva i hennes stora hus med. Den andre friaren, Igor, var enkel och stadig. En sådan där karl som kan dricka en hel tunna på fest men får allt gjort med sina händer och ett lugnt men stadig psyke. Mot sin fru var han mild och snäll, som en valp, men för sin kvinna skulle han kunna välta berg om det behövdes. Men Igor tilltalade Marina mindre, det var väl den klassiska kvinnliga logiken. Han pratade inte vackert med henne. Nyktre Igor var ganska tystlåten. Tog han sig dock ett glas kunde han dra en vits eller rolig historia och hänga med i alla samtal. Och dricka kunde Igor, men var alltid på benen dagen efter. Duscha kallt och jobba på. Fåordig men händig. Det var honom Marina valde. Dmitrij blev sur när hans vackra ord inte gick hem och försvann. Marina gifte sig med Igor, och han var överlycklig. På bröllopet drack han lite för mycket och sjöng och dansade halva natten. — Inte illa, – log Lena. – Det har bara gått ett år sedan Vadim gick bort och redan har du gift dig igen. Kvinnor letar med ljus och lykta efter en karl, du behöver bara gå ut genom dörren. — Säg nu inte: ”Vad ser de i dig egentligen? Du är ju inte ens snygg!” — Nej då… det säger jag inte. Men visst har du alltid varit konstigt populär, det är sant. — Jag vet inte vad de ser i mig, Lena. Ta ett snack om det med min mamma istället. Marina blinkade mot väninnan och gick ut att dansa med sin man. Där dansade hon bort sina sista tvivel. Så vadå om Igor är enkel? Han är stark. Händig. Ser fortfarande rätt bra ut. Och att han mestadels är tyst – det är kanske rätt skönt. Om hon valt Dmitrij då? Vackra ord mättar ingen. På några månader förvandlade Igor Marinas trädgård till en dröm. Han tog bort träd, jämnade ut marken, anlade blomrabatter, byggde en fin altan. Överallt märktes hans närvaro. Marina jämförde den korta tiden med Igor mot tjugofem år i första äktenskapet och önskade innerligt att hon hade träffat honom tidigare. En riktig guldman! Sommarens kvällar grillade de och åt tillsammans i paviljongen där Igor ställt ett rejält träbord och bänkar. Marina slickade sig om munnen, mätt och lycklig som en katt. Igor log mot henne. — Varför ler du, Igor? — Ingen anledning. Jag är bara glad. Hans första fru var en tråkmåns. Han trodde aldrig han skulle träffa någon som Marina. Lyckliga var de i fyra år – sen började Igor känna sig dålig. Han blev trött snabbt, gick ner i vikt. Och om han drack lite mådde han genast sämre. — Igor, gå till doktorn! – bad Marina. – Det är något fel. — Äsch, det går över, Marinka! — Vad är det här för medeltida fasoner? Vad om det inte går över? Är du rädd för doktorn, precis som de flesta män? — Nej… Igor ville inte säga vad han egentligen oroade sig för. Han var rädd för bara en sak – att om han verkligen blev sjuk, då skulle Marina lämna honom. Hon skulle aldrig vilja leva med en sjuk man. Egentligen visste han mycket väl att Marina gift sig med honom av praktiska skäl. Inte av kärlek. Men han älskade henne ändå! När han såg henne första gången i kassan, letandes efter plånboken, blev han förälskad direkt. Något sårbart över henne fångade honom totalt. Hans mamma sade förbryllat när hon såg Marina första gången: — Du ska ju leva ditt liv, pojk, men vad ser du i henne? Hon är ingen skönhet, inte ung, och du är fortfarande i din bästa ålder! Vilken ung flicka som helst skulle ta dig! Ingen annan dög för Igor än Marina. Och nu, om han verkligen blev sjuk, skulle han då duga för Marina? Han lät sig aldrig övertalas att gå till doktorn. Det var en lördag kväll med gäster – Lena och hennes man Boris. Igor och Boris drack öl och grillade. Lena fixade salladen med Marina i köket och sa: — Är Igor sjuk eller? — Jag vet inte! – utbrast Marina. – Jag bönar och ber honom gå till läkaren. Vägrar! Du är ju läkare, Lena. Vad tror du? Han verkar sjuk, eller hur? — Tja… han ser sämre ut. Smalare. Och jag tycker han har fått lite gul ton i huden. — Herregud! Lena, övertyga honom! Snälla, han kanske lyssnar på dig – du är ändå läkare! Lena såg på henne. — Marina… älskar du honom? Jag minns dina funderingar… Marina bet sig i läppen, svarade inte. Men Lena han aldrig övertala Igor – han svimmade under middagen. De ringde ambulans. Marina åkte med Igor. Han vaknade inte. Hon höll hans hand och bad. De opererade honom direkt. — Tumör på levern. — Cancer?! – blev Marina skräckslagen. — Vi väntar på provsvar. Tumören var godartad, men redan stor när Igor kom in. Läkarna förbjöd honom det mesta och förvarnade att återhämtningen skulle ta lång tid, kanske aldrig bli fullständig. Han var ju över femtio. Igor blev svårt deprimerad. Hans mamma kom för att hälsa på. Marina arbetade när mamman kom med mat enligt sjukhusets strikta schema. — Pojken min, jag känner inte igen dig! – sa mamma Tatiana. – Du lever ju! Ingen cancer. Du borde vara glad. Nu äter du köttbullar. — Är inte hungrig. — Det borde du vara! Vad är problemet? Kommer Marina och hälsar på? — Ja… än så länge. – sa Igor. — Vad menar du? Rädd att hon lämnar dig? Ja då är hon bra dum! — Men jag är slut! Jag kan inget göra. Jag får ju inte ens jobba. Ingen vill ha en invalid! — Vad är det här? – frågade Marina när hon kom in. – Skriker ni på hela avdelningen? Hej Tatiana! — Jag går nog nu. Hej Marina. — Vad har hänt? Mamman viftade avvärjande och gick. Marina tvättade händerna, satte sig vid sängkanten hos sin olycklige man. — Jaså, du är en invalid nu? Rullstol? Du har ju armar och ben kvar! Det läker. Vet du vad jag läste om levern? — Vad då? — Levern är det enda organet som faktiskt kan återhämta sig självt. Har man femtioen procent kvar växer det ut. Du har sextio procent – ge det tid! — Har jag det då? — Vad? – fattade inte Marina. — Tid. — Igor, vad är det? Har de inte sagt hela sanningen? Har du bett dem dölja något för mig? — Nej… det är inte det. Igor skrevs ut. Och hans värsta tid började. Så fort han försökte jobba blev han genast trött – och det störde honom mer än något. Och födelsedagen närmade sig. Men Igor såg bara mörkt på allt – inget att äta, inget att dricka. Vilken fest liksom! Marina låtsades inte om att han snabbt blev trött. Hon åt glatt dietmat med honom. — Marinka… – till slut vågade han fråga. – Vad händer nu med oss? — Hur menar du? — Jag blir ju aldrig frisk. Kommer du lämna mig, va? Säg hellre nu. — Varför skulle jag? Jag har det så bra med dig. — Ja, när jag jobbade och gjorde allt var det bra. Nu då? Nu är inte ens jag nöjd med mig själv. — Det är dumheter. Skärp dig nu! — Jag försöker! Men vad är det här, två slag med hammaren, så är jag dödslut. Marina kramade om honom bakifrån och lutade kinden mot hans nacke. — Jag älskar dig. Jag lämnar dig aldrig. Och du ska inte stressa med att bli frisk. Det tar den tid det tar. — Du älskar mig? På riktigt? — På riktigt. Marina lämnar inte Igor. Han återhämtar sig långsamt men säkert. Marina fixade hans födelsedag utan starka drycker så han slapp känna sig utanför. Några vänner kom, de satt i paviljongen och spelade sällskapsspel. — Du har tur med frugan, Igor. – sa vännerna när de gick. — Ni går väl hem och super för mitt välmående nu? – skojade Igor. Alla skrattade. När kvällen var slut satt Marina och Igor på verandan och såg på stjärnhimlen. Lyckliga. För första gången på länge kände Igor sig bättre. Han trodde på framtiden igen. Och han visste att hans hustru inte skulle lämna honom. Han kramade Marina ännu hårdare. — Men vad nu, Igor? — Allt är bra! – sa han. — Äntligen. – log Marina och kysste honom på kinden. De var lyckliga… 💬 Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser – lämna gärna en kommentar och glöm inte ett gilla! Det inspirerar oss att fortsätta skriva.