Århundradets bortrövande
Jag vill att männen springer efter mig och gråter för att de inte kan nå ikapp! ropade Elin högt, läste högt ur sin lilla lapp och tände eld på den. Askflagorna virvlade ner i champagneglaset som hon drack ur medan vännerna bubblade av skratt runt henne.
Julgranen blinkade till, nästan eftertänksamt, och tände sedan sina ljus ännu klarare. Musiken brölade till, glasen klingade, ansikten snurrade ihop i ett sprakande festfyrverkeri. Från grenarna singlade det ner gyllene glitter eller så var det bara så Elin mindes det.
Ma-amma Mamma, vakna!
Elin klistrade mödosamt upp ena ögat. Framför henne stod ett halvt fotbollslag på rad.
Vilka är ni? Känner jag er, barn?
Barnen skrattade till och ropade med lutande huvuden:
Mamma, det är jag! Erik 9, Martin 7, Sixten 5, Håkan 3!
Alla var där, fullväxta, smarta små filurer, glittrande av bus. Det var inte exakt sådana killar Elin hade önskat skulle jaga henne runt nyårsnatten…
Vart är er tränare… Äsch, jag menar pappa, var är han? kraxade hon. Kan någon hämta vatten till mamma
Hon hann knappt stänga ögonen förrän: Maaamma!
Två glas vatten, en clementin och en kopp saltgurkslag trycktes i hennes händer. Äldsta grabben visste minsann hur man väcker mamma efter julfirande. De börjar lära sig.
Mamma, du lovade tjatade de små.
Elin försökte febrilt minnas vad hon egentligen lovat och hur hon hamnat här.
Bio?
Nää
Max Hamburgare?
Nej!
Leksaksaffär?
Men maamma! Sluta låtsas! Vi är nästan klara och du bara ligger där!
Men vart ska vi? Ska ni aldrig berätta?
Med ett ryck dök en lång, mörkhårig man upp i dörren, med ögon nötbruna som höstlöv, där guldstänk glimmade och fladdrade. Jisses, vilken stilig karl!
Vi är redo, bilen är packad. Vi stannar vid ICA på vägen sen drar vi!
Elin letade i huvudet efter en anledning till varför barnen kallade henne mamma och varför mannen såg ut att höra hemma här. Helt tomt. Inte en enda ledtråd.
Mamma, glöm inte badbyxor! Och ta med till dig själv också, ropade någon inifrån barnrummet.
“Så det finns pool? Vad är det här för märkligt liv, och varför minns jag ingenting?..” tänkte Elin.
Hon lät blicken svepa runt i rummet. Allting var okänt. Varken foton, möbler eller de där tjocka gardinerna med broderade dalahästar kände hon igen.
Främlingskap i varje vrå, utom den där stora röda julstjärnan i kruka. Gnistrande, sammetslena blad. Och krukan, vit med pärlprydd kant, gav en märklig känsla av déjà vu.
Hon slöt ögonen, och försökte varsamt nysta sig bakåt. Igår hon och tjejerna, det gamla gänget, på restaurang, hembjudningskaos kring Secret Santa. Precis som förr under studietiden, bara dyrare väskor, stylade frisyrer och ständigt dåligt med tid.
Alla fnittrade och skålade, drack bubbel, snodde runt lådorna som om de innehöll Fabergéägg istället för ansiktskräm. Elin gav bort en lyxig ansiktsmask “med svart kaviar och guldfibrer”. De skojade om att man nästan kunde bre den på rostat bröd och bjuda på till frukostchampagnen.
Till Elin gav någon en julstjärna just den ståtliga växten i vit pärlkruka. Och en flaska sällsynt mousserande svenskt vin från någon gammal herrgård i Skåne. En sådan man vanligtvis öppnar till bröllopsnatten eller något särskilt.
Hon läste en lapp; kanske ett toast, kanske en önskan, och sedan… svart. Slut på filmen. Precis som, gå fall vakna gips!
Elin kastade en blick i hallspegeln. Samma unga tjej som igår, ögonen sotskuggade som till nyår. Men barnen? Mannen? Hon minns inte att hon fött dem, inte att hon lekt mamma, och absolut inte att hon gift sig med den där snygga mannen! Samtidigt vet hon barnens namn men minns inte hans. Något är galet
Elin gled ut från sovrummet. I hallen stod väskor upp på rad, två vuxenbagage en svart och en beige, flashiga och med snobbiga märken. Tre sportiga barndrygrygga stod tätt intill.
Alltså ingen vanlig skogspromenad. Vart, en resa?
Då steg “maken” in. Rutinerat greppade han väskorna, som om han gjort det tusen gånger, och manade henne vänligt mot dörren.
Vi kommer för sent annars, sa han lugnt.
Elin kastade en blick på sin vänstra hand och stelnade. Ingen ring! Varken på henne eller honom. Ännu en udda detalj… Eller..?
Barnen hoppade in, en efter en, i minibussen. Ryggsäckar kastades på sina platser, bälten knäpptes med drillad precision. Mannen tog förarsätet, Elin djupandades och slog sig ner bredvid.
Genast höll han fram en kaffe varm, med mjölk, en sådan Elin hatar. Det stack till värre än allt annat.
Nu drar vi! sa han glatt och blinkade omväxlande till barnen. De körde från gården.
Ju längre de kom från staden, desto mer ilade det i magen.
Bak satt barnen och viskbråkade. Mannen styrde med stadig hand, skickade då och då underfundiga blickar i backspegeln, som om de delade en hemlighet. Som om han visste något hon själv helt glömt.
Elin stirrade ut genom fönstret och kände sig som Nalle Puh i dimman. Ingen snits, men allt ändå osäkert. Familj, bil, väg, men inget begripligt.
Landsvägen förde dem raskt från staden. Plötsligt kändes allt overkligt inget logiskt stämde. Det var inte hennes familj! Inte hennes man! Han hade rövat bort henne! Eller de hade kidnappat henne! Men varför visste hon barnens namn? Allt snurrade.
Till slut nådde hon ändå ett slutsats: bredvid henne satt en främling. Han hade kidnappat henne och nu måste hon göra något!
Elin sträckte på ryggen, kramade kaffemuggen, låtsades betrakta vägen men inombords var krisbeteendet igång.
En halvtimme senare sade barnen: Pappa! Toaletten!
Jag är hungrig!
Jag vill ha Fanta!
Bilen svängde in på en Circle K. Alla rusade ut. Elin såg sin chans. Hjärtat klappade så högt att hon knappt hörde trafiken. Fort snabbt till bilen, slet upp dörren…
Men inga nycklar i tändningen.
Där är du ju! Vi letade efter dig, hördes det från öppet fönster. Elin stelnade.
Alla är här, vi åker vidare, fortsatte han mjukt. Sätt dig nu, vila du bara.
Och vidare rullade bilen.
En timme senare tonade ett slott av glas, betong, bilar upp sig Landvetter! Alla klev ut och styrde mot terminalen.
Elin vibrerade av adrenalin. Hon tänkte inte låta sig föras bort, hon skulle slåss, skrika, försvara sig!
Plötsligt sackade hon, släppte “familjen”, bytte riktning och rusade mot en Securitasvakt:
Hjälp, jag blir kidnappad! Hjälp!
Vakten reagerade blixtsnabbt. Elin togs ner, handfängsel runt handlederna. Beväpnade ansikten dök upp ur folkmassan.
Vänta! Ni måste lyssna! ropade mannen röst Elin kallat kidnapparen.
Det här är ett nyårs-skämt! Vi är inte beväpnade, inga problem, bara ett skämt!
Elin hörde rösterna som under vatten. Då, precis som i film, såg hon dem: sina väninnor. Alla stod bakom reklamstället, skrattande, halvskraja men tillfreds och lyckliga.
Mamma! Barnen kastade sig i famnen på en av kvinnorna i väninneklungan. Resten sprang mot vakter och bad, skrattade, förklarade och bad släpp kidnapparen.
Handfängslen lossades. Elin stod vimmelkantig, rufsigt hår, bultande hjärta i folkmyller och plötsligt insåg hon. Hon hade inte blivit kidnappad.
Hon
Hade blivit skojad med!?
När adrenalinet lade sig och suset i öronen mattades hörde Elin allt, och började förstå. Det var verkligen ett practical joke. Gigantiskt, dyrt, kollektivt, med deckartouch.
Väninnorna babblade i mun på varandra, skrattade så tårarna rann, ursäktade sig, trugade och förklarade.
De hade länge velat presentera Elin för en riktig toppenkille, han som trånade så länge men aldrig vågade agera, eftersom han visste att Elin alltid snabbt klippte av med ett: “Nej tack, jag klarar mig själv, livet är bra!”
Så de ville inte bearbeta henne direkt. Bättre då att slänga rakt in i en fejkfamilj här har du: barnen på plats, morgonkaffe, mannen lugn, ordentlig och rar, gör rätt saker utan snack, och dessutom sju sjutton bedårande ögon.
Vi ville att du inte skulle tänka. Bara känna – hjärtat först, sa vännerna ärligt.
Ilskan ville inte riktigt infinna sig. Kvinnlig logik är sällan rakt på sak, men respekterar resultat.
Metoden diskutabel. Nära en hjärtattack. Men själva experimentet heligt! Ibland räcker ett enda typiskt svenskt vintermorgon, tre barn och en kopp kaffe från kidnapparen för att veta hur det egentligen känns.
Och plötsligt såg hon honom igen. Romanens hjälte, stående med snett leende likt katten i Shrek, guldfläckar dansande i nötbruna ögon. “Barnen” var hans syskonbarn som älskade att spela teater med farbror.
Oj, ni missar flyget! ropade vännerna med ens. Spring till incheckningen!
Vad nu, till Medelhavet? Eller bara till fjällen för blåbär och äppelkaka?
Han räckte fram handen.
Får jag presentera mig igen? Jag heter Arvid. Får jag kidnappa dig på riktigt? sa han med mjuk stämma.
Elin sneglade på väninnorna. Allvaret i deras ögon, förväntan. Koffertarna blinkade bland resenärerna. Blicken drogs till hans bruna ögon med sitt skimrande sting av guld.
I huvudet svischade bara: varför inte?
Vi kör! viskade Elin, och lyckan bubblade i maggropen. Men bara om barnen får stanna hemma
Väninnorna brast ut i gapskratt, Arvids leende bredde ut sig och Landvetters flygplats, människorna och springet runtom blev plötsligt början på något, nytt, galet och ovanligt varmt.
Ibland stjäl inte livet oss.
Det bara flyttar oss tvärt, direkt till platsen vi egentligen längtat till.
