Valeria diskade i köket när Ivan kom in—han hade först släckt lampan: “Det är tillräckligt ljust, vi behöver inte slösa el”, muttrade han. “Jag tänkte tvätta”, sa Valeria. “Gör det i natt när elen är billigare”, svarade Ivan kallt. “Och använd inte så mycket vatten, du gör av med alldeles för mycket, Valeria. Så där kan man inte hålla på—du slösar bort våra pengar.” Ivan minskade vattenstrålen. Valeria såg sorgset på sin man, stängde av vattnet, torkade händerna och satte sig vid bordet. “Ivan, har du någonsin sett dig själv utifrån?” frågade hon. “Varje dag”, svarade Ivan bistert. “Vad kan du då säga om dig själv—som man och far?” pressade Valeria vidare. “Jag är som folk är mest, vanlig—varken bättre eller sämre”, svarade han undvikande. “Menar du att alla män är som du?” fortsatte Valeria. “Vad vill du egentligen?” morrade Ivan. Valeria visste att det inte gick att backa längre—det var dags att tala klarspråk. “Vet du varför du aldrig lämnat mig?” frågade hon. “Varför skulle jag det?” svarade Ivan och log snett. “För att du inte älskar mig—eller våra barn. Egentligen älskar du ingen. Och vi ska inte slåss om det, det är bortkastad tid. Jag ville prata om varför du är kvar.” Ivan muttrade något, men Valeria fortsatte: “Det är för din snålhet, Ivan. Förlusten skulle kännas för stor. Femton år har vi varit ihop—och vad har det gett? Inte en enda gång har vi åkt till kusten, inte ens i Sverige. All semestertid spenderar vi i vår stad, vi åker inte ens ut och plockar svamp.” “Det är för framtiden vi sparar”, sa Ivan. “Du sparar kanske, men till vem?” invände Valeria. “Till dig och barnen såklart”, svarade Ivan. “Men vi får ju aldrig ta del av det”, sa Valeria och bad om pengar till kläder. Ivan vägrade. “Och så ska vi fortsätta bo hos din mamma, för det är billigare. Men när börjar vi leva, Ivan? När får vi köpa bra toalettpapper eller nya kläder? Du släpar hem tvål och handkräm från fabriken. Hur länge måste jag stå ut—tio år till? Femton? Eller tills vi är sextio?” Ivan teg. “Vet du vad, Ivan? Jag orkar inte mer. Jag kommer klara mig ändå. Jag ska flytta, köpa vad jag vill, och spara på min egen lön om jag vill—eller låta bli och bara leva. Och underhåll—jag kommer nog använda varje krona”, sa Valeria och berättade att även deras gemensamma sparpengar skulle delas. “Min dröm är att inte ha en enda krona kvar när det är dags att lämna allt—då har jag vetat att allt gått till livet själv.” Två månader senare var de skilda.

11 mars

Idag satt jag vid diskbänken, händerna i varmt vatten, när Erik kom in i köket. Han släckte lampan innan han steg över tröskeln.
Det är fortfarande tillräckligt ljust ute, sa han med bister röst. Man måste inte slösa el, vet du.
Jag hade precis tänkt starta en tvättmaskin.
Kan du inte ta det i natt? När elen är billigare, svarade han torrt. Och dra nu inte på med den där vattenstrålen. Du gör av med alldeles för mycket vatten, Linnea. Så kan vi inte hålla på. Förstår du inte att du bara spolar våra pengar rätt ner i avloppet?

Han gick fram och sänkte trycket på kranen. Jag såg på honom med en tung känsla i kroppen. Sedan stängde jag av vattnet helt, torkade händerna och sjönk ner på kökssoffan.
Erik, har du någonsin sett dig själv utifrån? frågade jag.
Det gör jag varje dag, fräste han. Vad vill du ha sagt, egentligen?
Om du ser på dig själv vad skulle du säga om dig? Som make och pappa?
Jag är väl som folk är mest, sa Erik. Varken bättre eller sämre än någon annan. Vad är det du vill komma åt nu?
Menar du verkligen att alla makar och pappor är som du? frågade jag.
Vill du bråka nu eller? suckade han.

Inom mig kände jag att det inte finns någon återvändo. Nu måste det här samtalet fortsätta, tills han förstår att livet med honom har blivit outhärdligt.
Vet du varför du faktiskt inte har lämnat oss än? frågade jag.
Och varför skulle jag göra det? Vad pratar du om? svarade Erik och sneglade på mig.

Därför att du inte älskar varken mig eller barnen, Erik, sa jag. Och det vet du. Du älskar ingen, och vi behöver inte dra ut på att diskutera det. Men vet du varför du ändå stannat kvar?

Nå? Varför då?
På grund av din snålhet, sa jag lugnt. Du är så snål att om du skulle skilja dig, vore det som en stor ekonomisk förlust för dig. Vi har varit gifta i femton år nu. Och vad har vi egentligen fått ut av det? Inget annat än att vi har blivit man, hustru och fått våra barn. Inga resor, inga minnen. Vad har vi gjort under de här åren, förutom att spara?
Vi har väl hela livet framför oss? försökte Erik.

Nej, Erik, inte hela. Bara den lilla som är kvar. På alla dessa år har vi aldrig åkt till västkusten eller till någon av våra sjöar. Jag talar inte om utlandsresor ens, men vi har inte ens varit på semester i Sverige. Alltid har vi tillbringat ledigheten i Stockholm. Inte ens på svampplockning åker vi ut till skogen. Allt är för dyrt.

Vi sparar till framtiden, sa han.
Vi? Är det verkligen vi som sparar? Eller är det du?
Jag gör det ju för er skull, försvarade han sig.
För oss? Menar du på allvar att du varje månad har lagt undan av våra pengar till mig och barnen i femton år? Så visa mig då, låt mig få pengar till nya kläder åt mig och barnen nu. Jag har gått omkring i samma kläder som när vi gifte oss, och våra barn har alltid fått ärva dina brorsbarns slitna jeans och tröjor, medan jag bär det din svägerska tröttnat på. Ärligt, Erik hur länge till?

Mamma har gett oss två och ett halvt rum, muttrade Erik. Du borde vara tacksam. Och vad gäller kläder, helt ärligt, ärvda funkar jättebra. Varför kasta bort pengar?
Men jag då? Vem ska jag ärva ifrån? Din brors fru?
Måste du verkligen klä upp dig? Du är trettiofem, Linnea. Tvåbarnsmamma. Du borde tänka på annat än kläder.

Vad ska jag tänka på, då? Om livets stora frågor? svarade jag ironiskt.
Till exempel om personlig utveckling. Att höja dig över allt yttre trams och försöka hitta något av värde i livet.

Så därför har du alla pengarna på ditt konto och ger oss ingenting? För vårt själsliga välmående? Har jag förstått det rätt?
Jag kan inte lita på att ni inte slösar bort allt på strunt, skrek Erik. Vad gör vi om något händer och det inte finns en buffert?

Vad gör vi då? Menar du på allvar att du tror att vi någonsin kommer att leva? Eller ser du inte att vi redan lever som om katastrofen redan har hänt!
Han satt tyst, bistra ögon.
Du snålar till och med på tvål, toalettpapper och servetter. Du tar hem allt från jobbet, det de delar ut gratis där.

Man ska inte förakta de små slantarna, sa Erik kallt. Det är där allt börjar. Dyra tvålar och kräm är bara slöseri.

Men säg åtminstone ungefär, hur länge till? Ska jag vänta tio år till? Tjugo? När ska vi börja leva ett riktigt liv, Erik? Nu är jag trettiofem och tydligen har tiden ännu inte kommit, eller…?
Erik svarade inte.

Jag fortsatte. Fyrtio? Får jag börja leva då, tror du?
Tystnad.
Femtion, då? Då har vi kanske nog på kontot? Då, kanske, kan jag köpa nya kläder till mig och barnen?
Inget svar.
Sexio, Erik? Är det värt att vänta tills dess?

Jag skrattade sorgset.
Vet du, jag började fundera: tänk om vi inte ens lever tills dess? Med tanke på hur dåligt vi äter, bara för att det är billigt och ofta sånt man kan äta för mycket av, mår varken kroppen eller själen särskilt bra. Har du tänkt på det?

Om vi flyttar från mamma och börjar äta bättre går hela sparandet åt skogen, svarade han.
Det är just därför, Erik. Därför lämnar jag dig. Jag orkar inte längre spara. Det är ditt kall, inte mitt.

Hur ska du klara dig? utbrast han.
Jag klarar mig, svarade jag. Jag har lika mycket lön som du. Jag skaffar en lägenhet åt mig och barnen. Det räcker, och till kläder och bra mat dessutom. Men framför allt slipper jag dina eviga föreläsningar om el, vatten, tvättider och servetter. Jag tvättar mitt på dagen, tänder lampan där jag vill och köper precis den tvål, det papper och de servetter jag vill ha. I butikerna köper jag det som känns rätt inte bara på rea.

Du kommer aldrig kunna spara något! pep Erik.
Klart jag kan, svarade jag. Ditt underhåll för barnen kommer jag lägga undan. Eller nej, just ja: det ska jag inte! Jag ska inte spara någonting. Och jag kommer att leva från lön till lön. Och på helgerna lämnar jag barnen hos dig och din mamma. Förstår du ekonomin i det? Då går jag på teater, på restaurang, på museer. Och på sommaren åker vi till västkusten eller någon annanstans. Det har jag inte bestämt än, men det kommer jag bestämma så fort jag slipper leva med dig.

Erik bleknade. Jag såg hur skräcken började gnaga på honom inte för min eller barnens skull, utan för sin egen. Han försökte räkna ut vad som skulle återstå efter underhållsbidrag och helgkostnader. Tanken på att jag skulle slösa pengar på resor var det värsta: det var ju hans pengar.

Jag har inte berättat det viktigaste, sa jag lågt. Vi delar upp det där kontot, Erik. Hälften var. Och min hälft, den tänker jag använda. Alltihop.

Han öppnade och stängde munnen ett par gånger, men det kom inga ord.

Vet du vad jag drömmer om? sa jag, nästan för mig själv. När jag går bort vill jag inte ha en enda krona kvar på kontot. Då vet jag att jag använt allt livet gav mig, på mig själv och barnen.

Två månader senare satt vi på varsin sida av en domare i Stockholms tingsrätt. Skilsmässan var klar.