— Måste han slicka igen? Max, ta bort honom! Nastja såg irriterat på Teodor, som hoppade omkring vid hennes fötter utan minsta tanke på uppförande. Hur hade de lyckats få just en sådan klant? De hade funderat länge, valt ras noggrant, rådgjort med hundexperter. De förstod ansvaret. Till slut bestämde de sig för en tysk schäfer – en trogen vän, vakt och beskyddare i ett, som schampo “tre i ett”. Men den här beskyddaren måste man nästan själv rädda från katterna… — Han är fortfarande liten. Vänta bara tills han växer till sig, du får se. — Javisst. Jag längtar verkligen efter att det här stora schäfermonstret blir vuxet. Har du märkt att han äter mer än vi gör? Hur ska vi ha råd att mata honom? Och sluta stampa så där, du skrämmer ju livet ur barnet! muttrade Nastja medan hon samlade ihop de skor Teodor spritt ut. De bodde på Kungsholmen, bottenvåningen av ett gammalt pampigt sekelskifteshus, med fönster nästan i marknivå. Ett fantastiskt läge, om inte för en sak – fönstren vette mot en återvändsgränd i gården, där skuggor rörde sig om kvällarna, gubbarna samlades, och ibland kunde det till och med bli slagsmål. Nästan hela dagarna var Nastja ensam hemma med nyfödda lilla Katja. Max jobbade på Nationalmuseum och tillbringade sin lediga tid på loppmarknader och antikvariat. Hans konstvetaröga, med glimten i ögat som Nastja brukade säga, kunde urskilja konstverk, sällsynta böcker och antikviteter bland allt bråte. Max var en passionerad samlare. Omedvetet hade de samlat på sig en imponerande samling tavlor och i vitrinskåpet från sextiotalet visades porslin från Rörstrand, statyetter från folkhemstiden och matsilver från början av förra seklet… Nastja blev orolig över att vara ensam med allt detta värdefulla – och lilla dottern – särskilt eftersom inbrott på senare tid förekommit i huset. — Nastja, vad tycker du, när ska vi ut med Teodor? Nu eller efter lunch? — Ingen aning. Det är faktiskt ditt hundgöra! Så fort han hörde det magiska ordet “promenad” for Teodor iväg till hallen – han snubblade nästan i kurvan – hämtade kopplet och hoppade lyckligt tillbaka. En riktig häst, ingen hund. Han älskar alla, kramar alla, hämtar bollen åt gästerna, men släpper ingen okänd över tröskeln. Öppen, vänlig – men ändå tog de honom för att han skulle skydda! Han jagar inte ens gårdens katter. Han springer fram med bollen och vill leka – och har redan fått sig några rejäla smällar. Katterna på gården är tuffa, det är egentligen dem man borde ha som vakter… Imorgon är Nastja ensam igen hela dagen. Hennes man reser till Eskilstuna på konstfestival och vad ska hon göra? Vakta porslinet och gå ut med denna storörade tönt? Som om hon inte hade nog att göra… Tidigt på morgonen smög Max upp för att inte väcka sin fru. Men hur då? Nastja hörde vattenkokaren i köket, kopplet som skramlade och Max som väste åt Teodor att inte gnälla och stampa. Till dessa fridfulla ljud slumrade hon till, och när dottern sedan väckte henne var Max redan borta. Dagen började som vanligt. En helt vanlig, lugn dag. Är inte det lycka? Väninnorna förfasades: “Åh, Nastja! Du gifte dig så ung, sliter mellan man och barn, står i köket hela dagen, vardagen har slukat dig…” Men visst finns det glädje i det lilla? Och även om livet inte blivit som hon drömt, så var det mesta ändå ganska fint. Hon saknade sin oftast frånvarande man, de trängdes i det lilla hemmet och pengarna räckte sällan till. Och så hans brinnande passion för konst, där alltför mycket av lönen försvann… Nu hade han dessutom släpat hem denna långörade vän, men det var ändå Nastja som fick ta allt ansvar. Men hon visste – det gäller att älska de sina, med både för- och nackdelar. Ingen är perfekt… När hon väl förstått den enkla sanningen fann hon ro, och bestämde sig för att glädjas åt det som var, inte sörja det som saknades. Hon satt i barnkammaren och matade dottern, som brukade somna under tiden och då fick man snällt vänta tills hon vaknade och ville amma igen. Det ringde på dörren, men Nastja öppnade inte. Hon väntade ingen, och ingen åker genom halva stan utan att avisera först. Dessa dyrbara morgontimmar – åh, som hon älskade dem! I huset var det tyst, bara väggklockan tickade och från fönstret hördes bekanta ljud från hennes barndoms stad: spårvagnars sus, motorbrummande, kvastarnas rasslande över asfalten, barnröster… Men var höll Teodor hus? Han hade inte visat sig på länge, konstigt nog. Såklart är han ingen “flapörad”, öronen står som dom ska, det är mer hans personlighet som är sådan – en slarver mest. Nu fick de bo ihop, hon fick mata och rasta honom och någon riktig nytta hade de inte – de skulle väl ha tagit en liten pudel istället! Nastja såg på sin dotter, som, mätt som en igel, släppte bröstet och somnade djupt. Vilken fantastisk liten tjej de fått! “Mitt lilla hjärta” viskade hon och bäddade om henne. “Väx nu… det är allt vi önskar!” I samma ögonblick kom ett konstigt ljud från vardagsrummet. Inte ett riktigt kras, men ett gnissel. Nastja lyssnade. Ljudet kom igen. Hon drog av sig tofflorna och tassade ut på ljudlösa fötter. Det första hon såg var Teodors rygg. Han verkade gömma sig bakom gardinen som skärmade av hallen från vardagsrummet. Han stod hukande på alla fyra, stelnad i en spänd pose, tungan ute och blicken riktad rakt in i rummet. Nastja följde hans blick – och stelnade till: ut genom fönstret, eller rättare sagt genom vädringsluckan, stack halva en mansfigur in. Ett typiskt banditansikte, rakat huvud, armar och axlar redan inne i rummet medan mannen kämpade med att trycka in sin seniga kropp. Det här kan inte hända! Vad skulle hon göra? Skrika? Mannen var snart inne! Bara en sekund till så… Hon for upp av ett vrål. En svart skugga rusade mot fönstret och först då insåg Nastja att det var Teodor. Han flög upp på fönsterbrädan och slöt käkarna om tjuvens hals! “Aaah!!!” vrålade mannen med hes, mörk stämma, ögonen höll på att ploppa ut. Nastja sprang ut och ropade på grannar och sedan var det inte lika skrämmande längre. Folk kom springande, polisen ringdes in, och bara deras närvaro var det stöd hon behövde. Vad hade hon gjort om hon varit ensam? När hon samlat mod gick hon nära mannen – tänk om Teodor skulle bita av honom halsen? Det vore väl det sista… Men Teodor, smarta pojke, hade bitit sig fast i jackkragen och höll honom stadigt men försiktigt – utan att ens dra blod! Endast när tjuven försökte slita sig åtspände Teodor greppet, och när han lugnade ner sig släppte hunden lite. Var hade han lärt sig allt detta? Den där bollslarvern agerade nu som en erfaren polishund. Han hade sett efter vad som pågick, men inte börjat skälla. Varför? Istället lade han sig i bakhåll bakom gardinen, väntade tills tjuven satt fast ordentligt och slog sedan till med ett proffsigt grepp, så att han höll tjuven utan att skada. Uppdraget var klart: fånga in, resten lämnar vi till polisen. Även de mest rutinerade poliser hade aldrig sett en tjuv så tacksam över att bli gripen. Mannen hade fått sinnebilden av skräck i Teodors käkar – och gladare karl hade man aldrig sett när han blev hämtad. Men Teodor tänkte minsann inte släppa bytet i första taget. Han var så stolt och gick så upp i sin roll att det behövdes övertalning och först när polishundsföraren gav sin order släppte han. Teodor spottade ur sig mannen, satte sig vid fönstret och stirrade troget på föraren – “Order? Redo att lyda!” Han saknades bara en honnör. — Ni har haft tur med hunden, sa polisen beundrande och klappade Teodor: — En sån skulle polisen behöva… Max kom hem sent på kvällen och stannade förvånad i dörren. Han hade all anledning att bli förvånad. Dels låg Teodor på soffan, något som alltid varit strängt förbjudet. Dels låg han utsträckt på rygg i en högst avslappnad och nästan oanständig pose, medan Nastja kliade honom, smekte magen och nästan pussade honom på nosen. “Min glädje, mitt hjärtebarn, lilla fölunge, väx och må bra! Till glädje för mamma och pappa! Så orättvis jag varit mot dig, förlåt mig…” Den här historien fick jag berättad för mig en midsommar i Eskilstuna, av ingen mindre än Max själv. Teodor hade säkert kunnat berätta ännu bättre: om hur han spårade, greppade och lämnade över till polisen. Längesen nu, men minnet lever kvar – det är som om Teodor själv krafsar på mitt sinne för att få komma ut på papper – och nu delar jag den med er…

Den där hunden slickar sig igen! Gustav, ta bort honom!
Linnea såg irriterat på Sigge, som planlöst hoppade runt hennes fötter. Hur hade de lyckats bli med en sådan tokig jycke? De hade tänkt länge, jämfört raser, rådfrågat hundtränare. De visste att det var ett stort ansvar. Till slut bestämde de sig för en schäfer en trofast vän, väktare och beskyddare. Som ett schampo, tre i ett. Men den här beskyddaren måste man själv rädda från katterna
Han är ju bara en valp. Vänta bara tills han växer till sig, du får se sen.
Ja, jag väntar sååå, på att det där monstret ska bli större. Har du märkt att han äter mer än vi gör? Hur ska vi ha råd att mata honom? Och stampa inte så, din klumpeduns, du väcker barnet! gnällde Linnea medan hon samlade ihop skor som Sigge hade spritt över golvet.

De bodde på Södermalm, på bottenvåningen i ett gammalt tegelhus, med låga fönster som nästan satt fast i trottoaren. Platsen var perfekt om det inte vore för en sak. Fönstren vette mot en återvändsgränd längst in på gården, där skuggor rörde sig om kvällarna och gubbar samlades för att prata, ibland bråkade de också.
Nästan hela dagarna var Linnea ensam hemma, med lilla dottern Ebba. Gustav gav sig iväg tidigt om morgnarna för att jobba på Moderna Museet, och spenderade fritiden på loppisar och antikvariat. Hans utbildade konstvetarblicklinslus, brukade Linnea skämtsamt sägakunde urskilja konstverk, sällsynta böcker och husgeråd i röran. Gustav var en hängiven samlare. Omedvetet hade de byggt upp en samling tavlor, och i buffén från sextiotalet trängdes Rörstrandporslin, statyetter från 30-talets folkhem och matsilver från förra sekelskiftet

Det gjorde Linnea orolig att vara ensam med allt det värdefulla, och lilla dottern i famnen, särskilt eftersom inbrott inte var ovanliga i huset.
Linnea, när tycker du att jag ska ta Sigge ut? Nu eller efter lunch?
Jag vet inte! Och det är egentligen inte mitt hundgöra!
Så fort Sigge hörde det magiska ordet “ut”, flög han till hallen så snabbt att han snurrade på golvet hämtade kopplet och studsade upp mot taket av förväntan. Ja, nog var han mer häst än hund. Han älskade alla, ville leka med alla, bar bollen till alla, förutom gäster dem släppte han inte in. Öppen och glad, en riktig svensk grabb. Men tagit honom hade de för att han skulle vara beskyddare! Och han jagade inte ens katterna på gården. Han sprang till dem med sin boll, förväntansfull och glad, redo att leka och fick sig några örfilar. Katterna i deras gård var tuffa, det var sådana man borde haft för skydd
Imorgon skulle Linnea än en gång vara ensam hela dagen. Maken skulle till Dalarna på Zorn-festen, och vad skulle hon göra? Vakta porslin och rasta långöra? Saknar man bekymmer

Tidigt nästa morgon smög Gustav ut för att inte väcka frun. Men Linnea hörde när vattenkokaren började surra i köket, när kopplet skramlade, hur Gustav väste åt Sigge att inte gnälla och stampa. Till dessa vardagliga ljud slumrade hon till, och när dottern väckte henne, var maken redan borta. Dagen började som vanligt. En alldeles vanlig, lugn och trygg dag. Är inte det lycka?
Vännerna suckade: “Åh, Linnea, du gifte dig så ung, slits mellan make och barn, hela dagarna i köket, vardagen slukar dig.” Men nog rymmer vardagen sin egen charm? Allt hade inte blivit som hon drömt. Hon tröttnade ofta på makens frånvaro, på trängseln, på att pengarna aldrig räckte. Och denna hans glödande passion, där slukades många kronor. Nu hade han dessutom dragit hem en storörad hund, och Linnea fick ta hand om honom. Men hon visste: den man älskar får man älska med alla deras brister och förtjänster. Ingen har lovat dig en idyll
När Linnea förstod detta, fann hon ro och bestämde sig för att glädjas åt det hon hade, istället för att sörja det hon saknade.

Hon satt i barnkammaren och ammade sin dotter. Ebba somnade alltid under matningen, så Linnea satt kvar och väntade, tills hon vaknade och började suga igen. Det ringde på dörren, men Linnea öppnade inte. Hon väntade ingen, och ingen skulle ta sig genom halva Stockholm oombedd. Dessa stilla morgontimmar hur hon älskade dem! Det var tyst i lägenheten, bara den gamla väggklockan tickade i hallen, och utifrån kom stadens gamla välbekanta ljud: spårvagnar som gnisslade, bilar som frustade, sopkvasten mot asfalten, barnröster Men var var Sigge? Han hade varit ovanligt tyst och osynlig länge nu. Han var ju ingen toker egentligen öronen stod stolt, men karaktären, ja, där var han ett riktigt blåbär. Linnea suckade. Nu får man leva med honom, mata honom, rasta honom och vad har man för nytta? En liten sällskapshund hade suttit bättre till.
Hon betraktade sin lilla dotter med kärlek, då Ebba släppte taget om bröstet och somnade med en suck. Vilken underbar liten tjej! Mitt hjärtegull, mumlade Linnea, när hon la ned barnet i vaggan. Väx och bli stor vad mer kan man önska?

Just då hördes ett konstigt ljud inne från vardagsrummet. Ett slags knäppande eller gnissel. Linnea spetsade öronen. Ljudet kom igen. Utan att andas sköt hon fötterna ur tofflorna och smög ut i vardagsrummet. Första saken hon såg Sigges rygg. Han gömde sig nästan bakom gardinen som avskilde hallen från salongen. På huk, stilla med alla tassar, skärpt och spänd, med tungan ute och blicken fäst långt in i rummet. Linnea följde hans blick och kände iskyla i magen: i fönstret, eller rättare sagt i vädringsluckan, stack halva en man in. En klassisk gangster rakat huvud, armar och axlar redan inne, och han tryckte nu med ansträngning in sitt seniga, magra kropp genom fönstret. Linnea kunde inte tro att det hände. Det fick bara inte vara sant! Vad gör man?! Skrika? Mannen var snart inne! Ett ögonblick till och

En skrällande skall fick henne att rycka till. En svart skugga kastade sig mot fönstret det tog ett ögonblick innan hon insåg att det var Sigge. Med ett språng landade han på fönsterbrädan och högg tjuvens hals! “A-aaah!” ylade mannen med hes, grov röst, ögonen stirrade vilt. Linnea rusade ut på trapphuset och hämtade grannar. Sen var det inte lika otäckt längre. Folk kom rusande, någon ringde polisen. Alla försökte hjälpa, fast ingen kunde göra så mycket, men att de var där var den största hjälpen. Vad hade hon gjort själv?
Med sammanbitet mod gick Linnea närmare tjuven tänk om Sigge skadade honom allvarligt! Men duktiga Sigge, han hade bara tagit tag i jackkragen och höll stadigt men utan skada. Inte en droppe blod! När tjuven försökte röra sig, ökade Sigge greppet en aning; så fort mannen blev stilla, släppte han lite. Han visste precis hur man skulle göra. Denne tok med bollen blev plötsligt en proffs. Han hörde ljudet, kollade vad som pågick, men började inte skälla i panik. Istället lade han sig i bakhåll bakom gardinen och väntade till tjuven satt fast, så att han inte kunde smita, och slog sedan till med ett grepp som varken ströp eller sårade. Som man säger, vår uppgift var att hålla fast, sedan får rättvisan ta vid.

Till och med de mest luttrade poliserna mindes knappt en så glad tjuv mannen var så rädd i Sigges grepp att han bara längtade efter att bli gripen, medan Sigge nu ville spela hjälte. Han var så stolt över sin bedrift att man fick övertala honom att släppa, tills polishundsföraren kom och gav kommando då släppte Sigge direkt! Han satte sig trofast vid fönstret och såg på hundföraren, som för att säga: “Era order, jag är redo!” Bara honnör saknades.
Ni har en riktig turhund, berömde polisen och klappade Sigge över nacken. Honom skulle vi behöva på span!

Gustav kom hem sent på kvällen. Försiktigt öppnade han dörren och stannade häpen på tröskeln. Det fanns skäl till förvåning. För det första: Sigge låg utsträckt över soffan, något som varit strängt förbjudet; för det andra: han låg med benen utslagna i en obesvärad, nästan oanständig ställning, medan Linnea kliade magen på honom, smekte och berömde, nästan kysste hans nos, och mumlade: “Min glädje, mitt lilla föl, väx och må väl! Till glädje för far och mor! Och som jag har varit orättvis mot dig, bli inte ledsen”

Den här berättelsen återgav Gustav för mig på en av Zornfesterna. Jag menar konstvetaren själv. Sigge själv kunde säkert berättat det ännu bättre: hur han spanade, grep och överlämnade tjuven. Det var längesedan nu, men minnet lever kvar. Jag kan nästan känna Sigges tass mot mitt ben, hur han vill ut på papper och därför ville jag dela det med er.