MÄRKLIGA GRANNAR
I lägenhet 222 på Odengatan 8 hade det flyttat in nya grannar. Ett äkta par i femtioårsåldern, båda kortväxta och smala. Han bar skägg och en grå kappa. Hon syntes ofta i lång kjol och färgglad basker. Alltid artiga, log i hissen och höll upp dörren om man kämpade med tunga matkassar.
Och viktigast av allt särskilt i dessa nybyggda, lyhörda hus tysta.
Det var i alla fall vad alla trodde de första veckorna. Men två veckor senare hörde Olle och Vera Lundqvist i 221:an samt Erik och Maja Östergård i 223:an sina nya grannar väldigt tydligt. Plötsligt blev de samtalsämnet vid middagsbordet.
Hos Lundqvists, båda i fyrtioårsåldern, med samma efternamn i drygt hälften av sina liv, konstaterades det så här:
Har du sett de nya på hörnet? frågade Vera och skar upp ett knäckebröd.
Ja, vi åkte hiss tillsammans igår, svarade Olle, blicken kvar på sin sillmacka.
Vad tycker du?
Helt vanliga. Vadådå?
Jodå, men kärleksfulla är de minsann…
Hur menar du?
På dagarna när alla dragit till jobb och stan är lugn hörs allt. De har… ja, “leker” högljutt. Ingen brist på fantasi heller. Som en riktig film.
Nämen!
Vänta du bara, det är svårt att fokusera på jobbet, man rodnar ju.
Jaja, låt folk leva de är ändå femtio, och har fortfarande roligt.
“Synd det inte är vi,” tänkte Olle, men sa inget.
På helgen blev även Olle mot sin vilja åhörare till en klassisk “trädgårdsmästare-och-frun”-scen från grannlägenheten. Rodnaden spred sig hela vägen till öronen.
*****
Hos Östergårds, det yngsta paret i trappuppgången de var nästan trettio, gifta i fem år och väntade nu sitt första barn lät samtalen annorlunda.
Har du märkt de nya, Erik?
Ja, vi krockade i porten igår, varför då?
De är så speciella. Hon lagar mat som på restaurang varje dag och han ger henne presenter. Varje dag!
Hur vet du det?
Jag är ute och promenerar dagligen, känner dofterna från deras lägenhet. Råkar träffa honom i trappen ena dan med blommor, en annan med presentpåse. Och han småspringer hem som till en date.
Hm.
Tänk om de inte ens är gifta? Bara älskande…?
Ingen aning, men de bor ju ihop.
De fnissar och skrattar i köket, om man inte skramlar med porslinet hörs allt. Som ett ungt par.
Okej. Rapport om det där får bli sen, nu är det nyheterna.
På fredagen råkade Erik på sin granne i hissen. Den senare stod med en blomsterbukett, Amarone och ett laddat leende inför kvällen.
*****
Så gick dagarna och veckorna. En månad i alla fall hade grannarna i 222:an bott där. Hos Lundqvists hade ljuden blivit en del av vardagen. Men det verkade aldrig ta slut hos de nya; varje dag kom något nytt suckar, fnitter, och den välbekanta sängknarren. Som levde de sitt sista dygn på jorden och ville hinna med allt.
En kväll tittade Vera undvikande på Olle:
Jag ramlade in på H&M:s underklädesavdelning idag. Titta vad jag köpt, sa hon och slog isär morgonrocken.
Olle fick något i blicken, drog tungan över läppen.
Jag var faktiskt inne på vuxenbutiken häromdagen, sa han och fiskade upp ett paket ur garderoben.
Vi ser väl om det är nåt för oss, sa Vera generat.
*****
En vägg bort, i 222:an, stod mannen och lyssnade vid väggen mot Lundqvists.
Nu händer det, viskade han till sin hustru.
*****
Erik i 223:an bestämde sig under lunchen för att gå till guldsmeden. Han brukade ju överraska Maja då och då förr. Åtminstone fanns alltid hennes favoritchoklad i portföljen förut.
Plötsligt fick han syn på en bekant jacka.
Maja! Vad gör du härnere? Det är ju en bit hem.
Ville bara ta en promenad, mumlade hon och du då?
Ser du de här örhängena? Till dig! Här, tillade Erik och räckte över paketet.
Maja log stort, kysste honom:
Tack älskling! Till middag blir det pasta carbonara med räkor minns du? De har så fina räkor här.
Minns det, började dregla redan nu av tanken.
Kom hem i tid bara, jag är klar klockan sju.
Absolut, tänkte bara svänga förbi blomsteraffären först ändå.
*****
Vad händer nu? frågade kvinnan i 222:an.
Han lagar nåt nytt, svarade hennes man med snett leende. Våra grannar har också kommit igång.
*****
Efter ytterligare en månad gick det knappt att känna igen Lundqvists. Minst tio år yngre till sättet. Blickarna fastnade på varann, de smög iväg för att få vara ensamma. Ibland låtsastjänstresor hotell, varken tid eller rum för förbehåll.
Mycket att prata om igen, kärleken och livet spirade, vardagen kändes ljus.
*****
Hos Östergårds var barnet på väg, och ändå gick de på dejter igen. Bio, restauranger, utställningar. Maja letade fram gamla kokböcker; Erik överraskade varje vecka, åtminstone en liten chokladbit i väskan. Han mindes knappt när han såg nyheterna sist.
*****
Hur är det där nu? frågar kvinnan i 222:an.
Allt är lugnt. De stökar i sängkammaren. Barnen hemma, tror jag. Men mycket gladare, jag lyssnar hela tiden, för säkerhets skull.
Och våra andra grannar?
Lika bra där. Skratt och kärlek i köket, och doften som en bistro.
Vad bra! Tre månader, precis som vi sade. Vi stannar en liten tid till för säkerhets skull.
Vem är näst på tur?
Simonssons, Fyrkantsvägen 4, lägenhet 65. I 66:an har förfallet slagit till, ingen minns ens varandras namn. 64:an behöver få ordning på kärlekslivet, som vanligt!
Säg till när det är dags. Och du, låt kassetterna ligga framme, du kan spela högt ett tag till. Maten från restaurangen får vara kvar på leveranslistan, och doftoljorna räcker nog månaden ut. De där rosorna du bytte vatten på varje dag har vissnat, köper du ett nytt fång?
Självklart. Men nu kan du gnugga min rygg, så sover vi sen?
