Déjà vu Hon väntade alltid på brev. Från allra första början – hela livet. Adresserna byttes ut. Träden blev lägre, människorna mer avlägsna, väntan tystare. Han litade inte på någon och väntade aldrig på något. Utåt sett en vanlig svensk man – stark, arbetar hårt, och har en hund hemma. Resor, ibland ensam, ibland med fyrbent sällskap. Hon – en charmig tjej med stora, sorgsna ögon. Någon frågade en gång: – Vad lämnar du aldrig hemmet utan? – Utan ett leende! – svarade hon och de söta små groparna i kinderna bekräftade vad hon sa. Hon hade alltid hellre umgåtts med killar än tjejer. Pirat i kjol – kallade de henne på gården. Men hon hade också en egen hemlig lek – att leka mamma till många barn, med en snäll make, och bo i ett stort, mysigt svenskt hus med vacker trädgård omkring. Han kunde inte tänka sig livet utan sport. I garagekartongen låg pokaler, medaljer, diplom. Varför han sparade dem visste han inte – kanske för föräldrarnas skull, som var så stolta. Han hade tänkt lämna dem till dem. För honom var det själva processen som lockade – kämpa till sista svettpärlan, utmattad – för att sedan hitta ny kraft, en ny våg av energi, ett nytt andetag. Hennes föräldrar omkom. Hon var sju när hon och hennes lillebror placerades på olika barnhem. De växte upp – med sina egna kamper, sorger, glädjeämnen. Tiden med institutionerna låg bakom dem nu. De bodde mitt emot varandra i ett område med låga hus, varma gränder, färgglada gårdar och bondemarknader. Den bästa, enda familjen – brorsans. En orolig dag… Hennes arbetspass är slut, hon går genom garagegården, blir ikappsprungen av ”Vasili” – chauffören, som ger henne en faderlig kram och tackar för bullarna. – Vila hemma nu, hör du! – Jag hinner, – vinkar hon, kysser honom på kinden och skyndar till bilen. – Ooh, – suckar ambulansföraren efter henne. Röd dag – och de blev ofta satta på pass tillsammans, få ville jobba då, knappt ens läkare. Teamet bestod av två manliga kollegor till, som inte riktigt gillade henne. Men hon gillade att vara fräsch och snygg – det förändrade stämningen, speciellt om läkaren var glad och såg bra ut. Han kör så fort han kan. Kartongen med sportpriser skramlar i bagaget, hunden jämrar sig på baksätet. Pappa hade föreslagit att de skulle fira nyår ihop. Samma dag lade han in kartongen i bilen. Glad över att äntligen slippa jobba under helgen – även om han alltid saknade sina grabbar och tränarjobbet passade honom. Det var de sällsynta mötena med föräldrarna som sved i hjärtat… Några dagar före helgen, vaknade han av telefonsamtal i gryningen. – Mamma mår dåligt. – Pappas röst darrade. Den annars så starke pensionerade översten kunde inte dölja sin oro. Föräldrarna hade varit tillsammans sedan skoltiden – och fortfarande såg de på varandra som ett ungt par. Den där gnistan fascinerade honom alltid. Som om de visste en hemlighet… Hon log trött. Varje nyår bakade hon olika sorters bullar, körde runt med dem efter jobbet. Hon hade till och med hunnit vila några timmar på jourrummet idag. Annars skulle Vasili aldrig låtit henne köra – då skulle han ha skjutsat henne själv, glad som ett barn av hennes blyga leende. Tio kilometer till föräldrahemmet. Och plötsligt – snöstorm. Han mindes hur hunden för några timmar sen krånglat, inte velat hoppa in i bilen, det där skramlet från bakluckan, eviga jobbresor, vägar, vägar… – Mamma, pappa, håll ut… Ingen annan finns förutom er… Hunden slickade honom i nacken, som om den kunde läsa hans tankar. – Förlåt kompis, och så klart, dig också!… Hon sänkte motorljudet. Snöstorm – just precis nu. Det var en bulle kvar. Två, tre kilometer till landsväg och bakom kurvan fritidshusområdet, där hennes favoritsenior bodde – en pensionärsdam med gnista i ögonen, knappast en ”tant”. Hennes make hade likadan lyskraft i blicken. De klagade aldrig, reste mycket. Kanske hade hennes föräldrar varit sådana, om de fått leva… Ett plötsligt mörkt sken – rakt framför bilen, mot vit snöstormsbakgrund. – Var kom du ifrån, hund – från skogen, har du rymt? Vackra ögon… Varför är halsen klibbig? Blöt tröja… Så trött… Jack, Jacken, kompis… Varför gör det så ont?! Mamma, jag kommer, pappa, jag är nära… Mörker… Vasili gick inte att nå. Han var och hämtade barnbarnen. Nej, ambulansen skulle aldrig komma fram – så igensnöat var det. – Vänta, grabben… Hang in there, jag ska dra ut dig. Herregud!… Och det är en hund också… Hon höll just på att köra iväg när en grå bil susade förbi. – Någon har bråttom hem, – hann hon tänka. Några minuter senare snurrade en vält grå bil på marken, åkte ner i diket. En svart hund låg några meter ifrån. Levde, kanske. – Vad är klockan ens? – Hon föredrog inte hett vatten, men just nu var det den heta duschen som räddade henne. Skakningarna lade sig. Hon sjönk ner på badrumsgolvet, slöt ögonen, andades ut. Om hon bara fick sova lite… – Hur lyckades du dra ut honom, så stark kille? – hörde hon brorsans röst i huvudet. Kroppen mindes all smärta. Mannen och två hundar skjutsade hon till sjukhuset i egen bil. Halvvägs mötte de brorsan som hjälpte till. Hon åkte tillbaka till stugan för att ändå lämna bullen. Varför hon också tog med kartongen som ramlat ut från den grå bilens baklucka, visste hon inte. – Kanske är det värdefullt för den killen. Alla överlevde – det är huvudsaken. En förvirrad äldre herre öppnade dörren. – Har något hänt? – frågade hon. – Frun är på sjukhus. Jag är på väg dit. Jag får inte tag på sonen… Hon teg och sänkte blicken. – Hur är det själv då? – sa han och tog hennes hand. – Ska jag köra dig? Resan skedde under tystnad, snöstormen hade lagt sig. – Jag ser att du har en kartong där bak, var kommer den ifrån? – undrade översten till slut. – Det var en olycka. En man försökte väja för en hund som rusade ut ur skogen. Bilen voltade, kartongen föll ur bagaget… – Grå bil, vit hund, och hunden från skogen var svart? – frågade han tyst. Hon stannade, vände sig till honom. Han knöt händerna, såg ut över vägen. – Han lever! Och din fru blir bra igen. – Hon kramade honom. – Vet du, flicka lilla… Får jag kalla dig så? – Självklart! – Sorg i ögonen. – Frun har drömt flera nätter om en konstig svart hund. Sonen har en vit. Varifrån kom den svarta!?… – Vackra ögon. Otroliga. Sorgsna… – var hans första tanke när han vaknade. Pappa satt och slumrade bredvid sjukhussängen. – Mamma. Olyckan. – Allt kom tillbaka. Och flickans ögon… De firade nyår i slutet av januari. Mamma blev bättre. Pappa var lycklig. Jack haltade lite men snart skulle det gå över. Tränarjobbet väntade – pojkarna måste tillbaka efter lovet, förberedas för tävlingar. Han hade stannat ovanligt länge hos föräldrarna. Dags att återvända till stan. Men tankarna fastnade vid henne… Han stod redan vid grinden när pappa ropade från vinden: – Behöver du hjälp, farsan? Pappa log lurigt och när sonen såg sig om på vinden fick han syn på sina sportpriser uppställda där. – Hur hamnade de där, herr överste? – log han. – Fundera på det! Jag går ut med Jack innan du åker. Hon skyndade hem tidigare än vanligt. Dina väntade. Efter ett besök hos veterinären hade hon inte kunnat låta bli att ta hem henne – annars väntade hundhemmet. Dina var inte riktigt kolsvart – hon hade en vit hjärtformad fläck på bröstet. Hon kom in i trapphuset och öppnade automatiskt, nästan utan att titta, sin postbox. Ville stänga igen snabbt men såg något sticka ut. Ett vitt kuvert. I brevet stod: Jag kommer ikväll. Tack, min kära! Kärleken är en kompass som hjälper oss att hitta hem

Deja-vu

Hon väntade på brev. Alltid, jämt, sedan barnsben.

Adresserna byttes. Träden blev mindre, människorna suddigare, väntan tystare.

Han trodde inte på någon och förväntade sig ingenting. Han såg ut som vilken medelålders karl som helst, en stadig svensk med arbete att gå till. Hemma väntade hunden Ludde. Resorna gjorde han själv, ibland med fyrbent följeslagare.

Hon en vänlig flicka med sorgsna, blå ögon och ett namn: Svea. Någon frågade henne en gång:
Vad lämnar du aldrig hemmet utan?
Mitt leende! sa hon, och de söta smilgroporna i kinderna blev till bevis.

Svea hade alltid lekt bättre med pojkarna än flickorna. Pirat i kjol, sa de, där på gården i Västerås där hon växte upp. Men när hon var ensam lekte hon att hon var mor till många barn, hade en snäll man och bodde i ett stort hus med egen trädgård äppelträd, vinbär, rabarber.

Han kunde inte tänka sig livet utan idrott. I garaget sov pokaler, medaljer och diplom i en dammig flyttlåda. Han visste egentligen inte varför han sparade dem kanske för att föräldrarna var så stolta. Han hade länge tänkt att köra hem lådan till dem, första platserna var aldrig för segrars skull. Han gillade känslan: till sista svettdroppen, sen tröttheten och sen, en ny kraftvåg. Ett annat andetag.

Sveas föräldrar dog när hon var sju. Hon och lillebror gick skilda vägar, till olika barnhem runt om i Sörmland. De växte upp med sina egna strider, sorger och små glädjeämnen. Tiden i samhällets famn låg redan bakom dem. Nu bodde de tvärs över gatan från varandra, i ett område med låga, röda trähus, varma gator, prunkande gårdar, torgmarknad varje helg. De bästa, de enda vännerna brorsan och hans familj.

Orolig dag Skiftet slut, hon gick genom parkeringshuset. Gamle Lagerström hann ikapp, klappade henne om axlarna faderligt och tackade för kanelbullarna.
Vila ut hemma nu, hör du!
Det hinner jag, svepte hon med handen, kysste honom på kinden och skyndade iväg till sin bil.
Oj suckade ambulansföraren efter henne.

Vid helgjobb sattes de ofta ihop. Få ville jobba jul, knappt läkarna själva.

Kollegorna var två män. De såg med skepsis på Svea. Hon prioriterade alltid att vara prydlig, att se glad ut allt blev enklare i ambulansen om läkaren strålade av energi.

Han körde, fort han kunde. Pokalerna hoppade i bagaget, Ludde gnällde oroligt i baksätet. Pappa hade föreslagit att hela familjen skulle fira jul hemma i år. Samma dag ställde han lådan i bilen. Han kände sig lättare, ingen jobbhelg väntade för en gångs skull, fast saknaden efter tränarjobbet och pojkarna högg till i hjärtat när vardagen stannade av. Det var länge sedan han träffat föräldrarna Några dagar före helgen ringde telefonen, någonstans borta i drömmen.

Mamma mår inte bra. Pappas röst skar och darrade. Pensionerad major, nu mjuk och svajig, orolig över sin fru. De hade varit ihop sedan gymnasietiden, och alltid sett på varandra på det där sättet som unga gör. Som om de delade någons sorts hemlighet

Svea log trött. På nyårsafton bakade hon alltid bullar och pajer, delade ut till ensamma tanter och hemlösa på stadens bakgator efter sitt skift. Hon hade fått sova ett par timmar på vilorummet idag, annars hade inte Lagerström låtit henne köra.

Tio kilometer till föräldrahemmet. Så plötsligt började snön falla, världen fylldes av virvlande kristaller. Han tänkte på Ludde som tjurade vid dörren tidigare vägrade hoppa in på skramlet i bakluckan, på alla milen, resorna, vägarna
Mamma, pappa, håll ut Bara ni finns kvar

Hunden sträckte på sig och slickade honom över örat, som om den förstod tankarna.
Förlåt, min vän. Förlåt, du med Ludde

Hon sänkte farten. Snöstormen kom så olägligt. Ett par kilometer kvar till landsvägen, sedan, bakom kurvan, låg lilla stugområdet. Hennes favoritpatient bodde där, äldre och ändå så pigg nej, det gick inte att kalla henne gumma, gnistan lyste för starkt. Hennes make reflekterade samma gnista. De klagade aldrig, reste fortfarande land och rike runt. Svea undrade ofta sådana kanske hennes föräldrar hade blivit om livet gett dem tid…

Ett svart blänk framför strålkastarna. Rakt under däcken. Världen försvann i ett virrvarr av vitt.

Dina ögon Hur kom du hit, vovve? Ur skogen? Smugit dig bort? Vackra ögon Varför klibbar det kring halsen? Tröjan våt Sömnen drar Ludde, Ludde, kamrat Aj, vad ont Mamma, pappa, nu kommer jag Det är mörkt

Lagerström svarade inte. Han var redan iväg, hämtade barnbarnen. Ambulansen skulle ändå inte ta sig fram på den här vägen, så insnöad.

Vi fixar det, pojken Håll ut. Jösses! Där är ju också en hund

Svea hade redan börjat köra när en grå Volvo rusade förbi utanför.
Någon har bråttom hem, tänkte hon, och så fortsatte tystnaden. Några minuter senare låg en grå bil upp och ner i snön, sladdade långsamt ner i diket. En svart hund några meter därifrån, andades, men låg still.

Vad är klockan ens? Hon brukade aldrig duscha varmt, men nu var det det enda som värmde. Skakningarna lade sig. Hon satte sig på golvet i badrummet, blundade. Om hon ändå bara fick sova

Hur bar du dig åt för att få loss honom, han var ju stor som en björn! brorsans röst ekade i huvudet. Hela kroppen låste sig. Musklerna mindes plötsligt varenda rörelse, smärtan slog till.

Mannen och hans två hundar körde hon själv till akuten, mitt på natten. Brorsan mötte upp och hjälpte till. Den kvällen återvände hon till stugområdet, ville ändå lämna över pajen. Hon tog också med lådan som ramlat ur Volvon.

Kanske är den viktig för den där mannen. Huvudsaken att alla klarade sig. Han vaknar väl snart, då kan jag lämna tillbaka den.

Den äldre damens make öppnade, förvånad och vilse i ögonen.

Har det hänt något? blev det första han frågade.

Min fru ligger på lasarettet. Jag hinner inte vänta på sonen, får inte tag på honom

Svea teg, sänkte blicken.

Har du det bra? han kramade hennes hand.

Ska jag köra dig? sa Svea.

De åkte tysta genom det vintervita. Snön la sig som ett tystnandeslag över vägarna.

Lådan därbak, var kommer den ifrån? undrade majoren till slut, när de närmade sig staden.

Det var en olycka. En man försökte väja för en hund som kastade sig ut ur skogen. Bilen slog runt, och lådan flög ut

Grå Volvo, vit hund i bilen, svart skogshund utanför? nästan viskade han.

Svea slog av motorn, såg honom i ögonen. Han knöt nävarna, stirrade ut på den tysta vägen.

Han lever! Och din fru kommer klara sig. Hon tog honom i famnen.

Du, flickan får jag kalla dig dotter?

Gärna! tårarna brann bakom Sveas ögonlock.

Min fru har drömt flera nätter om en svart hund. Vår son har en vit. Men den där svarta varifrån kom den egentligen?…

De vackra, sorgsna ögonen det första han tänkte då han vaknade upp på sjukhuset. Pappan halvslumrade i stolen bredvid.

Mamma. Olyckan. Allt kom tillbaka, och de där ögonen

De firade nyår sist i januari, redan när isarna började släppa. Mamman tillfrisknade långsamt. Pappan var lycklig. Ludde haltade än lite, men snart skulle det gå honom väl igen. Han längtade tillbaka till jobbet. Pojkarna behövde drillas inför nya tävlingar. Men han dröjde i föräldrahemmet. Bara tanken på Svea tog aldrig slut

Just som han skulle gå fick han höra pappans rop från vindstrappan.
Behöver du hjälp där uppe, farsan?
Pappan log slugt. På hyllan på vinden stod hans gamla idrottspokaler prydligt uppradade.

Jaså, var har du fått dem ifrån, herr major? log han.

Fundera på det du! Jag tar Ludde på en sista runda innan du åker.

Svea skyndade hem, hjärtat studsade. Hemma väntade Disa. Det gick inte att lämna hunden kvar på djurkliniken när Svea återsåg henne annars hade hon hamnat på härbärge. Disa var inte helt kolsvart, på bröstet hade hon en kritvit fläck, formad som ett hjärta.

Svea gick in, öppnade sin postbox av vana, utan tanke. Skulle just smälla igen luckan när något vitt stack ut.

Ett brev.

Det stod:
Jag kommer ikväll. Tack, kära du! Kärlek, som en kompass, leder oss hem.