Dörrarna på nattbussen vecklade ihop sig som ett dragspel, och en värmevåg rullade ut i den svala stockholmsnatten. Ett gäng på fem glada festprissar stormade in, skrattande och slamrande, sparkade av sig gruset från sina skor mot trappsteg, stolpar och allas ben som kom i vägen.
Vi andravi som blivit sammanförda i denna sena timma av SL:s enda nattbusstittade ned i våra mobiler och låtsades som att inget hänt. Ingen av oss hade lust eller ork att säga något till dessa unga killar som, högljudda och med rödblänkande ögon, ivrigt diskuterade de mest oviktiga ämnena på bredaste stockholmska. De tävlade om vem som kunde höras mest och svängde sig med fräcka historier, skrattade rått och skålade med ölburkarna så det ekade längst bak i bussen.
Busschauffören stängde dörrarna, dragspelsdelen rätade ut sig, motorn suckade igång och vi gled vidare genom staden. Det var knappt ett tiotal av oss förutom det nykomna sällskapet, och där satt även den lite trötta biljettkontrollanten, en dam i sextioårsåldern med tjocka glasögon som säkert varit med längre än alla dessa pojkar tillsammans.
Hon reste sig långsamt och gick mot gänget med ett järngrepp om sin bunt biljetter.
Då så, killar. Nu får ni visa SL-kortet, sa hon med en suck.
Har periodkort! rapade en av dem.
Samma här!
Jag också!
Den yngsta i gänget hade knappt kommit ur målbrottet, men ville såklart imponera och skrålade högre än alla andra:
Kolla själva, vi har kort!
Visa fram då, kontrade kontrollanten torrt, helt opåverkad.
Visa du ditt först! fräste den biffigaste med ett snett leende.
Jag jobbar här, sa hon, lika osentimentalt.
Jaha! Jag är elektriker, betyder det att jag inte behöver betala elräkningen då eller? svarade han vars ölburk läckt över hela jackan och faktiskt börjat osa riktigt surt i hela vagnen.
Gubbar, antingen betalar ni eller så kliver ni av.
Hon hann knappt avsluta förrän någon tryckte på stoppknappen, och efter kommande hållplats reste sig nästan alla och lämnade bussen.
Killen med fjunmustasch kråmade sig, Tanten hörde ju! Vi har kort!
Nåja, då kör vi, Lena! ropade kontrollanten till chauffören längst fram.
Javisst, Lena, kör till depån, höll gänget på och härmade henne, torkade kroppsdelar med låtsastårar och skrattade vidare.
Dörrarna stängdes, bussen svängde och la i en ny växel. Några sekunder senare började det gå upp för den klokaste av dem:
Hörrni, hur kan bussen vända så där mitt på gatan när den går på el från trådar? frågade han, men de andra ryckte bara på axlarna och lät honom fastna vid detaljer.
Bussen gasade på och svischade om vanliga bilar, lamporna började blinka och till sist var nästan allt mörkt, bara några reklamskyltar och gatlyktor kastade sitt bleka ljus över oss. Kontrollanten satte sig tyst vid sitt säte och stirrade rakt fram. Stoppen var slut.
Hallå! Vart kör du oss? ropade en av grabbarna till slut.
Ingen respons.
Ey! Släpp av oss, vi ska av! Nu lät deras röster aningen klarare, nyktrare, och nervösare.
Men hon rörde inte en min.
Staden gled förbi och plötsligt var det bara mörk väg utanför. Mobiltelefonerna dök upp ur fickorna, men mottagning saknades helt. Ingen chans att kolla Instagram eller få ut någon sorts hjälp från världen utanför.
När bussen svängde ut på en landsväg och fälten tog vid, reste sig en av dem och försökte hota:
Vet du var jag jobbar eller?! Om inte jag kommer till jobbet imorgon får du skylla dig själv, då ryker pensionen!
I samma stund slocknade strålkastarna framtill.
Snälla, släpp ut oss! Jag måste plugga till högskoleprovet, pipade ynglingen nästan gråtandes.
Bussen dånade vidare genom natten, gänget satt tysta och bleka och försökte peppa varandra genom att minnas filmer om gisslan och buskapningar. Flera försökte slå sönder nödhamrarna med tomma ölburkar, andra bände på dörrarna, men inget hjälpte.
Tills pengarna kom fram.
Ta allt vi har, behåll växeln, bara kör oss tillbaka in till stan! snörvlade någon.
Kontrollanten satt stum.
Tårarna, bönerna och skuldkänslorna fyllde bussen medan den dundrade vidare, tills vi till sist bromsade in vid en enorm sjömåste varit Mälaren eller något.
Vad i? viskade någon.
De tänker dränka oss, hörde jag fjunet snyfta.
Kalle, känner du till hur man kör en buss? Ska vi försöka ta över? muttrade en annan, men Kalle bara skakade på huvudet.
Dörren gick äntligen upp, och kontrollanten klev ut. Månskenet kastade långa skuggor när hon syntes vid förarplatsen igen, och snart såg vi att hon höll något långt i handen.
Nu är det kört de skjuter oss och dumpar oss i sjön, pep elektrikern, och stämningen var helt tagen.
Men istället för panik hördes tunga steg när hon kom tillbaka, satte ner en hink och ett gäng moppar precis bredvid oss, log och sa:
När ni skrubbat väggarna får ni trasor så ni kan ta stolarna och golvet också. Sen kör vi tillbaka till stan. Några synpunkter?
Fem skakade på huvudet så synkront som en folkdansgrupp från Dalarna.
Natten var lång. Killarna delade upp sig: två sprang efter vatten, en bytte mopp, två tömde hinkarna i vad som måste ha varit Sveriges största tunna med sjövatten. Man anade att de inte var de första som fick nattta vid sjön.
Solen steg. Bussen glänste och fönstren glimmade som aldrig förr. Aldrig hade vi sett ett så tyst och duktigt gäng. Kontrollanten stämplade varsin biljett och bussen rullade tillbaka mot city. Stoppen avlöste varandra och efterhand blev nattens upprorsmakare avlämnade, en efter en, medan SL:s nattbuss återgick till rutten mot nya äventyr och nya, ovetande passagerare.
