Margareta Edlund blev plötsligt sjuk. Ingen av hennes döttrar kom för att hälsa på mamman medan hon låg dålig i sängen. Det var bara barnbarnet Lovisa som tog hand om henne. Döttrarna dök upp först lagom till påsken. Som vanligt var de på jakt efter lantliga delikatesser som deras mamma brukade laga inför högtiden! Margareta gick ut till grinden för att möta sina döttrar.
Varför är ni här? sa hon kyligt.
Äldsta dottern, Ingrid, stannade häpet.
Mamma, vad menar du med det här?! utbrast hon.
Nej, ingenting! Hör ni, mina kära! Jag har sålt hela gården…
Hur så? Och vi då? Döttrarna förstod inte alls vad som hände.
Livet i den lilla byn Lundarp var tråkigt och glest med händelser. Därför blev allt som kunde livta upp den grå vardagen stora nyheter.
Men när Lovisa, barnbarnet till före detta affärsföreståndaren, dök upp i byn, blev det stor sensation.
Det sades att särskilt känslosamma kvinnor suckade när Lovisa dök upp.
Och den där Lovisa! sa folk. Smart tjej! Har gått om alla i ett svep! Nu får de allt vara avundsjuka!
Det var tydligt att byns lilla elit med avund såg på när Lovisa körde längs Lundarps grusvägar i sin glänsande, dyra SUV.
Alla byborna radade upp sig för att se detta ovanliga moment.
Gamla tanter torkade till och med glädjetårar med sina näsdukar.
Kan det vara sant? Precis som i sagan om Askungen!
Och det var riktigt, för sen hon var barn hade Lovisa kallats för “Askungen”.
Nu hade hon all rätt att beskåda byborna med en överlägsen blick; de som tidigare öppet hade skrattat åt henne.
Hon vinkade glatt till byns egen musiker, Pär, från den nedvevade bilrutan.
Pär Gunnarsson, vad trevligt att se dig! Hur är läget?
Det är fint! Lovisa, du får komma till oss på bystugan på en repetition!
Självklart gör jag det!
Den glänsande bilen försvann bakom backen, och folk började sakta sprida sig hemåt. Pär Gunnarsson sa nöjt:
Duktig tjej! Hon nådde sina mål! Nu är det vårdcentralens personal som står på tur.
Gamla Elsa frågade:
Vad med dem då?
Du vet, Elsa, idag kommer en del vara gröna av avund! Det är en sjukdom som ingen botar! Har du hört?
Elsa fnös åt Pär, korsade sig och skyndade hemåt.
Pär tog inte illa upp, han visste att Elsa menade inget illa.
Han sjönk ner på bänken vid bystugan med en känsla av att plikten var gjort. Lovisas återkomst väckte många minnen…
Pär hade spelat en avgörande roll i Lovisas liv. Hon blev föräldralös tidigt, först försvann mamman, och pappan hade redan lämnat familjen långt tidigare.
Ingen av de många släktingarna ville ta på sig ansvaret, så flickan fick tillbringa nästan två år på barnhem.
Men till slut vaknade något i Margareta Edlund, och hon tog hem sitt barnbarn.
Byborna uppskattade Margaretas handling. Hon jobbade fortfarande då, och chefen berömde offentligt hennes initiativ.
Om vi alla var som Margareta!
Men det fanns de som såg baktankar.
Klart hon tar henne nu när man får statligt stöd för det, sa vissa. Finns det något hjärta i Margareta, tror ni? Hon är ju känd för sitt hårda sätt!
Margaretas rykte som butiksföreståndare var redan färgat. Hon fuskade ofta med växeln, men folk teg, det var inget man pratade om.
Hon grälade också ofta med grannarna.
Margareta brydde sig mest om sina två döttrar och sonen. Sonen var läkare i Lund, döttrarna bodde i Stockholm.
Men alla tre kom återkommande hem för att fylla på skafferiet.
I det avseendet låg hon bra till: hennes gård kunde mäta sig med vilken lantbrukare som helst.
Margareta höll sig med dussintals ankor och höns, i lagården grymtade några smågrisar om plats mot getterna, som försökte få tag på sin dagliga ranson.
För att mätta alla dessa djur odlade hon på två hektar mark.
Det var tufft att klara allt själv; åren började kännas av. Att anlita hjälp kostade för mycket, så hon kom att tänka på barnbarnet.
Hon delade sin plan med väninnan Solveig, hennes barndomskompis.
Jag tar hem Lovisa! Hon ska inte gå runt på barnhem längre. Folk skvallrar ändå om att jag “lämnat bort” henne.
Solveig höll alltid med Margareta hon hade ju sitt jobb på samma butik.
Du gör helt rätt! Dessutom, flickan är ju stor nog nu för att hjälpa till hemma på gården.
Solveig, du gav mig en bra idé! När jag jobbar, kan Lovisa ta hand om djuren.
Men skolan då? Det är höga krav på barnen nuförtiden. Mina barnbarn sitter över böckerna till sent, har aktiviteter och allt.
Det får gå utan aktiviteter! Jag ger ju henne mat och husrum!
Lilla Lovisa var lycklig ändå. Hon hjälpte gärna till med allt Margareta sa. Snart kallades hon Askungen i byn.
Folk började öppet kritisera Margareta.
Margareta, skäms du inte? Stackars flickan är mager som ett strå!
Hon avfärdade alltid sådant bestämt.
Inte er sak! Titta på er själva! Min flicka jobbar för att hon vill, och när hon gått ut skolan får hon läsa till veterinär.
Margareta hade redan planerat Lovisas liv. Kanske hade det blivit så, om inte något oväntat hänt.
En solig sommardag fick den lilla byn en ny föreståndare till bystugan.
Malin var nyutexaminerad från kulturarbetarlinjen i Malmö och kom nu till Lundarp.
Hon gick runt hela byn efter talanger. Pär behövde inte letas fram han erbjöd sin hjälp direkt.
Malin, bara jag får ett nytt instrument så kan jag prestera! Vi reste ju runt förr och peppade bönderna!
Redan dagen efter bad Malin honom komma.
Testa nu, Pär! Instrumentet är inte nytt, men duger!
Hör och häpna!
Pär tog ton och glädjen spreds.
Snart hade han samlat ett sångarlag, men de saknade något viktig: en solist. Han berättade det för Malin.
Malin, utan solist är det som ärtsoppa utan fläsk! Var ska vi hitta en ung och stark röst?
Malin log.
Jag vet precis vem! Kom, så tar vi med oss instrumentet!
På byskolan fick ett litet audition hållas en ovanlig händelse. Talangerna ställde sig på rad och inväntade domarnas omdömen. Lovisa skickades dit av sin fröken.
Lovisa, du ska gå och sjunga, jag har hört dig!
Lovisa grät nästan.
Men Gun-Marie! Jag måste hem, mormor blir arg!
Oroa dig inte! Jag pratar med henne! Tänk, det här kan vara din lottovinst i livet.
Lovisa såg osäkert, men samtidigt hoppfullt, på lärarinnan.
Okej, men få det snabbt överstökat!
Hon drog av hela sin repertoar direkt.
Lovisa älskade att sjunga, även om hennes publik vanligtvis bestod av smågrisar och getter eller fåglarna på fältet när hon arbetade.
Hon sjöng allt från folkvisor till svensk pop, och alltid med själ.
Malin utbrast:
Vilken naturbegåvning! Helt rent, med känsla!
Lovisa fick sitt genombrott direkt. Efter samtal med lärarna gav Margareta upp några av de tyngsta sysslorna.
Margareta oroade sig för att barnbarnet nu skulle bli mallig. Det tog hon upp med Solveig.
Så nu ska jag bara försörja Lovisa? Nu ska hon åka runt och sjunga, och jag får dra allt med min lilla pension?
Men du får ju stöd!
Vad är det för stöd? Och klä henne, ge henne skor? Jag trodde hon skulle jobba i sommar! Vad ger all denna amatörteater oss?
Solveig drömde:
Vad vet du, Margareta kanske är Lovisa berömd om tio år. På tv, i tidningar!
Vad bryr jag mig om det? Jag behöver hjälp till gården!
Solveig såg på Margareta som om hon aldrig sett henne förut.
Folk säger att du är som styvmor i Askungen. Titta på flickan hon är slutkörd varje dag!
Efter det samtalet bröts vänskapen Margareta förlorade sin sista bundsförvant.
Lovisa blev snabbt en lokal stjärna. Hon turnerade i hela trakten, sjöng för lantbrukare och mejeriarbetare.
Hon vann till och med en länstävling. Men trots lokal berömmelse var Lovisa lika ödmjuk som tidigare.
Hon tog väl hand om mormor, och när Margareta blev sjuk, satt hon vid hennes säng natt och dag.
Ingen av döttrarna kom och hälsade på under denna tid. De kom bara lagom till påsk som vanligt.
Margareta gick till grinden.
Varför är ni här? sa hon kallt.
Äldsta dottern Ingrid blev förbluffad.
Mamma, vad har hänt?!
Ingenting! Hörrni, jag har sålt allt på gården…
Men… och vi då? Döttrarna gapade av förvåning.
Gå till affären och köp det ni behöver! Jag orkar inte längre bära allt ensam!
Och Lovisa, då?
Margareta tappade tålamodet:
Lovisa är ingen tjänarinna, hon ska inte jobba för er! När jag blev sjuk, kom ingen av er till undsättning! Ni dyker bara upp när ni själva behöver något! Men det är slut med det. Nu vill jag med ha ett lugnt ålderdomsliv!
Och Lovisa… Hon ska få studera, kanske blir hon artist på riktigt!
Systrarna fick åka hem tomhänta. Margareta gick till Solveig.
Tack, vännen, för att du fick mig att vakna! Jag höll på att förstöra Lovisas liv. Hjälp mig nu sälja köttet!
Vilket kött?
Allt! Förutom geten den behåller jag!
Bra gjort! Och döttrarna då?
Glöm dem! Jag kan inte lita på dem längre…
Många år gick utan att Lovisa återvände till Lundarp, men hon ringde ofta, skickade pengar. Turnéer och undervisningen tog hennes tid, men till slut lyckades hon ordna en veckas ledighet och åkte till byn.
På baksätet hördes ett prassel och sonen Emil gäspade:
Mamma, är vi snart framme hos mormor?
Ja, Emil, vi är här nu! Titta, där står mormor!
Trots åldern var Margareta pigg. Hon lyfte genast sitt barnbarnsbarn i famnen och pussade honom.
Min lilla solstråle! Tänk att jag fick uppleva den här dagen!
Med lite mer återhållsamhet kramade hon Lovisa, rädd att förstöra hennes frisyr.
Såg dig på tv senast du var vackrast av alla!
Lovisa kramade om henne.
Du överdriver, mormor. Jag är bara en enkel tjej, som råkar sjunga lite.
Sluta nu. Du är en riktig artist!
Hade det inte varit för dig och Pär, hade ingenting blivit av mij. Då hade jag förblivit Askungen!
Men i sagan fixade en fe en guldig vagn, en prins… Men du, du skapade din egen framtid!
Lovisa försökte gömma sina nariga händer, men Margareta märkte det.
Hon lutade sig mot barnbarnet, tårarna rann och hon bad om förlåtelse, men Lovisa hade glömt gamla oförrätter.
För henne räckte det att hon hade någon att ta hand om någon som betydde allt.
