Inte Meningen… Tåget rullade in på sin andra dag genom det svenska landskapet. Resenärerna hade hunnit bekanta sig, druckit åtskilliga koppar kaffe, löst korsord och börjat prata om livet i stort – just sådana djupa samtal som tycks uppstå bara i tågets tysta kupéer. Jag hade bänkat mig på en sidoplats medan tre äldre damer i närmsta kupén utbytte recept på småkakor och tips om strumpstickning. Plötsligt körde tåget upp på bron där Mälaren bredde ut sig blank under klarblå himmel. På den mjuka strandkanten reste sig en vitkalkad landsortskyrka med sitt gyllene kors blänkande i solen. Samtalet dog bort. En av damerna gjorde korstecknet och började berätta: — Ni får tro det eller ej, men jag har en historia att dela… Det hände för några år sedan, på våren. Jag bor ensam i min lilla by, maken sedan länge borta och inga barn. Byn sträcker sig längs båda sidor om ån, och ska man till ICA eller posten får man knalla över bron. Den morgonen ringde min bror, som bor långt bort, och berättade att han, på väg hem från affärsresa, skulle köra extra omväg bara för att hälsa på. Vi hade inte setts på fem år – jag blev så glad! Jag slet snabbt på mig täckjackan, hoppade i vinterstövlarna och skyndade mot butiken. Väl framme vid ån funderade jag: ”Bron är en omväg – om jag springer över isen går det fortare”. Nätterna hade varit frostiga men dagarna redan milda, och längst bort såg jag fiskegubbar sitta tryggt kvar på sitt blanka isflak. Men isen höll inte för mig. Med ett knastrande brak föll jag genom och vattnet trängde all luft ur bröstet. Jackan tyngde ned men jag slängde av mig den, grep tag i iskanten – men den brast och jag slogs ner i vaken igen. På stranden stod min granne, såg rakt på mig men vände ryggen till och gick sin väg! ”Nähä, nu är det min tur”, tänkte jag. Men då, som från ingenstans, dök en främmande man upp. Han kastade sig på magen, sträckte ut en björkkvistslunga och ropade: — Ta tag i roten, kom, du klarar det! Och med de sista krafterna grep jag tag och drogs ur – våt och skakande, tårarna frusna på kinderna. När jag vände mig om var mannen borta. En fiskare följde mig hem. Väl hemma gjorde jag mig i ordning och var tvungen att gå till butiken ändå. Vid trappan stod grannen och korsade sig: — Va? Drunknade du inte? Jag frågade varför hon inte hjälpte. Hon svarade torrt: — ”Dör du, var det meningen. Men du dog inte – så var det väl inte din stund.” När brorsan rest hem gick jag runt byn – frågade alla om någon kände den där mannen. Ingen hade sett honom. Någon vecka senare reste jag till sockenkyrkan i grannbyn för att tända ljus, och i altaret stirrade min räddare tillbaka – Sankte Nikolaus, tillskyndaren vid farlig is, avbildad på kyrkliga målningar i hela Sverige. Sedan dess, säger damen och ler, har jag inte varit sjuk en dag. Tror ni mig inte? Ja, ibland får man unders genom livet – men det är inte alltid meningen att det ska sluta illa…

…Tåget åkte in på sin andra dag. Människorna hade redan hunnit bli bekanta, dricka flera koppar kaffe, lösa en drös korsord. Samtalen gled in i det stora och små sådant som hör till resan. Den drömska känslan av att vara medresenär är extra stark just i tåg: här berättar folk historier man aldrig annars får höra.

Jag satt på en sidoplats, medan tre äldre tantor i närmaste kupén bytte bullrecept och knep om hur man stickar raggsockor. Tåget rullade ut på en bro, där utsikten var sagolik. Klar luft, små, lena moln på blå himmel, solstrålar över en bred älv där lätt krusiga vågor lekte. På den höga, gröna älvstranden reste sig en kritvit stenkyrka med gyllene spiror som glimmade i ljuset.

Tantorna tystnade. En av dem gjorde korstecknet över bröstet.
Jag ska berätta en märklig sak, sa hennes väninna. Tro det eller låt bli.

Det hände för några år sedan, tidig vår. Jag bor själv, inga barn, maken dog för längesedan. Byn är liten men sträcker sig över båda sidor av ån. Vill man till Ica eller till posten måste man gå över gångbron. Den där morgonen ringde min bror, berättade att han hade vägarna förbi på jobbresa och tänkte svänga in och hälsa på. Vi hade inte setts på fem år han bor långt norrut.

Jag blev så glad! Tänkte att jag skulle springa bort till affären, köpa lite fika, mjöl och socker, och baka något gott till gästen. Slängde på mig min stickade kofta, brydde mig inte ens om knapparna, drog den bara tätt omkring mig, hoppade i trätofflor och stack iväg.

Vid ån blev jag stående och funderade: Det är en omväg till bron vad om jag genar över isen? Fast dagarna var milda, bet kylan fortfarande om nätterna. Fiskargubbar satt där borta vid bron, vilket gav mig mod. Om vuxna karlar sitter där med sina håvar och pimplar utan att sjunka igenom, borde nog lilla jag också klara mig tänkte jag.

Försiktigt halkade jag ner mot vattnet. Tog ett steg, sen ett till, isen knakade inte. Det här går ju galant, tänkte jag och skyndade på över det smalaste stället där ån svängde.

Tror du eller ej, men jag fattade först inte ens att jag gått igenom isen, fortsatte tanten sitt berättande, röst som ett ekande eko från nattdrömmen. Det brände till, ett litet skrik, sedan tyst. Jag försökte ta mig upp, men koftan drogs ner mot djupet. Tur att jag inte knäppt den! Fick av mig plagget i vattnet, och det blev lättare att simma upp.

Det är fruktansvärt, när man klamrar sig fast vid iskanten som bara går sönder gång på gång, och man sjunker under igen. Min röst kom inte ens fram, det var som att den gått sönder.

Jag såg en granne stå på stranden och stirra på mig. Jag viftade, hoppades att hon skulle ropa på fiskarna. Men hon backade istället iväg och försvann! Såja, nu är det min sista stund, tänkte jag. Synd, min bror kommer och mig hittar han aldrig.

Sista försöket isen rämnade igen. Plötsligt ser jag en man rusa mot mig. Han var inte där nyss. Hur hade han dykt upp?

Han lade sig ned på magen, sträckte fram handen och ropade:
Kom, du klarar det!

Jag vet inte varifrån kraften kom. Men då började isen knaka under honom också. Han rusade till stranden, ryckte upp en ung björk, och tillbaka igen. Lade sig på isen och sköt ut björken mot mig. Jag försökte ta tag i grenarna, men de gled ur händerna, redan täckta av is från vatten och kyla.

Han vred trädet, pekade:
Ta i roten! Roten!

Så tog jag tag och vips! drogs jag upp som en rotfrukt ur jorden. Jag låg kvar på isen, tårarna frös mot kinden. Han böjde sig över mig.

Är du kvar, lilla vän? frågade han.

Jag nickade, men kunde inte tala.

Skönt, sa han. Gå hem nu, och var inte rädd du blir inte sjuk.

Jag torkade ansiktet, reste mig. Vände mig om mannen var borta. Hur kunde han bara försvinna? Allt var fritt runtomkring, och fiskarna såg jag komma springande.

En av fiskarna följde mig hem. Hemma bytte jag kläder, värmde kaffe med kardemumma. Vad hjälper det, affären väntade ändå.

Jag gick över bron till butiken. Framför trappan stod grannen. Hon såg på mig som på en vålnad och gjorde återigen korstecknet.

Du drunknade visst inte, sa hon.
Och varför ropade du inte på hjälp? svarade jag.
Jag tänkte bara att om jag försökt hjälpa hade vi båda gått i, och jag hinner ändå inte till fiskarna. Drunknar du ja, det är ödet. Men du klarade dig.

Min bror stannade bara över dagen. Jag berättade inget. Efteråt gick jag runt i byn, frågade om någon fått besök av en man. Han såg inte ut som en av oss, ingen kände igen honom. Hade han någon slängkappa eller kanske en storluva? Byn har knappt tjugo hus, och ändå ingen annan hade sett denna man.

Så åkte jag till domkyrkan i närmsta stad, för att tända ett ljus till minne av det märkliga räddandet. När jag kom in i kyrkan stannade tiden. På en ikon stirrade samma man på mig den helige Nikolaus. Jag föll i bänken och samtalade sedan länge med prästen.

Såna är miraklerna, ja, sa tanten till sist. Och inte blev jag sjuk, inte ens minsta förkylning har jag haft sedan den dagen. Tro det eller låt bli.