Jag ropade ut genom fönstret:
Mamma, varför är du uppe så tidigt? Du fryser ju!
Hon vände sig om, vinkade med snöskyffeln som en hälsning:
Jag gör det här för er, era latmaskar.
Och nästa dag fanns hon inte mer.
Jag kan fortfarande inte gå förbi vår gamla gård utan att känna ett tryck över bröstet, nästan som om ett kallt barnahjärta grips av en isande hand. Varje gång jag ser den där stigen i snön, stelnar allt inom mig. Det var jag som tog det där fotot den andra januari…
Jag gick bara förbi, såg spåren i snön och stannade. Tog fram mobilen, knäppte en bild utan att veta varför.
Nu är det fotot det enda jag har kvar från de där dagarna…
Vi firade nyår som alltid, hela familjen samlad i huset i Åmål.
Mamma var redan uppe när jag vaknade den trettioförsta, och doften av stekta köttbullar minglade med ljudet av hennes röst från köket:
Svea, stig upp! Du måste hjälpa mig med salladen, annars äter pappa upp allt innan vi ens hunnit laga färdigt!
Jag släntrade ner, fortfarande i pyjamas, håret på ända. Mamma stod vid spisen i sitt förkläde med röda dalahästar på, det jag en gång gett henne på en skolmarknad. Hon log, kinderna röda av värmen.
Men mamma, kan jag åtminstone få dricka lite kaffe först? gnällde jag.
Kaffe får du sen! Först gubbröra! skrattade hon, och slängde över en skål med kokta rotfrukter. Skär dem fint nu, inte som sist inga laxstora kuber, tack.
Vi skar och småpratade; pratet gungade fram och tillbaka mellan oss, om allt och inget.
Hon berättade om sina barndomsnyår i Dalsland inga utländska sallader då, bara sill under täcket och mandariner som morfar tagit hem från fabriken, gömda under rocken.
Sen kom pappa in med granen. En kolossal best nästan upp till taket.
Nähä hörrni, nu har ni fått gran till både jul och påsk! hojtade han stolt.
Men pappa, har du dragit hem hela skogen? skrattade jag.
Mamma skakade på huvudet och suckade:
Nog är den vacker, men var i hela friden ska vi ha den? Förra året var ju granen åtminstone hanterbar.
Trots det hjälpte hon till med pyntet. Jag och min lillasyster Maja hängde upp glitter, och mamma tog fram de gamla prydnaderna särskilt ängeln av glas, så skör och gammal.
Den här köpte jag till dig första nyåret du levde, Svea.
Det minns jag nog, mamma, glömmer aldrig, sa jag, fast det egentligen låg suddigt bak i dimman. Hon lyste upp när hon såg att jag “kom ihåg”.
Min bror Oskar dök upp framåt eftermiddagen, som en virvelvind med påsar, paket och flaskor.
Den här gången är det riktigt mousserande, mamma! Inget surt skräp som ifjol, lovade han.
Bara ni inte blir överförfriskade allihop, skrattade mamma och drog honom in i en kram.
Vid midnatt gick vi ut på gården. Pappa och Oskar tände raketer mot Vänersjöns svarta himmel. Maja tjöt av glädje, och mamma höll armen om mig, nära.
Ser du, Svea? Hur fint vi har det… viskade hon.
Jag kramade henne tillbaka.
Vi har det bäst i världen, mamma.
Vi turades om att dricka ur samma flaska, skrattade när en raket svischade mot grannens gamla vedbod.
Mamma, röd om kinderna, dansade i sina tjocka tofflor till “Nu tändas tusen juleljus”, och pappa lyfte upp henne i sin famn. Vi skrattade så tårarna rann.
Första januari låg vi mest och latade oss. Mamma lagade palt och gelé.
Snälla mamma, nu får det räcka! klagade jag. Vi är redan likt köttbullar själva!
Äsch, nyår varar en vecka i Sverige, muttrade hon och rörde om i kastrullen.
Andra januari vaknade hon lika tidigt som alltid.
Jag hörde ytterdörren slå igen, kikade ut: där stod hon på innergården med snöskyffeln. Skottade noggrant, i sin gamla dunjacka och det slitna yllehalsduken på huvudet.
Hon skyfflade en smal, rak gång från grind till trappa, precis som hon alltid brukade. Snön lades i prydliga högar intill husväggen, som om inget kunde gå fel.
Jag öppnade fönstret:
Mamma! Varför så tidigt? Du fryser ju!
Hon vände sig leende om, höjde skyffeln som en flagga:
Annars får ni väl pulsa i snön till påsk, latmaskar! Sätt på vatten till te nu!
Jag log och tassade in till köket. Hon kom in efter en halvtimme, kinderna blossande, ögonen glittrande.
Nu är det fint där ute, sa hon nöjt, och sjönk ned med en kopp kaffe.
Det var sista gången hennes röst lät så stark.
Tredje januari på morgonen sa hon tyst:
Flickor, det sticker i bröstet, inte mycket, men ändå.
Jag reste mig oroligt upp:
Mamma, vi ringer ambulansen!
Nej, Svea. Det är inget. Jag har bara hållit igång för mycket, lagat mat, sprungit överallt. Lite vila så går det över.
Hon la sig på soffan, vi satt nära. Pappa åkte efter medicin. Hon skämtade:
Titta inte på mig så dramatiskt, flickor. Jag överlever er allihop ändå, ska ni se.
Sedan blev hon plötsligt blek, grep sig för bröstet.
Oj… det här känns inte bra… riktigt illa…
Vi ringde ambulansen. Jag tog hennes hand och väste:
Snälla mamma, håll ut, hjälp är på väg
Hon tittade på mig och viskade:
Svea… jag älskar er så mycket… vill inte säga hej då.
Ambulansen kom snabbt, men hjälpte inte massiv hjärtinfarkt. Allt tog bara minuter.
Jag satt på hallgolvet, förstenad av sorg. I går dansade hon i snön, nu var allt bara borta.
Jag gick ut på gården. Snön föll nästan inte. Jag såg hennes spår små, jämna steg mellan grinden och trappan. Exakt så som hon alltid lämnade.
Jag stod länge och bara glodde. Tänkte; hur kan det vara så att en människa går här ena dagen, och nästa dag är borta? Spåren finns men inte människan!
Ibland tror jag hon gick upp tidigt den andra januari för allra sista gången för att göra en ren stig åt oss. Så vi skulle kunna gå där, fastän utan henne.
Jag borstade aldrig bort hennes spår. Bad alla låta dem vara. Låt dem ligga tills snön själv viskar bort dem för alltid.
Det var det sista mamma gjorde för oss. Hennes omtanke värmde även när sorgen frös sönder rummet.
En vecka senare föll ett tjockt täcke snö.
Jag har kvar fotot av de sista stegen. Varje år, den tredje januari, tittar jag på det. Ser ut på den tomma stigen bredvid huset.
Att veta och känna att någonstans därunder snön ligger hennes sista spår
Det är på dem jag fortfarande följer henne, varje vinter, långt in i drömmen.
