TVÅ SYSTRAR…
Det var en gång två systrar. Den äldre, Svea, var vacker, framgångsrik och rik. Den yngre, Ylva, hade fallit djupt ner i flaskans värld. När denna drömlika berättelse utspelade sig låg Ylvas skönhet långt bakom henne; vid 32 års ålder liknade hon mest en uråldrig gumma med sitt gråblå, svullna ansikte, ögon gömda under tunga lock, och ett tovigt, matt hår som stått orörda av tvål och kam så länge att det liknade spindelväv.
Svea var egentligen ovan att klandra, hon hade lagt både mycket tid och pengar på att försöka rädda Ylva ur alkoholträsket: tagit med henne till exklusiva kliniker i Stockholm, prövat övernaturliga helbrägdagörare i Dalarna men allt hade varit förgäves. Hon köpte till och med en liten, hemtrevlig lägenhet till Ylva på Södermalm, men skrev den på sig själv, så Ylva inte skulle byta bort den mot brännvin. Efter ett halvår bestod inredningen av ett smutsigt madrasserat underlag där Ylva nu låg som närmast döende då Svea kom för att ta farväl, för Svea skulle emigrera till Spanien.
Ylva kunde inte ens tala längre, hade bara kraft att blinka ögonen på glänt och genom fönstrets smutsiga imma se en suddig silhuett. Bredvid låg tomma flaskor, rester av gåvor från traktens andra vilsna själar. Svea kunde inte förmå sig att lämna sin syster att dö ensam hur skulle hon kunna leva vidare sedan? Samvetet skulle slita henne i stycken.
För att mildra sitt eget samvete bestämde Svea sig för att köra Ylva till deras moster i en liten by i Norrland. Moster Inga var 68 år, och systrarna hade knappt kontakt med henne de visste bara att hon var moderns syster, och mindes vagt hennes besök förr i tiden, då hon lämnade burkar av skogsbärssylt, doftande äpplen och torkad svamp. Svea mindes bara byns namn: Björkbacken. Om ingen hört om någon begravning så levde mostern nog fortfarande. Svea bad en vän om hjälp, rullade in Ylva i ett täcke, la henne i baksätet på volvon och körde norrut till byn, där fyra grå timrade hus stod i ett hav av blåbärsris.
Inga övertog den insvepta Ylva och la henne i sin egen säng. Svea la en tjock bunt sedlar i svenska kronor på bordet, och sa: “Hon håller på att dö, jag måste resa, moster Inga. Här är pengar till begravningen kanske hinner jag komma tillbaka, så jag får hitta graven. Det räcker till både staket och sten.” Hon gav även nyckeln till Ylvas lägenhet, för vem annars skulle få den? Svea avböjde kaffe och försvann som ett tåg över tavlan.
Moster Inga, pigg ensamvarg, såg att Ylva fortfarande drog tunga andetag. Hon satte genast på kaffevatten och sen vedspisens järn till att värma vatten åt te. Hon klippte torkade örter ur grova linpåsar, hällde i skogsbär, bryggde på det hetaste vattnet och lät det dra under tättslutande lock, så ångan inte skulle smita.
Tre dagar och tre nätter matade Inga Ylva nästan våldsamt, sked för sked, med honungsdoftande örtte varenda halvtimme, även om natten. På fjärde dygnet fick Ylva smaka mjölken från geten Majken. Även det matsked för matsked. Sedan kom avkok på morötter, och klar, rykande hönsbuljong från egna hönsen. Sju höns hade Inga, men två offrade hon utan sorg för att hjälpa sin döende brorsdotter.
En månad senare kunde Ylva själv sitta upp i sängen. Vintervinden ven utanför, och Inga satte Ylva på en kälke, svepte in henne i en tjock yllemossa och renskinn, och drog henne över snögången till bastun vid sjöstranden. Bastun doftade lavendel och rölleka, badkaret var fullt av värmande tevatten, och efteråt borstade Inga varsamt Ylvas hår tills det glänste av sommaräng.
All den kärlek och omsorg Inga burit på genom åren gav hon Ylva, droppe för droppe, tesked för tesked. Dyra kliniker och trollpackor i huvudstaden hade inte räddat Ylva men moster Ingas vänliga händer fördrev mörkret. Ylva överlevde. Hon återfick styrkan med Majkens klöverdoftande mjölk och om mornarna njöt hon av omeletter på nyvärpta ägg.
Det dröjde inte länge innan silkeshåret åter glänste. Rosor slog ut på Ylvas kinder, och hon visade sig ha blå ögon och ett sällsamt ansikte. Så småningom hjälpte hon Inga i stugan och lagården, lärde sig mjölka Majken och samla ägg bland höet. Deras mat var enkel; nästan allt kom från egen jord.
Bakom sig lämnade Ylva sin gamla tillvaro. Hon gled in i det nya livet som i en dröm; morgonsolen och molnens rörelser ovanför fängslade henne. Hon såg blommorna slå ut kring verandan, och bland vassen vid ån dök en and upp med små ungar och Ylva gav dem brödbitar och viskade små rim.
Snart upptäckte Inga även flickans dolda talang: hon lärde Ylva att virka. Först blev det små dukar, sedan företog de en gemensam färd in till Umeå och köpte garner i alla tänkbara färger. Så började Ylva virka luftiga, mönstrade sjalar med skimrande garn och beställningarna trillade in en efter en; hennes konstverk spred sig som ringar på vattnet.
Pengarna började rulla in. Efter tre år tog den vackra Ylva med sig sin älskade moster ifrån den snötäckta och tysta byn Björkbacken till en mjuk, liten stad vid Östersjöns glittrande, varma kust, där de med sparade kronor från sjalförsäljning och Ingas lador köpte ett rött trähus med äppleträd och syrén.
På morgnarna, när solen lyste på daggen, gick geten Majken långsamt ut och drog ner grenar för ett saftigt äpple, tuggade fundersamt och såg ut över havet, där de båda kvinnorna simmade barfota i vattnet och skrattade så stillsamt som om tiden gått baklänges.
Och det märkligaste är att denna dröm denna saga var alldeles verklig, fastän världen ibland känns overkligare än själva sömnen.








