Elin stod och diskade i köket när Erik kom in. Innan han gick in släckte han lampan i taket.
Det är fortfarande ljust ute. Inget behov att slösa el, muttrade han buttert.
Jag hade tänkt köra en tvätt, svarade Elin lågmält.
Du får göra det i natt när elen är billigare. Och du behöver inte dra på vattnet så hårt när du diskar. Du gör av med alldeles för mycket, Elin. Alldeles för mycket. Förstår du inte att det är våra pengar du spolar ner i avloppet så där?
Erik sänkte vattenstrålen. Elin tittade matt på honom, stängde av kranen och torkade händerna på en gammal handduk innan hon slog sig ner vid köksbordet.
Erik, har du någonsin sett dig själv utifrån? frågade hon.
Jag gör inget annat än att granska mig själv, svarade Erik irriterat.
Och vad tycker du om dig själv då? undrade Elin.
Som människa eller?
Som man och pappa.
En man som alla andra, sade Erik. En pappa som alla andra. Vanlig. Varken bättre eller sämre. Varför frågar du ens?
Menar du verkligen att alla män och pappor är som du?
Vad är det du försöker få fram? Vill du bråka eller vad? sade han.
Elin förstod att det inte fanns någon återvändo; samtalet måste fortsätta tills han insåg att livet med honom var en plåga.
Vet du varför du fortfarande inte har lämnat mig? sade Elin.
Varför skulle jag lämna dig? Erik sneglade snett på henne och drog på munnen.
För att du inte älskar mig. Och du älskar inte våra barn heller.
Erik skulle just protestera när Elin höjde handen:
Säg inte emot. För det stämmer. Du älskar ingen. Och vi ska inte slösa tid på att diskutera det. Jag vill egentligen prata om något annat varför du fortfarande inte lämnat oss.
Jaha, varför då?
Din snålhet, Erik. Din överdrivna sparsamhet. För dig är separationen inget annat än en enorm ekonomisk förlust. Hur länge har vi varit ihop? Femton år? Vad har vi egentligen åstadkommit på de här åren? Om man bortser från att vi blev gifta och fick barn?
Vi har fortfarande livet framför oss, sade Erik lågmält.
Nej, Erik, det har vi inte. Bara det som är kvar. Under alla våra år tillsammans har vi aldrig varit på semester vid havet en enda gång. Inte ens i Sverige. Vi har alltid stannat i stan på sommaren. Vi åker aldrig ens ut och plockar svamp. Vet du varför? För det är för dyrt.
Vi sparar pengar, för framtiden, svarade Erik stelt.
Vi? Är det inte bara du som sparar?
Jag sparar åt oss, för barnens skull.
Åt oss? Är du säker på att det är för mig och barnen du drar in på allt? Har du varje månad i femton år lagt undan både min och din lön på ett konto för oss?
Självklart, sade han. Du vet inte hur mycket vi har på sparkontot tack vare mig!
Vi? Menar du inte ditt konto? Fast kanske har jag missat något Låt oss se, kan du ge mig pengar så jag och barnen kan köpa nya kläder? För jag går fortfarande i samma kläder som när vi gifte oss, och det som din storebrors fru gav. Det gäller barnen också de går i ärvt från sina kusiner. Och nu vill jag hyra en egen lägenhet. Jag är trött på att bo hemma hos din mamma.
Mamma låter oss ha två rum, svarade Erik stelt. Du kan inte klaga på henne. När det gäller barnens kläder varför köpa nytt när kusinernas gamla funkar?
Och jag då? Vilkens gamla kläder funkar för mig? Din brors frus?
Men varför ska du klä upp dig? Det är löjligt. Du är tvåbarnsmamma och trettiofem! Tänk på viktigare saker än kläder.
Vad är då viktigt för mig?
Livets mening, svarade Erik. Att det finns något större än kläder och kvinnogrejer. Viktigare värden!
Vad menar du?
Jag pratar om människans andliga utveckling. Om att höja sig över ytligheten.
Jaha. Alltså därför behåller du alla pengar på ditt konto och ger oss inget? För vårt lyckliga framtida liv och vårt andliga växande? Har jag fattat det rätt?
Ni kan ändå inte hantera pengar, ropade Erik. Ni skulle bara slösa bort allt. Vad ska vi leva på om något händer? Har du tänkt på det?
Vad vi ska leva på om något händer? sa Elin och log snett. Men Erik, ser du inte att vi redan nu lever som om något händer har hänt för länge sen?
Erik satt tyst och stirrade argt.
Du snålar till och med med tvål, toapapper och servetter. Du snor tvål och handkräm från jobbet.
Många bäckar små blir en stor å, sade Erik torrt. Allt börjar med småsaker. Onödigt att lägga pengar på dyr tvål, krämer och toapapper.
Kan du vara snäll och ge mig en ungefärlig tidshorisont för detta tålamod? Tio år? Femton? Hur länge tänker du spara innan vi får leva lite anständigt? Med bra toapapper, till exempel. Jag är trettiofem nu och det verkar inte vara dags än, va?
Erik var tyst.
Fyrtio då? Kan vi börja leva när jag fyller fyrtio?
Erik svarade inte.
Förlåt, jag dummade mig. Fyrtio! I barnsben än. Inte dags att börja leva då heller. Men vid femtio? Är det dags då kanske?
Han teg.
Nej, såklart inte. Och tänk om vi inte ens når till sextio? Det är möjligt, vi äter ju skräpmat och alltid för mycket, för det är billigast. Och känner du aldrig att vi alltid är på dåligt humör? Med sånt humör lever man inte länge.
Om vi flyttar från mamma och börjar leva gott kan vi inte spara längre, säger Erik.
Nej, det kan vi inte, svarade Elin. Det är precis därför jag lämnar dig nu. Jag är trött på att spara. Du gillar det, men inte jag.
Hur ska du klara dig då? Erik såg förskräckt ut.
Jag klarar mig. Jag hyr en lägenhet för mig och barnen. Min lön är lika bra som din. Det räcker till både hyra, kläder och mat. Och bäst av allt, jag slipper höra dina föreläsningar om el, vatten och gas. Jag kommer köra tvättmaskinen mitt på dagen om jag vill. Om jag råkar lämna en lampa tänd bryr jag mig inte. Jag köper alltid rejält toapapper. Och det ska finnas servetter hemma. Och i affären köper jag vad jag känner för, inga extrapriser.
Men du sparar ju inget! Du slösar allt!
Och? Jag kommer ta dina underhåll för barnen och använda varje krona. Jag kommer leva från lön till lön. Och på helgerna lämnar jag barnen hos dig och din mamma. Och då, då ska jag gå på bio, teater, restaurang, och på sommaren drar jag till havet. Till vilket hav vet jag inte än, men det löser sig när jag blir fri från dig.
Det blev svart för Erik. Han kände paniken växa. Inte för Elin eller barnennej, för sig själv. I huvudet räknade han snabbt ut hur lite han skulle ha kvar efter att ha betalat underhåll. Värst var dock Elins tänkta resor till havet. Det var ju hans pengar, tyckte han.
Jag glömde det viktigaste, fortsatte Elin. Kontot där du har alla pengar, det delar vi på hälften.
Hur menar du, dela? Erik såg förvånad ut.
Lika, sade Elin. Och jag kommer bränna min del. Hur mycket har du samlat på femton år? Det borde vara en hel del. De pengarna ska jag använda. Jag ska inte spara till mitt liv, Erik. Jag ska leva mitt liv.
Erik satt tyst, munnen öppnade sig men inte ett ord kom ut. Skräcken höll honom fången, handlingsförlamad.
Vet du vad min dröm är? sade Elin. Jag vill att när mitt liv är slut, så ska jag inte ha en krona kvar på kontot. Då vet jag att jag har tagit vara på allt som var mitt.
Två månader senare var Erik och Elin skilda.
