Hur kunde hon bara?! Utan att fråga! Utan att rådföra sig! Man kan undra hur någon kan komma in i någon annans lägenhet och ta över som om det vore hennes eget hem! Ingen respekt alls! Herregud, varför måste jag stå ut med detta? Jag har ägnat hela mitt liv åt henne, och detta är tacken! Hon ser mig inte som en människa ens! Elna torkade bort tårarna som trängde fram, enligt henne passar inte mitt liv! Hon borde kanske tänka på sitt eget först! Sitter där i sin lilla etta och tror att hon har funnit lyckans fågel. Ingen vettig man, inget ordentligt arbete: något distansjobb. Vad lever man av? Och ändå är det hon som försöker lära mig hur man ska leva! Jag har redan glömt det hon först nu börjar grubbla över!
Den sista tanken fick Elna att plötsligt resa sig ur fåtöljen. Hon gick ut i köket, satte på kaffepannan och gick fram till fönstret.
Utanför glänste Stockholm i vinternatten, pyntad och upplyst inför jul och nyår och då brast Elna i gråt igen:
Alla andra förbereder sig för nyår och har sitt, men inget firande finns hos mig… Ensam som en gammal lykta…
Kaffepannan började sjuda, men Elna hörde det inte. Tankarna drog henne långt bakåt
Hon var bara tjugo då, när hennes mor vid fyrtiofem fick ännu en dotter.
Elna tyckte det var märkligt varför all denna möda för mamma, just nu?
Jag vill inte att du ska bli helt ensam, sa mamma, det är så värdefullt att ha en syster. Du förstår sen.
Jag förstår redan nu, svarade Elna likgiltigt då, men du får vara beredd på att jag inte kommer syssla med henne. Jag har mitt eget liv.
Du har inte längre ett eget liv nu, log mamma stilla.
Och visst blev det så. När lillasystern Linnea bara var tre då gick mamman bort… och pappan hade dött ännu tidigare.
Allt ansvar för Linnea bars av Elna, som i mångt och mycket fick bli modern för sin syster. Långt upp till tioårsåldern kallade Linnea henne för mamma.
Elna gifte sig aldrig. Det berodde inte på systern: hon mötte aldrig någon som verkligen fångade hennes hjärta. Och någonstans kunde hon ändå aldrig riktigt söka hennes dagar fylldes av hemmet, jobbet, Linnea… om och om igen.
Föräldralös och tvungen att bli vuxen över en natt, ägnade Elna all sin omsorg åt Linnea: hon uppfostrade henne och såg till att systern fick utbildning och trygghet.
Nu var Linnea vuxen, självständig och skulle snart gifta sig. Förtroliga sammankomster i Elnas lägenhet var vanliga systrarna stod varandra nära trots gapet i både ålder och syn på livet.
Elna var väldigt sparsam. Hennes hem hade under åren fyllts med gamla, sedan länge onödiga saker. Letade man, fann man kökshandduken hon bar när hon var mycket smalare för ett decennium sen. Eller hyreskvitton från nittiotalet.
I köket stod spruckna koppar, emaljgrytor med nagg, stekpannor utan skaft. Hon använde dem inte längre, men kunde inte förmå sig att slänga dem tänk om de behövs en dag?
Inte ens en liten renovering hade hon velat göra inte för att pengarna saknades utan för att tapeterna ännu inte ramlat av väggarna.
Sparsamma vanor, och omsorgen om systern framför egen bekvämlighet, hade gjort sitt.
Linnea var helt annorlunda: glad, spontan, enkel i sitt boende. Inga onödiga samlingar! Bara det nödvändiga.
Hon hade gjort det till en regel: Har jag inte använt något på ett år, ska det vidare!
Därför andades hennes lägenhet lätthet och ljus.
Hur många gånger hade hon inte föreslagit Elna:
Vi kan väl rusta upp lite hos dig? Vi kan rensa ut och släppa in luft, annars får du snart inte plats själv.
Jag vill inte slänga något och jag vill inte ändra på något, svarade Elna, jag behöver ingen renovering.
Men titta på din hall! Dessa strukturtapeter har ju varit med lika länge som du bott här. Det känns som man går ner i en källare när man kliver in. Alla gamla saker stjäl energi av dig det är inte hälsosamt! försökte Linnea gång på gång.
Men Elna avfärdade bestämt.
Då bestämde sig Linnea för att i hemlighet förbättra för sin syster! Hon skulle se och känna skillnaden.
Hon valde hallen som projekt: där var få möbler och lite att rensa. Någon vecka före nyår, när Elna arbetade nattskiftet (hon gick treskift), kom Linnea med sin blivande make till Elnas lägenhet (de hade varandras nycklar) och satte igång. De rev ner de mörka tapeterna och satte upp nya ljusgröna med ett gyllene mönster.
Deras vänner hjälpte till att ställa tillbaka allt på sin plats Linnea vågade inte slänga något utan Elnas godkännande och de smög därifrån.
Intet ont anande Elna kom hem och steg ut igen lika snabbt. Hon trodde hon gått fel!
Hon kollade på dörrnumret. Allt stämde…
Hon gick in igen.
Och då förstod hon.
Linnea!
Hur vågade hon?
Elna ringde upp Linnea och gav henne en rejäl utskällning innan hon lade på.
En halvtimme senare stod Linnea i dörren.
Vem har bett dig?! Elna tog emot henne i hallen.
Elnis, jag ville bara överraska dig! Titta hur ljust och fräscht det blev! Nu känns det öppet och trivsamt, bedyrade Linnea.
Lägg dig aldrig i mitt hem! Elnas irritation ville aldrig ge sig.
Ord av besvikelse haglade över systern.
Till slut brast det för Linnea:
Nu räcker det. Fortsätt leva i din röra som du vill. Du behöver inte se mig här mer!
Sanningen svider, va? Flyr du?
Jag tycker synd om dig, svarade Linnea tyst och gick…
Och veckan gick ingen ringde, ingen hörde av sig. Aldrig hade systrarna varit ovänner så länge. Och snart var det nyår också. Skulle det bli så att de firade var och en för sig?
Elna gick ut i hallen och satte sig på den lilla stolen.
Egentligen hade det ju blivit rymligare, tänkte hon och såg för sitt inre hur Linnea och hennes fästman kånkade tapetvåder, försökte få allt slätt och fint, och såg fram emot Elnas förvånade min. Varför blev jag så arg? Nu är det ju ljusare, och lättare i själen. Kanske har Linnea rätt?
Plötsligt ringde telefonen…
Elnis, hördes Linneas gråtande röst, förlåt mig. Jag ville inte såra dig. Jag ville bara göra dig glad…
Nej nej, min lilla vän, jag är inte alls arg längre, svarade Elna och tårarna kom även för henne, och du har ingenting att be om ursäkt för: du hade rätt och tapeterna är underbara. Efter helgen kan vi börja rensa bland mina grejer. Om du vill, förstås?
Självklart vill jag! hjälper gärna! Och idag? Det är ju nyårsafton… Jag kan inte tänka mig att inte fira med dig…
Inte jag heller…
Så packa väskan! Vi har fixat allt: riktig gran, ljusslingor och levande ljus precis som du vill. Och du behöver inte stressa: maten är redan nästan klar. Jag visste ju att vi skulle bli sams till slut och fira tillsammans. Ta det lugnt, Sören kommer och hämtar dig.
Elna gick tillbaka till fönstret. Staden lyste där ute, men nu såg hon den på ett helt nytt sätt.
Och hon tänkte: Tack mamma… för Linnea…
