Har du hört nåt från din gubbe? Han har väl inte gett ifrån sig ett pip?
Nej du, Eva, inte ett ord på vare sig den nionde eller fyrtionde dagen, svarade Maja, och rättade till det rutiga arbetsförklädet över den fylliga midjan.
Så han har väl dragit på stan, eller ja du förstår, sa grannen med en tung suck och skakade på huvudet. Inget svar från polisen heller?
– Inte ett ljud, Evy. Alla håller sig tysta, som abborrar i Mälaren.
– Det var som tusan ja, vad ska man göra.
Maja blev alltid tung i bröstet av sådana samtal. Hon tog kvasten i den andra handen och började sopa bort björklöven framför huset. Hösten 1988 var seg och gråruggig. Så fort hon sopat klart kom nya löv singlande ner, och Maja gick tillbaka för att samla ihop dem i små högar.
Det var tre år sen Maja Gullberg hade gått i pension, och hon hade hunnit vänja sig vid lugnet. Men förra månaden hade pengarna börjat sina och ingen annan lösning än att ta ett jobb hos bostadsbolaget dök upp snabbt nog. Så nu stod hon där, vaktmästare på gården, med kvast och trötta knän.
De hade levt som vilken svensk medelklassfamilj som helst. Varken bättre eller sämre än någon annan. Jobbade, tog hand om dottern, planerade för sommarstugan. Hennes man, Lennart, höll sig i skinnet med spriten, bara en nubbe på midsommar och jul. Han var uppskattad på firman, skötte sitt. Aldrig hört något om andra kvinnor. Och Maja hade varit trogen undersköterska på Karolinska hela sitt yrkesliv och fått diplom för sitt slit.
Sen åkte Lennart iväg på en sån där rekreationsresa till västkusten och kom aldrig hem. Maja anade inget först; ingen kontakt var liksom goda nyheter, då njöt han ju. Men när han inte kom hem som planerat, började hon ringa runt: sjukhus, polisen, och till och med bårhuset.
Till dottern, som gjorde värnplikten uppe i Boden, skickade hon först ett telegram. När hon fick tag på henne konstaterade de ihop han hade checkat ut från hotellet, men aldrig stigit på tåget hem. Borta. Påt igen ringde sjukhus, bårhus, vartenda ställe hon kunde komma på.
På Lennarts jobb tog ingen ansvar. Vårt jobb var bara att dela ut semesterresan, sa de. Om han inte kommer tillbaka får vi väl skriva ut honom för arbetsvägran.
Maja ville resa ner till Göteborg och leta, men dottern stoppade henne:
– Mamma, vad skulle du kunna hitta där nere? Jag får förhoppningsvis ledigt snart och kan åka ner i uniform folk lyssnar när man bär den.
Maja lugnade sig aningen, försökte hålla sig sysselsatt och låta bli att sitta fast i oro. Polisen började kännas som ett extrajobb, men hon försökte vara rationell. Bitvis tog hon extra jobb mest för att tvinga bort tankarna. Dagarna höll hon skenet uppe, men på kvällarna höll tårarna sällskap med tystnaden. Hemska tankar om allt det okända slet henne itu.
Sen dök Lennart upp. Bara stod där helt oväntat, precis så oväntat som han försvunnit.
Han hade på sig samma mörkblå kostym som när han åkte. Inget bagage eller nånting. Bara stod där i blåsten, händerna djupt ner i fickorna, och såg på hur Maja slitigt sopade gården.
Hon märkte honom inte ens förrän dottern ropade:
– Pappa? Mamma, pappa är här!
Maja slängde kvasten, armarna i luften som en trana över slätten, och sprang rakt i Lennarts famn. Han kramade henne först tveksamt, sen hårdare.
– Ska ni stå där och krama varandra? Vi går in, hör ni, sa dottern torrt.
– Kom hit så får jag krama dig också, det var ända sen i våras, sa mamma och följde efter.
– Kul att ses, men det är kallt. Ska vi?
– Varför ringde du aldrig? Jag kunde ju städat, lagat mat, förberett
– Mamma, det är väl inte för maten jag är här. Jag lovade, och nu kom jag.
Maja såg på sin man och sin dotter om vartannat. Allt hon gått igenom de här månaderna gjorde henne närmast omtumlad. Han var hemma. Levande. Det enda hon egentligen ville nu var att mata och ta hand om sin vilsna man.
Lennart satt tyst vid köksbordet.
– Sätt dig ner du också, mamma, sa dottern.
Men Maja vimsade runt i köket, diskade, kokade kaffe, stökade.
– Mamma, pappa har bott hos en annan kvinna.
Hon vände sig om; Lennart satt hukad, händerna knäppta framför sig och blicken ner i bordet. Han såg ut som en skolpojke som blivit påkommen.
– Hos vem? Vad pratar du om, Lennart?
Allt Maja föreställt sig var att han råkat illa ut: rånad på pengarna, inte haft råd att ta sig hem, kanske blivit misshandlad. Inte det här.
– Han åkte inte hem, stod kvar i Marstrand hos en kvinna Birgit Svensson. Han ville inte åka därifrån.
Maja blinkade förskräckt.
– Du ville inte hem?
– Nej… jag kom på att jag inte levde, bara existerade, nästan skrek Lennart. Fabrik jobb jobb fabrik. Landstället om helgerna. Men friheten fanns inte där.
– Frihet! Det var det värsta jag hört, Maja blixtrade till. Varför släpade du ens hit honom, Eva? Ville du förnedra mig? Om du sagt att han låg på bårhuset, hade det varit rättvisare. Jag väntade, grät, och han satt tryggt vid havet i nån annans stuga.
– Kanske jag ville börja om på riktigt, mumlade Lennart.
– Nej Lennart, det är inte ett nytt liv du ville ha. Du solade skallen för mycket där nere, blev vimsig och stack till en annan. En riktig man hade kommit hem, skilt sig, sen stuckit. Varit ärlig mot oss, mot sig själv. Jag vill aldrig se dig igen! Gå nu
Lennart reste sig, såg vilsen ut där han gick ut i hallen.
– Nej, gå bara gå som om du aldrig varit här! Jag orkar inte! hojtade Maja och sjönk nästan ihop.
– Pappa, försvinn nu, sa dottern och pekade mot dörren.
Nästa gång Maja såg honom var två veckor senare.
Hon stod på gården som vanligt, spred ut vatten som samlats efter regnet. Han stod där borta, i en gammal jacka och en skrattretande mössa.
– Maja, ropade han.
Hon såg trött på honom, tom i blicken. Smärtan var så stor att hon nästan ville förlåta, men kroppen förmådde inte längre närhetsgesten. Lennart lufsade närmare.
– Jag har stannat kvar, fått jobbet tillbaka på fabriken på golvet i alla fall. Kan jag få komma in?
Hon tog tag i kvasten med båda händerna och stirrade stint på honom:
– Du kan få komma in och skriva på skilsmässopappren.
– Du förlåter inte? Jag förstår…
– Och om du nu förstår, varför är du här då?
– När jag reste sa Birgit: åker du härifrån, så kom aldrig igen. Så jag åkte hem, Maja.
– Jaha, så du är inte välkommen nånstans, Lennart. För såna som dig vill ingen ha varken där eller här. Och du kom bara för dottern tryckte på dig. Stick nu, lev ditt fria liv som du ville.
Hon sopade några gånger extra på hans fötter innan hon vände honom ryggen. Efter en stund såg hon sig om borta. En lättnad över bröstet, som om en tegelsten ramlade av. Hon var rädd att han skulle stå kvar och att hon ändå skulle förlåta honom. Men nu Nej, vissa skall man inte skydda, de får gå sin väg.
