— Men hur du driver mig till vansinne!!!… Du äter fel…, klär dig fel…, och egentligen gör du allt fel!!! — Pavels röst steg till ett skrik. — Du kan ingenting!!!… Du tjänar ju knappt några pengar! … Jag får aldrig någon hjälp hemma! … — snyftade Marina, — …Och inga barn har vi heller…, — lade hon till nästan ohörbart. Belka — en tioårig vit och röd katt, satt uppe på skåpet och betraktade tyst ännu en “familjetragedi”. Hon visste, hon kände verkligen, att mamma och pappa älskade varandra — mycket. Därför förstod hon inte varför de sa sådana bittra ord, ord som bara gjorde allt värre för alla. Mamma sprang gråtande in i sovrummet, pappa tände cigarett på cigarett. Belka, som inte kunde blunda för att familjen höll på att gå sönder, tänkte: “Det måste finnas lycka här hemma… och lycka är barn… Vi måste bara hitta barn någonstans…” Själv kunde Belka aldrig få kattungar — hon blev steriliserad för länge sedan, och mamma…, läkarna sa att det kanske skulle gå, men att det aldrig riktigt “fick fäste”… Nästa morgon, när föräldrarna gått till jobbet, smet Belka för första gången ut genom vädringsfönstret och besökte grannkatten Tassen — för att prata och få råd. — Men varför vill ni ha barn?!, — fnös Tassen, — våra små springer runt så man får gömma sig…, de kladdar in pälsen med läppstift, klämmer och bär så man knappt får luft! Belka suckade: — Vi behöver “vanliga” barn… Frågan är bara var man hittar dem… — Tja… Utekissen Maja har ju fött kull igen… fem stycken där nere vid källaren…, — sa Tassen fundersamt, — välj en… Belka, trots rädslan, hoppade från balkong till balkong ner till gården. Hon kröp darrande mellan järnstängerna till källarfönstret och ropade: — Maja, kan du komma hit en minut… snälla? Ett förtvivlat pipande hördes djupt inifrån källaren. Försiktigt närmade sig Belka, åt alla håll vaksam, och började nästan gråta. Under elementet, mitt på gruset, låg fem hungriga små kattungar och letade blint efter mamma. Genom att nosa på dem förstod Belka — Maja hade varit borta minst tre dagar, ungarna svalt… Belka, tårögd men beslutsam, bar en och en försiktigt alla kattungarna fram till porten. Där låg hon bredvid dem – försökte hålla ihop det pipande gänget – med blicken oroligt fäst mot gathörnet där mamma och pappa brukade dyka upp. Pavel och Marina såg chockade ut när de steg innanför porten – där låg deras Belka, (som aldrig vågat sig ut själv), omgiven av fem pipande kattungar som försökte dia. — Vad är det här?, — tappade Pavel fattningen. — Ett mirakel…, — hann Marina viska, innan båda lyfte katt och ungar och sprang in. Medan de betraktade Belka spinna nöjt i kartongen med kattungarna, frågade Pavel: — Vad gör vi nu? — Jag matar dem med pipett…, när de blir större hittar vi nya hem åt dem, jag ringer runt till vänner…, — svarade Marina tyst. Tre månader senare satt Marina, förbluffad över allt som hänt, och smekte kattflocken medan hon gång på gång sa: — Sånt händer inte… sånt händer inte… Men sedan skrattade och grät hon och Pavel av glädje, han snurrade henne runt i rummet och båda pratade i mun på varandra: — Det var inte förgäves jag byggde färdigt huset!… — Barn ska ju andas frisk luft, helt rätt!… — Kattungarna får leka på gräsmattan!… — Alla får plats!… — Jag älskar dig!!!… — Och jag dig, mer än något annat!!!… Kloka Belka torkade bort en tår — det verkar som livet ändå ordnar sig…

Hur trött jag är på dig!!!… Jag äter fel, klär mig fel, gör ingenting rätt överhuvudtaget! ropade Per i frustration, rösten brast nästan.

Du kan verkligen ingenting! Du lyckas aldrig tjäna ordentliga pengar… Och du hjälper aldrig till här hemma! grät Malin och vände sig bort. Och inga barn har vi heller…, viskade hon så tyst att det knappt gick att uppfatta.

Vår katt Smulan, en elva år gammal vit och rödbrun bondkatt, satt högst upp på bokhyllan och bevakade tyst ännu en “stor tragedi”. Hon visste ja, hon kände det att hennes matte och husse älskade varandra, innerligt till och med. Därför förstod hon inte varför de sade sådan bitterhet som bara gjorde alla ännu mer ledsna.

Mamma sprang gråtande in i sovrummet och pappa tände cigarett efter cigarett ute på balkongen.

Smulan såg på hur familjen höll på att spricka isär och tänkte bekymrat: “Det måste bli lycka här hemma… och lycka, det är barn… Man behöver barn på något sätt…”

Själv kunde Smulan inte få ungar hon hade varit kastrerad i flera år, och matte… ja, läkarna sa att det kunde gå men inget ville riktigt stämma för dem…

Nästa morgon, när Per och Malin gick till sina jobb, smet Smulan nervöst ut genom vädringsfönstret för första gången någonsin för att besöka grannkatten Tassen och be om råd.

“Varför skulle ni vilja ha barn?” fnös Tassen. “När våra unga kommer hem med ungarna gömmer jag mig helst… De smetar läppstift i pälsen och klämmer så jag knappt får luft!”

Smulan suckade: “Vi vill ju bara ha snälla, vanliga barn… Men var får man tag på dem?”

“Ptja… Kolla in Maja på gården, hon har visst fått till det med sina där nere i källaren är det i alla fall fem stycken…” svarade Tassen eftertänksamt. “Välj och vraka.”

På egen risk hoppade Smulan från balkong till balkong, tills hon kom ner på gårdssidan. Skärrad kröp hon genom ett galler vid källarfönstret och ropade försiktigt:
“Maja, kom ut ett ögonblick, snälla…”

Hon hörde genast ett förtvivlat pipande från källarmörkret.

Försiktigt smög Smulan in och försökte se allt på en gång. Under ett gammalt element, på bara gruset, låg fem små blinda kattungar och letade yrvaket och hungrigt efter mamma. Smulan nosade på dem det var tydligt att Maja inte varit hemma på minst tre dagar, och de små magarna var tomma…

Med gråten i halsen bar Smulan försiktigt men beslutsamt ut varenda unge till porten.

Hon la sig bredvid dem på trappan och försökte tysta deras matvrålande med sin närhet, medan hon med oro väntade på att hennes matte och husse skulle komma hem igen.

När Per och Malin kom gående längs vägen mot huset, förstummades de av synen på trappavsatsen där låg deras Smulan, (alltid innekatt, aldrig på egen hand ute!) och försökte trösta fem pipande kattungar.

“Men… hur har det här gått till?” undrade Per, häpnad.

“Ett mirakel,” viskade Malin, och de skyndade sig att bära in allihop både Smulan och kattungarna.

Titta­nde ner på sin nöjda, spinnande Smulan i lådan med de små, frågade Per:
“Vad ska vi egentligen göra med dem?”

“Jag matar dem med pipett… När de vuxit till sig hittar vi nya hem till dem. Jag ringer vännerna,” svarade Malin mjukt.

Tre månader senare satt en överväldigad och lycklig Malin och klappade sin lilla kattfamilj. Hon stirrade ut i tomma intet och mumlade om och om igen: “Det här händer bara inte, det här händer bara inte…”

Sedan grät hon och Per av glädje, omfamnade varandra, och pratade i mun på varandra:

“Jag byggde huset för oss av en anledning!”

“Barn ska vara ute i frisk luft!”

“Och kattungarna får springa på tomten!”

“Vi får plats allihop!”

“Jag älskar dig så mycket!”

“Och jag älskar dig ännu mer!”

Gamla kloka Smulan torkade en tår från ögat det verkar som att livet ändå ordnar sig.