FÖR ALLA FALL
Elin betraktade sin gråtande kollega med ett neutralt uttryck, vände sig sedan mot datorn och började snabbt skriva på tangentbordet.
Du är då kall, Elin, hörde hon avdelningschefen Liselotte säga bakom sig.
Jag? Vad får du det ifrån?
Bara för att allting är bra för dig privat betyder det inte att det är så för alla andra.
Du ser ju hur Emilia är förstörd, nog kunde du slänga in ett tröstande ord, kanske ge lite råd eller dela med dig av dina erfarenheter.
Så lyckligt som du har det, liksom.
Ska jag? Dela erfarenheter med henne? Jag tror inte Emilia skulle uppskatta det, jag försökte en gång för fem år sedan, när hon brukade komma till jobbet med blåmärken för att hon hade ramlat såklart. Du jobbade inte här då.
Och nej, det var inte pojkvännen som slog henne hon ramlade alltid på något vänster. Men när han försvann ur bilden, försvann blåmärkena också. Tredje killen som stack.
Då försökte jag verkligen stötta henne, dela mina erfarenheter.
Istället fick jag höra att allt var mitt fel.
Senare förklarade kollegorna att det inte var lönt, Emilia vet alltid bäst själv, man ska inte lägga sig i.
Jag gick visst emellan hennes lycka.
Nu springer hon till terapeuter istället för till spågummor, men lever om och om igen efter samma manus det är bara namnen på killarna som byts ut.
Så nej, jag kommer inte sitta och snyfta med och dela ut näsdukar.
Ändå Elin, lite medmänsklighet måste man väl visa.
På lunchrasten satt alla runt samma bord och diskussionerna kretsade uteslutande kring Emilias ex han var usel upp till bevis.
Jag åt tyst, hällde sedan upp kaffe och satte mig i ett hörn för att slappna av och scrolla genom Instagram.
Elin, satte sig glada och runda Matilda bredvid mig, idag dock ovanligt bister, men har du inte minsta lilla medlidande för Emilia?
Matilda, vad vill ni egentligen att jag ska göra?
Låt henne vara, ropade Irma i förbifarten, Elin, hon är alltid så där, hon har ju sin älskade Mattias, allting smidigt, hon vet inte hur tufft det är att stå där ensam med ett barn. Och nu ska hon försöka få underhåll, goddag yxskaft.
Man ska veta vad man ger sig in på, klämde in Rut, avdelningens mormor, Elin har rätt. Hur många gånger har Emilia inte bölat han slet ut hjärnan på henne när hon var gravid, innan dess var det samma visa
Kvinnorna stod i en ring runt Emilia och gav råd.
Men så plötsligt där, mitt i all kvinnokraft bestämmer sig Emilia för att visa att hon är stark och modern.
Hon ringde efter sin mamma från Småland som snabbt kom in till storstan för att hjälpa till med sonen och, ja, pojkvännen, han blev historia.
Snart hade Emilia fixat ny lugg, tatuerat ögonbryn, satt på lösfransar och övervägde ring i näsan hela kontoret fick hejda henne.
Bry dig inte, Emilia, hejar tjejerna, han kommer ångra sig, du får se!
Han kommer inte gråta, säger jag lågt. Men det hörs, och de halvfulla tjejerna vill höra mer vad menar du?
Han kommer inte gråta, Emilia hittar snart en till likadan
Ja, det är lätt för dig att säga med din Mattias, han är säkert annorlunda
Jo, Mattias är den bästa karl jag haft. Slår mig inte, super inte, han älskar mig, troget.
Hah, tro du det! Alla är likadana. Passa dig så vi inte tar honom!
Inte en chans, han skulle aldrig…
Jag hade inte varit så säker.
Var du bara!
Vinet steg i huvudet på damernas gäng och snart var det hetsig diskussion.
Vi drar hem till dig, Elin, och ser om Mattias kan motstå oss!
Kom an bara.
Rut, du hänger väl med?
Nej, flickor, Mikael väntar på mig hemma Men ni får åka, log Rut.
Skrattande stormade gänget in hemma hos mig, slamrade i köket.
Kom igen nu, tjejer, låt oss laga något gott innan Mattias kommer hem så har vi maten klar när han kommer.
Lägg ner, han äter knappt, alltid kräsen, men ni har rätt, han kommer snart.
Snart rann vinet av och de flesta drog hemåt kvar blev Emilia, Liselotte och Matilda.
Vi drack te i mitt lilla kök, pratade om smått och stort och kvinnorna blev mer och mer obekväma medan de väntade på mystiska Mattias.
Alla började resa sig för att gå, när någon öppnade dörren i hallen.
Mattias, min lilla älskling, mitt hjärtegull, hördes jag säga när jag gick ut.
Kvinnorna stelnade direkt, då in trädde en lång och stilig ung kille.
Aha, tänkte alla, hennes man är mycket yngre!
Flickor, träffa min son, Henrik.
Son? Vadå Henrik? Vad hände med Mattias, syntes i deras ansikten.
Det där är min Henrik. Hur gick det med Mattias, Henke? Sköter han sig?
Ja, mamma, han behöver bara vila nu, om någon dag är han pigg igen. Men se till att han inte slickar på såret
Damerna rodnade.
Vi går nog nu
Vänta, ni har ju inte fått träffa Mattias än. Men sssch, han är nyopererad. Henrik och hans tjej har kört honom till veterinären kastrering, han började kissa på gardinerna! Kom och hälsa.
Där, under köksbordet, låg min katt Mattias och sov.
För att inte börja fnittra flydde kvinnorna från rummet.
Elin, det är ju bara en katt!
Naturligtvis vad trodde ni?
Men din man?
Åh, jag har ingen. Ni trodde det själva. Jag sa bara att jag har världens snällaste Mattias, så fick ni för er resten och det passade ju.
Jag gifte mig tidigt, först av alla, fixade aldrig klart utbildningen, fick Henrik.
Tre år kämpade vi, men sedan delade vi på oss. Mina föräldrar hjälpte.
Andra vändan gifte jag mig närmare trettio. Jättefin och stabil karl, pratade om hur vi skulle få barn, en flicka och en arvinge men Henrik, ja han kunde väl gå till internatskola eller till min mamma
Skickade iväg maken till hans egen mor.
Stor dramatik, men hennes argument var ändå hanterbara hennes egen pojk är ju ett skilsmässobarn han med!
Sedan bodde jag och Henrik själva några år. Tredje gången jag provade då blev jag slagen redan innan vi ens hade flyttat ihop ordentligt; utav kärlek, påstod han. Henrik tränade sedan barnsben kampsport jag brukade vara hans sparringpartner så jag skickade karlsloken all världens väg och sen var det slut på karlar.
Henrik gifte sig, blev vuxen.
Jag blev uttråkad och skaffade Mattias, vår katt.
Nu har jag någon att gå på bio med, någon att resa iväg med utan att vara någon något till lags.
Äter gott gör man ibland tillsammans, men alltid fri.
Henrik frågade i början varför vi inte bor ihop allihop men varför skulle vi? Vi har ju våra liv nu, varsin rytm.
Annat är det för de som växer ihop från unga år, typ som min bror och hans fru.
Jag vill hellre vara lycklig och själv än leva för att det ser bättre ut på pappret.
Jag och Mattias har det riktigt bra, faktiskt.
Eller hur, gullis? Jaha, nu är du vaken jag sa ju att du skulle bli opererad om du fortsatte pinka på gardinerna!
Tjejerna gick hem i funderingar särskilt Emilia.
Men hon kunde inte göra som jag.
Redan en månad senare skryter hon om sin nya pojkvän och får blombuketter till jobbet.
Jag och Rut utväxlar ett roat leende.
Hur går det med Mikael? frågade jag Rut.
Jodå, Elin, han råkade sticka sig på något under promenaden, men det har läkt, tur han är som en hund, säger farbror doktorn. Barnbarnen tycker vi borde ställa ut honom på hundutställning, men nej, vi har det bra ändå Och Emilia det verkar ljusna där igen.
Ja, Rut, vissa skaffar djur, andra män
Precis så. Kanske har hon tur denna gång.
Hoppas det!
Tisslar ni om mig?
Vi önskar bara att du lyckas denna gång, Emilia.
Jag förstår hur det ser ut, men jag klarar inte av att vara ensam.
Hörru, vi dömer inte. Var och en sin väg
På väg till parkeringen hörde jag Emilias röst bakom mig.
Elin, kan du tipsa om katt? Vad är bäst hona eller hane?
Skaffa det du vill, du kommer ändå bli en sån där crazy cat lady, skrattade jag. Hör av dig sen!
Jag tänkte bara utifall attVi skrattade båda, men hon log på riktigt nu. Och när vi skildes åt kändes det som om något lättat.
Senare på kvällen, medan Mattias snusade bredvid mig i soffan, tänkte jag på våra samtal och drama på jobbet. Hur snabbt alla bygger bilder av andras liv och hur lätt de spricker vid minsta beröring. Kanske är det så vi lär oss, inte via andras råd, utan våra egna törnar och försök till tröst, med eller utan katt.
Telefonen plingade till ett foto från Emilia: en stel, svart kattunge med ögon stora som tekoppar. Säg hej till Zorro. Han pinkar nog inte på gardinerna tror jag.
Jag fnissade, smekte Mattias under hakan. Livet blev aldrig riktigt som man tänkt sig, men ibland blev det ändå just rätt för alla fall.
